Soul Survivor

Vanligtvis när man tänker på termen "survival of the fittest" (för övrigt inte myntad av Darwin utan av den här nissen) tänker man på överlevnad genom att vara störst, starkast, snabbast eller smartast. Men rent evolutionsmässigt sett handlar det om om att vara mest passande för situationen. Vare sig det är en planta med extra långa taggar för att inte bli uppkäkad, en ödla anpassad till öknen eller en Golden Retriever med oförklarlig men hjärtvärmande talang för basket. Men detta visste du väll säkert redan...

Vad du kanske inte kände till är att beteenden som man fnyser och ser ned på idag tidigare var strategier som hållit oss i livet under tusentals år.


Hjälplösa babyn
Att bli kallad baby är något av det värsta man kan vara med om som barn. Byäähäää, skall lilla babyn springa hem och gråta, var en skolgårdsstandard när tårarna och snoret rann efter en fotboll i ansiktet och i det stora hela kan man tycka att vi skulle ha goda orsaker att dissa dessa hjälplösa små bylten. De flesta djur är rätt bra på att ta hand om sig själv inom någon minut från att de fötts. Tar det längre än en vecka klassificeras de i naturen som lunch, medan människobarn fortsätter att vara oanvändbara högar av skinn, kakka och konstiga napor under flera år.

Inte bara är människobarn babyvärldens stora loser, utan vi stannar sådana under åratal och behöver mer tid än någon annan primat att nå vuxen ålder och könsmognad. Medan föl kan springa någon timme efter någon timme i livet och lejon ligger med varandra i fyraårsåldern drar det läääänge ut på tiden innan människor lär sig något annat än att skita, skrika och se gulliga ut på Youtube.

Hur det hjälpt oss
Den där jävla ungen som förstörde din flygresa/konsert/middag genom att skrika kan faktiskt vara orsaken att vi sitter i toppen av näringskedjan. Under något skede under vår evolution kunde våra ungar träffa marken springande (och eventuellt knullande). Men medan vi utvecklade vår enorma ärkehjärna, måste det samtidigt utvecklas en förlossningskanal som man kunde bowla i. Detta ledde till en slags anatomisk kapprustning mellan mammas fifi och lillemans huvud. Om huvudet blev för stort, förlorade mamma förmågan att springa (en förmåga ganska nära toppen på Grejer-du-vill-kunna-i-en-värld-fylld-av-människoätande-rovdjur). Så för att hålla kvinnor rörliga utan att förlora alla godsaker en stor hjärna för med sig började arten utvecklas till att naturligt välja ut dem som födde tidigt. Vi fick behålla vår verktygstillverkarhjärna men behövde inte dras med kvinnohöfter som skulle fastna i en hularing.

Den andra sidan av myntet var att detta förde med sig ungar som var dumma, hjälplösa och måste skötas under många år så att de inte valde den enda vassa stenen i skogen som platsen att stå på huvudet på. Och trots att detta utdragna stadie av dregel och krypande kunde ses vara en nackdel, så gjorde kombinationen stor hjärna och mer barnpassning oss ännu smartare.

Men fortfarande ganska försvarslösa

Forskare antar att denna försening faktiskt hjälpt oss att nå en högre kognitiv nivå, eftersom den förlänger den sorts inlärande som enbart relativt nyfödda kan ta till sig. Man kan inte lära en gammal hund nya trick, så man låter hunden vara valp längre och låter på detta sätt hunden lära sig fler trick totalt sett. Och med tanke på att dessa "trick" är språk, kultur och förmågan att lösa Rubiks kub så är det ett ganska billigt pris på att födas hjälplös. Tidig hjälplöshet är priset för senare genialitet. Eller åtminstone en grund för att inte vara en total dumjävel.



Kittlighet
Det känns lite meningslöst att vissa av oss inte kan klara av en lätt beröring av vissa kroppsdelar utan att pissa ner sig (eller på någon annan: Peppe, you had it coming). Utan att säga att kittlighet gör dig till en mes as such är det svårt att se sig Chuck Norris kvida runt efter att någon kollat om han har rosk under foten, och det är bokstavligen omöjligt att kittla någon utan att låta som en mupp.

Chuck Norris lämnar sig ofta öppen för kittlingsattack, för han känner ingen rädsla

Hur det hjälpt oss
Har du sett hur hundar leker? De tacklar, morrar, biter och hugger mot varandras halsar för att sluta strax innan allt slutar med vänskaplig blodsutgjutelse. I hela djurriket ser lek de facto ut som att två djur försöker mörda varandra. Tänk dig nu hur kittlandet måste se ut för dem. En person grabbar tag i en annans hals, fötter eller sidor som skriker och ber att det skall ta slut. Under rätt omständigheter kunde detta se ut som mordförsök för nästan vem som helst.

Och goda nyheter för jobbiga släktingar överallt, för kittlande har utvecklats som ett sätt att träna upp våra självförsvarsreflexer. En forskare på området har påpekat att de mest kittliga delarna av kroppen (bröstkorgen och nacken) också har en tendens att vara de mest öppna för ett anfall. Så när primaterna utvecklade en tendens att kittla sina små lärde de faktiskt sina babyn att skydda sina mest känsliga kroppsdelar på ett säkert (och roligt) sätt.

"Skratta bara! Det är här som lejonet kommer att anfalla!"

Och inte bara är kittlande sprunget ur evolutionshistorien, att vara kittlig var också en överlevnadsteknik. Urtidsmänniskor som snabbare reagerade på viftande eller krypande grejer kunde snabbare upptäcka farliga djur och parasiter och levde därför längre. Individer som inte reagerade lika snabbt blev dödade eller infekterade. På detta sätt utvecklades kittlighet som en form av självbevarelse och var en 100% nyttig egenskap när kittlingsmonstret var ett ganska verkligt monster som ville ha dig till lunch.



Allergier
Om du liksom jag är en av de miljoner personer som lider av något slags allergi behöver jag inte förklara för dig hur mycket det suger. Jag är som tur endast allergisk mot saker ganska lätta att undvika (skaldjur och getingstick) men andra, speciellt folk med hösnuva, har inte lika lätt. Hur kan något så patetiskt som lite blomsperma få ens kropp att drabbas av raserianfall? Inte räcker det med att allergier får annars friska kroppar att förvandlas till snorkranar utan de tvingar en att stanna inomhus, och vad är inte mesigare än det?

Hur det hjälpt oss
De flesta människor ser allergier som en svaghet, men det ironiska är att det är precis tvärt om. Allergier är nämligen följden av ett överaktivt immunsystem, eller en immunosuppressiv motsvarighet till Steven Seagal från tidigt 90-tal: sprakar så mycket röv att en och annan oskyldig kommer att få på käften då och då.

Normalt så identifieras farliga grejer som kommer in i kroppen av antikroppar som sedan binder sig till vita blodceller och förklarar för immunförsvaret att nu är det "hakkaa päälle" som gäller. Tänk dig vita blodceller och antikroppar som Batman och Robin när det gäller att kämpa mot sjukdomar. Hostande, nysande och feber är bara olika taktiker som vår dynamiska duo tar till när det skall rensas upp. Ett av favoritknepen är att bokstavligen dränka skiten i slem och sedan spränga ut det ur kroppen genom en nysning.

Ibland blir dock samhällets väktare lite onödigt nitiska och börjar bulta upp nedskräpare eller nyfikna grannar. Eller när det gäller allergiker, damm och pollen. Och kroppen anfaller dem med samma raseri som en influensainfektion. Om man kan jämföra ett lyckat avvärjande av flunsa som en touchdown är allergi som Forrest Gumb när han rusar genom målzonen, tacklar undan blåsorkestern och fortsätter genom halva staden fortfarande med bollen i famnen.

"Stopp, Immunförsvar! STOPP!!!"

Nyligen har upptäckten av en uråldrig antikropp givit en viss inblick varför immunsystemet ibland överreagerar. Enligt den här undersökningen så fanns det, när vi fortfarande bara var en bunt lusplockande fruktsamlare, en synnerligen elak patogen som yrade omkring. För att överleva började de tidiga människorna producera en antikropp som grep hårdare tag runt vita blodceller och på detta sätt gick till häftigare motanfall.

Detta funkade utmärkt för de tidiga människor som blev infekterade och vi överlevde till denna dag. Olyckligtvis hängde antikroppen kvar i oss långt efter att bobban hade utrotats. Ingen berättade för denna föredetting att hans jobb var fixat, så han hänger kvar och försöker slåss mot sina imaginära fiender, genom att återuppliva de gamla, goda dagarna och låtsas som att han räddar liv.

Likheterna är verkligen skrämmande stora...

Gråtande
Trots stenhårt kämpande från The Iron Giant, krigsveteraner, fotboll och hackad lök över hela världen anses det brukligt för vuxna män att hålla skvalandet till ett minumum. Så länge det inte finns en död kropp i rummet, eller slutresultatet är 6-1, så skall ögonen hållas torra.

Hur det hjälpt oss
Tårar är inte enbart glidmedel för ögonen och Oscarmagneter. Forskare börjar faktiskt tro att det ursprungligen var en form av signalsystem. Mer specifikt, ett slags dolt, sofistikerat signalsystem som kunde ge en strategisk fördel under rå, laglös urtidskrigföring.

Tänk dig att du är en tidig människa och du råkat illa ut på något sätt. Kanske du fått ett spjut genom benet eller riktigt jävlig kramp i vaden. Du behöver hjälp men vill hålla ditt tillstånd hemligt så att inte dina fiender utnyttjar din svaghet. Du behöver en signal som visar dina allierade att något är fel som inte innebär att skrika som en liten bitch, vilket är neandertaliska för "döda mig genast". Du kunde hålla dig tyst och lida som en man, men då kommer ingen att höra dig och du har fortfarande ett spjut genom benet, trots att du dödat dess tidigare ägare. Men tårar, glittrande, dramatiska tårar, som rinner ner för din dammiga, av smärta sammanbitna kind, visar för dem tillräckligt nära att något är fel och att du kan behöva hjälp.

Med andra ord så krävde de tidiga människornas överlevande att de kunde gråta som små barn. Ajo, nämnde jag dessutom att killen som kunde klämma fram några tårar också var den som mest sannolikt fick ligga med flest damer.

Vilket skulle bevisas

 Även idag påpekar vetenskapsmän att gråtande är ett strategiskt vapen för att få empati från det motsatta könet. Men back in the day när människan blev vad vi är idag var känslomässigt gråtande ett evolutionsmässigt genombrott. Ingen annat djur gråter av sorg och gråtande är en av de faktorer som brukar ses som skillnaden mellan oss och djuren.