World of Lies

Om man tar en lista av världens största upptäckare och håller den bredvid en lista på folk som dragit mest bullshit, märker man ganska fort att de ganska långt består av samma personer. Just det, nissar som Magellan och Marco Polo sprängde nya gränser för mänsklig upptäckt och när de kom tillbaka berättade historier som var skrattretande löjliga. Varför? För att de kunde, typ...


Ferdinand Magellan:  Döper ett land efter efterblivna jättar.


Har du någonsin hört om en grej vid namn världen? Ja, Magellan upptäckte den. Eller, det där kanske är en aning överdrivet, men mellan 1519-22 så genomförde Magellan den första lyckade expeditionen för att segla runt fanskapet.

Jag använder ordet "lyckad" ganska löst, eftersom han tekniskt sett inte direkt "överlevde", men han var ganska nära. Och eftersom historieböcker är lite som handgranater enligt principen att "close enough" oftast räcker (jag tittar på dig, Thomas Edison), så får Magellan i stort sett alltid all ära. Han hittade inte bara en rutt till Asien, utan nedtecknade och karterade ovärderlig information under resan, om ställen som Magellans sund och Magellanpingviner. Han... utnyttjade verkligen idén om att "om du ser det först får du ge namn till det", eller hur.

"Hej, Magellaniter! Sluta vifta med era Magellankäppar och stick från Magellanstranden!"

Så vad ljög han om?
Jättar. En ras av jättar.

Under sin resa runt Sydamerikas södra udde påstod Magellan och hans män att de stötte på "en naken man av enorm storlek" som var "så lång att man bara nådde upp till hans midja". Och förutom att urinvånaren var överjävligt stor så "dansade och sjöng han medan han kastade damm på sitt huvud", vilket måste vara 1500-tals språk för "uppförde sig helt jävla efterblivet". Så Magellan et concortes nedtecknade det allra första mötet med en stam nakna mastodontravare och eftersom världen var "enklare" då, gick alla med på att enorma dammskallar bodde i trakterna runt Eldslandet. Och man fortsatte att tro det i över 200 år. Det blir dessutom ännu bättre när man vet om att Magellan döpte sin fiktiva ras av jättelika idioter till Patagoner, ett namn som fastnat på platsen rätt så länge. Som i, tills typ idag.

Men bäst av allt är att Magellan sannolikt mötte en stam av urinvånare på Sydamerikas spets, men de hade de facto redan ett namn, Tehueclhefolket, och var i genomsnitt enorma 180 cm långa. Detta var visserligen lite mer än genomsnittet i Europa, men på inga vis vad man kallar "enormt". Men å andra sidan, om man kommer tillbaka från Det Stora Okända och måste imponera på hovet med att ha mött ett folk som var "typ, ganska långa och saknade exceptionella mängder jord på huvudet", kan det hända att lyssnarna tappade intresse rätt fort.



Francesco de Orellana: Uppfinner kvinnliga Amazonkrigare


Amazonfloden är den största floden i världen och var en gång omringad av en regnskog full av aggressiva urinvånare och några av de mest skrämmande kräk som uppfunnits av en uppenbarligen knäpp Gud. Så den första personen som seglade längs med hela floden måste vara något slags stenhård Adonis, eller?

Aj sidu, det passade. Okej då...

Denna fårade jävel är Francisco de Orellana och efter att ha fått i uppdrag att utforska Rio Coca i Ecuador, bestämde sig Orellana och hans män att, likt the Greatful Dead, bara fortsätta när Cocan tog slut. Genom detta egenhändiga initiativ kom de att segla ned för hela floden på två månader.

Så vad ljög han om?
Sina våldsamma möten med figurer från grekisk mytologi.

I det gamla Grekland var Amazonerna en nation av enbart kvinnliga krigare som gjorde sig av med pojkbarn och skar av sig sitt högra bröst för att bättre kunna använda pilbåge och spjut. Så exakt hur kom en flod på andra sidan jordklotet att få namn efter femi-nazin från Medelhavsområdet? Enkelt, Orellana fightades med några killar med långt hår under sin resa.

Inte stora, enbröstade damer. Inte ens en stam beståendeav enbart kvinnor. Knappast ens en endaste kvinna, faktiskt. Krigarna som han misstog för mytologiska kvinnokämpar var troligtvis Icambias, en stam av sydamerikanska indianer som inte var överförtjusta av att någon vit typ plötsligt kom för att etablera spansk kolonilanärvaro vid deras flod. Som naturligtvis inte kallades Amazonfloden vid denna tidpunkt. Orellana döpte den senare , eftersom han var en sån gosse som du inte jävlades med. För om du gjorde det kunde han övertyga hela världen om att ditt band av machokrigare enbart var en bunt arga, lesbiska greker.

"Aj, sade du något? För jag kan också döpa den till Hållkäftendinsatansakademare-floden. Nå? Tänkte det."

Sir Walter Raleigh: Får hela Europa att tro att sydamerikaner inte har något huvud


1584 beslöt Sir Walter Raleigh att det var Englands tur att få en bit Amerika åt sig. Han gavs tillåtelse att grunda en koloni i Roanoke, vilket blev den första engelska bosättningen i Nya Världen. Det gick fullkomligt åt helvete, men utan den är det möjligt att Spanien och Frankrike skulle ha tagit hela Nordamerika.

Så vad ljög han om?
En ras av freakshowmonster och en stad helt av guld.

Efter att ha äventyrat omkring i kolonierna tog sig Raleigh ner till Orellanas hippieflod, Amazonfloden. Genom att fortsätta på skämtet så bekräftade han Orellanas fantasi om att skogen var befolkad av enbröstade manhatare och fortsatte med att hitta på några egna varelser, vilket han hoppades att skulle få folket hemma superimponerade av den fantastiska och magiska plats han hittat och som han hoppades att få rejält med pengar för att utforska flera gånger.

Folket han påstod sig hittat kallades han för Ewaipanoma och beskrev som att ha "ögon på axlarna, munnen mitt på bröstkorgen och ett lång hårsvall växande bakåt mellan axlarna".

Gamla sydamerikaner

Modern sydamerikan. Notera närvaron av huvud.

Och förutom huvudlösa, bröstansiktade humpty-dumpty-kopior, späckar Raleigh sin berättelse med El Doradoreferenser. Som i: "jag var helt på riktigt där och såg det själv". Eller som i: "just sådant som kan få kungligheter att betala flera resor genom guldhungrig girighet".



Marco Polo: Ljuger om i stort sett allt


Marco Polo (egentligen Palic, han var kroat från Split) reste 1271 med sin far och farbror på en 24 år lång resa till Kina, Mongoliet och Mellanöstern. I sig var detta inte direkt speciellt, de flesta visste att Kina typ låg där borta (inte minst kineserna). Den riktiga bedriften är hans bok, Marco Polos resor,  som var så enormt populär att över 150 exemplar fortfarande existerar.

Så vad ljög han om?
Allt. Troligtvis.

Som det visar sig så är Polos beskrivningar av sina resor lite för fantastiska. Enligt boken så gör han en massa coola grejer som att vara hjälte i ett viktigt slag, vara personlig ambassadör för Kublai Khan och att regera en stor kinesisk stad.

Och detta accepterades glatt tills historiker började fundera på saken. Över huvud taget. Så när de beslöt att kolla upp vad som stod och kolla igenom kinesiska arkiv, märkte man att historien har fler hål än en emo som vill bli uppmärksammad av sina föräldrar.

Visste du förresten detta? Att kineserna, som var en av de mest avancerade civilisationerna vid tiden, faktisk skrev ner grejer. Polo placerar sig själv nämligen i ett slag som tog slut ett par år innan han kom fram till Kina. Han påstod även sig varit guvernör över Yang-Chou under hela tre år, som någon måst väll ha antecknat hans namn, ens en gång, någonstans? Nehe? Inte någon som någonsin nämner Marco i Yang-Chou? Eller i hela Kina för den delen?

"Vad är det för Marco du pratar om hela tiden?"

När experter börjar granska alla otvivelaktigt kinesiska grejer som Marco inte nämner, som kalligrafi, eller porslin, eller te, eller tryckpressar, eller den där enorma, jävla muren, verkar det mest som att Marco aldrig någonsin besökte Kina över huvud taget. Han hörde antagligen bara någon berätta historier om stället och beslöt sig för att skriva ner dem in en bok. Och att sedan göra sig själv till huvudperson, hjälte, härskare och allmän badass.

I Fought the Law

Veckans-coverlåt-eller-hur-man-visar-fingret-åt-upphovsmän-på-ett-snällt-sätt.

I Fought the Law  - The Clash (fritt efter Sonny Curtis and the Crickets)

Can't Nickname the Truth

Om du någonsin gått i lågstadiet är oddsen stora att du vid något skede fick ett smeknamn du hatade. Det kan ha varit ett utmärkande drag ("Pittnäsa", Dumbo") eller något sådant, men oberoende var det värsta du kunde tänka dig att detta skulle bli ditt namn för alltid.

Du känner till flera personer som faktiskt fick det - de finns i varje historiebok. Nissar som...

Che Guevara
Riktigt namn: Ernesto Guevara
Smeknamnet betyder: "Hej!"

Teskjortsmodellen och marxistgerillan Ernesto Guevara är kanske en av de mest berömda revolutionärerna i modern tid. Född i en övre medelklassfamilj i Argentina, fick han för sig att yra runt ett tag i Syd- och Centralamerika, något som ledde till en rätt populär bok om hans resor. Därefter hittade han på en massa hyss med sin kompis Fidel Castro.

Smeknamnet:
Du vet de där serietidningsstereotyperna där alla kommunister kallar varandra kamrat? Herr Guevara var faktiskt sådan. Som det visar sig är Che ett argentinskt ifyllnadsord. Det saknar egentlig mening, vilket gör det en aning krångligt att översätta. Ibland används det för att få uppmärksamhet, lite som "Hej! Måjn! Yo!" eller sådant och ibland som en vänskaplig hälsning, vänner emellan som "Kompis! Dude! Bro!" och ibland använder argentinarna den utan någon direkt orsak, som "öh, hmm, eller typ..."

Guevara tyckte om att säga detta ord. Ofta. Så, när han lämnade Argentina och använde ordet på samma sätt som kakmonstret använder "OMNOMNOMNOM!" märkte folk detta. Enligt självaste Fidel själv, fick Ernesto smeknamnet när han mötte några exilkubaner i Guatemala år 1953. Han påpekar dock inte att om Guevara skulle varit en övremedelklasspojke från Helsingfors skulle han hetat Vaheettääde Guevara nu.



Pocahontas
Riktigt namn: Mataoka
Smeknamnet betyder: Slampa

Think fast, ge mig namnet på en berömd indiankvinna. Oddsen är ganska goda att runt 110% av er nu sade Pocahontas. Om du aldrig hört om henne har du inte bara missat grundkursen i nordamerikansk kolonialhistoria, utan även grundkursen i Disneyprinsessologi, men här är i varje fall den korta versionen. Hon var dotter till en hövding, mötte kapten John Smith med entourage i den tidiga, engelska kolonin Jamestown och ryktades att kunna måla med alla färger i en vind...

Sådana fraser förekommer enbart i Disneyfilmer och LSD-tripar

Smeknamnet:
Mataoka hade de facto ett flertal namn. Som en medlem i Powhatanstammen följde hon deras tradition att ha ett hemligt "sant namn" och flera andra personnamn. Hennes hemliga namn var "Mataoka" och hennes huvudsakliga personnamn var Amonute. Och för att rätt skall vara rätt tog hon även det kristna namnet "Rebecca Rolfe" när hon gifte sig med en engelsman, eftersom lagen i England bestämde att allt skulle vara så tråkigt som möjligt.

Så varifrån kommer då namnet Pocahontas? Enligt indianhistorikern William Stith, skulle det vara ett smeknamn från hennes stam så att engelsmännen inte kunde skada henne genom att känna till hennes hemliga namn. Betydelesen? "Den lilla lättfotade". Eller för att använda en modern benämning: slampan. För ingen skulle nu kunna skada henne med ett sådant namn...

Det är självklart svårt att komma med en helt exakt översättning och olika källor har påstått att den svenska motsvarigheten är "den oanständiga" eller den "den olydiga". Vilket jag tycker att bara låter som lite mer politiskt korrekta sätt att säga slampa samt ger lite småobehagliga undertoner till skolflickor med Pocahontashuppare.



Wild Bill
Riktigt namn: James Butler Hickok
Smeknamnet betyder: Typ med en stor, löjlig näsa.

Precis, "Bill" var ett smeknamn lika mycket som "Wild" eftersom hans namn var inte William. Som du säkert vet var Wild Bill Hickok en av de mest berömda, halvmytiska nissarna i Gamla Västern (på en nivå av Wyatt Earp och Billy the Kid). Hickok stred för nordstaterna i inbördeskriget och är mest känd som revolverman, spejare, professionell spelare och lagman.

Smeknamnet:
Det var egentligen ett skämt om hans utseende och specifikt hans enorma, lutande näsa och utstående överläpp och den första varianten på Hickoks smeknamn var de facto "Duck Bill" (anknäbb).

Kvack kvack kvack

Det finns till och med dokument för att bevisa det. Tydligen tyckte domstolarna i Nebraska att åtal var ett bra tillfälle att retas med folk. Och det bevisar bara det gamla ordspråket: "Jävlas inte med en domstolssekreterare".

"Wild"-delen verkar däremot vara hans eget påfund. Troligtvis trött på att folk kastade torrt bröd på honom överallt, odlade han mustasch och började insistera att hans namn var "Wild Bill". Men han fick i alla fall det sista skrattet, genom att ha en hemlig affär med Sarah Shull, älskarinnan till den man som började kalla honom Duck Bill. Hajoo med det...



Platon
Riktigt namn: Aristocles
Smeknamnet betyder: Fetto (möjligtvis)

Som den mest berömda studenten hos Sokrates är Platon en synonym för gammal, grekisk filosofi och om du gått en kurs i logik har din professor nämnd hans namn åtminstone en gång. Och har du kommit i gräl med en förstaårets filosofibesserwisser har du sannolikt hört hans namn tusentals gånger.

Smeknamnet:
Min första aning, dvs att Aristocles lät överdrivet grekiskt, visade sig vara fel. Det var nämligen Platons brottningstränare, Ariston från Argos, som gav honom detta smeknamn och det finns flera teorier till varifrån namnet kommer.

En del har föreslagit att det kom från hans breda panna eller hans... ...robusta fysik. Andra har nämnt att det är ett tecken på bredde av hans bildning, men personligen tycker jag att detta låter som något Platon själv kommit på för att övertyga andra att han inte hade en märklig kroppsform.

Märkligast är dock att en persons bredd är en så underlig sak att kommentera. Vi gör oss ofta roliga över folks längd eller vikt, men bredd? Antingen hade grekerna en helt annorlunda syn på smeknamn eller så var Platon RIKTIGT SJUKT bred.



Caligula
Riktigt namn: Gaius Julius Caesar Augustus Germanicus
Smeknamnet betyder: Små sandaler

Historien kommer ihåg Caligula för en sak, och endast en sak: Att han var totalt jävla vansinnig, till och med jämfört med andra romerska kejsare (ett inte superstabilt pack). Det är som att vinna guld på sjukt galen-OS. Om det sedan hade att göra med att hans mamma blev landsförvisad när han var liten eller att han tyckte om att dricka vatten smaksatt med bly låter jag dock vara osagt. Men vad det än var så kvarstår det faktum att han utropade sig själv till gud, försökte få sin häst vald till senator och förklarade krig mot havet.

"Där ligger det där självgoda aset och konspirerar mot mig. FRAM MED LEGIONERNA!"

Smeknamnet:
Eller så kom galenskapen från att han var känd som sitt barnsmeknamn resten av sitt liv. Caligula betyder nämligen små sandaler (efter det latinska calige = sandal). För, som liten var lill-Calle ofta ute med pappa Germanicus och farfar kejsar Tiberius, när de ledde soldater under krigståg. Vid något skede fick han en egen liten soldatuniform, komplett med gulliga små sandaler. Och elitdödarteameti hans livvakt hade inte direkt något bättre att göra en att titta på när en liten pojke lekte krig, och speciellt de små sandalerna han marscherade omkring i. Så de började kalla honom "Lillsandalen", vilket fastande, trots att lill-Calle så småning växte upp till att leda det mäktigaste imperiet i den kända världen.

Enligt Seneca så avskydde Caligula sitt smeknamn. Och ja, han var en psykopat med rejäl indianbrist i kanoten, men man kanske kan ta saker och ting i perspektiv. Tänk dig själv vad du skulle göra om ett helt land kallade dig "Pyjamas-Nisse" bakom din rygg... och att historien sedan ENBART kommer ihåg dig för det.

Higher Ground

Veckans-coverlåt-eller-hur-man-visar-fingret-åt-upphovsmän-på-ett-snällt-sätt.

Higher Ground - Red Hot Chili Peppers (fritt efter Stevie Wonder)

Missing Words

Har du någonsin börjat en mening med "Alltså, han var en sån jävla... ...öh..." och sedan fastnat utan att riktigt kunna uttrycka helt vad du menar. Om ja, så är det inte ditt fel. Svenska Akademins Ordlista ligger för tillfället på  ca 125,000 ord (enbart hälften av t.ex. engelskan) så det är inte konstigt att det finns situationer som saknar beskrivning på svenska.

Lyckligtvis finns det ofta andra språk som bättre förklarar vad vi alla önskar att vi kunde säga. Så då har vi en tendens att låna dem från andra ställen. Här är några ord som vi behöver omgående:


Bakku-shan (japanska)
Betyder:
En vacker flicka... ...så länge du ser henne bakifrån.

Låt oss tänka att du är på en bar och plötsligt lägger märke till något av det mest fantasiska du någonsin upptäckt: En lång, slank oj-vad-jag-sku med en rumpa som en färsk persika i elmukelmu, långa ben och hela paketet. Du släntar bort, lutar dig över disken och kommer med din bästa Joonas Kotkamaa-line: Halutsä panee?

Och sedan vänder sig damen om...
Du får sura uppstötningar och vet inte vad som är värst: De ickeexisterande tänderna, molen med tumslånga skäggstrån eller ögonlappen. Grattis, du har upplevt en bakku-shan: en kvinna som är attraktiv från alla håll utom framifrån. Det är en mera sofistikerad variant av amerikanska collegenamnet "Butter-face" (som i: allt är snyggt, "but her face") och låter dig tala om flickor med konstiga halstatueringar utan att alla i rummet får skithögsvibrationer. Japanerna har verkligen en talang för att komma på namn för att tydligt beskriva alldagliga sociala situationer. Som t.ex. "bukkake".


Esprit d'escalier (franska)
Betyder:
Att komma på den perfekta, verbala kontringen... ...allt för sent.

Du befinner dig på en tillställing, när någon, framför dina vänner, kommer fram till dig, pekar på ditt bröst och säger: "Min bäste herre, är detta er skjorta eller har ni kastat upp på er torso?"

Förolämpningen lämnar dig tungförlamad, men strax efter, när du redan lämnat rummet till en orkan av skratt (som kommer att bli ditt soundtrack resten av livet) kommer du på det perfekta svaret. Bara några ögonblick, men fortfarande katastrofalt för sent. Noteras kan att det perfekta svaret var: "Ingendera, detta är en specialskjorta, tillverkad av vetenskapsmän som hjälper Skyddspolisen att identifiera pedofiler, då den är designad för att uppreta deras känslor och tvinga den att kommentera. Du kommer nu att läggas till ett register."

Fransmännen kallar din försenade fiffighet för Esprit d'escalier. Direktöversatt betyder det "trappans ande" och syftar på att du inte kom på något bra innan du var på trappan utanför.


Backpfeifengesicht (tyska)
Betyder:
Ett ansikte i stort behov av en knytnäve.

När det kommer till vissa människor, misstänker jag allra längst inne, finns det ingen annan lösning än våld. Eller så är våldet det enda som får oss att känna oss bättre om en person.

Det är kompisen som fortsätter att berätta homofobvitsar inför dina homosexuella vänner, folk som röstar på Sannfinländarna, opponenten som inte kommenterar på annat än språkfel i din uppsats eller i stort sätt alla som någonsin varit på första sidan av Seiska.

Men tack vare tyskan är denna namnlösa ondska de facto döpt till backpfeifengesicht, ett ansikte som bara skriker om att bli nitat. Alla känner en sådan person, gör du det inte är risken stor att det är du själv...

Det finns varianter på definitionen, en del menar att det är ett ansikte som behöver en örfil, men nu är det ju faktiskt Tyskland vi talar om här. Och då är det knytnäve. Punkt. Den enda ändring jag går med på om vi skulle översätta det som "ett ansikte som behöver en kofot i sig".


Sgiomlaireachd (skotsk gaeliska)


Betyder:
När människor avbryter dig medan du äter.

Är det inte ljuvligt när man precis lagt upp en stor portion spaghetti när någon ringer på dörren. Och det är jehovavittnen, eller någon lokalpolitker, eller någon annan hippie som vill få dig att underteckna en petition om att alla miljonärer bör styckmördas.

De flesta av oss har ett inbyggt har mot sådant, eftersom våra evolutionära förfäder visste att ett avbrott i ätandet ledde till att något annat rovdjur snodde vår nydödade älg från dem. Eller så är det för att spaghetti helt enkelt inte är lika gott när det är kallt.

Anyhoo, gaeltalarna i Skotland har i varje fall ett ord för irriterande middagsavbrott: sgiomlaireachd. Jag kan inte ens börja drömma om hur det skall uttalas, men direkt översatt betyder det antingen "ovanan att hälsa på främmande vid middagstid" eller "ett besök värt mindre än en kallnad Deep Fried Marsbar".


Desenrascanco (portugisiska)
Betyder:
Att göra en MacGyver.

Detta är konsten att klämma fram en lösning på ett problem i sista sekunden, utan någon planering eller några som helst resurser. Det är klädhängaren för att fiska upp dina hemnycklar ur WC-stolen, humflummet som fyller upp din Pro Semi strax före deadlinen eller gemet för du oskadliggör bomben med.

Det mest intressanta om desenrascanco (översatt: att trassla sig ur något), det portugisiska ordet för sista-minuten-lösningar är dock vad det säger om deras kultur. Där de flesta kulturer präntar in scoutmantrat "Var redo" redan från tidig ålder och ständigt påminner sina medborgare om att alltid planera i förväg så värdesätter portugiserna precis motsattsen.

Att komma fram till frenetiska deadlineimprovisationer som på något sätt fungerar är en av de mest uppskattade egenskaperna där. Den undervisas på universitet och i armén och de flesta portugiser anser att just denna egenskap har hjälpt dem att överleva alla dessa århundraden.

Och skratta inte. En gång i tiden lyckades de bygga upp ett imperium som sträckte från Brasilien till Filippinerna enbart genom en tro på att "kyl' sit keikalla". Screw förberedelser, de har desenrascanco.

Up For Breakfast

Kanske inte direkt överraskande, men rätt få kokböcker av rännomé  beskriver hur man skall steka ägg på ett korrekt sätt. Strax efter att koka ägg är att steka ett ansett att vara det lättaste man kan hålla på med i köket och av samma svårighetsgrad som att dricka ett glas vatten eller gå ned för en trappa utan att falla. Men även detta har sina knep och hemligheter.

The Perfect Egg... and other secrets skrevs 1979 av den italienske arkitekten och författaren Aldo Buzzi och är en hyllning till ätande och matlagning i stort. Med citat av bl.a. Dumas och Kafka funderar Buzzi öppet kring fördelarna med gnocchi, salsa verde, späckad duva, kanin med polenta och andra mumsigheter. Han förklarar även, närmast i en bisats, hur man steker det "perfekta" ägget. Det är enkelt, men det fungerar:

"Man steker det på en låg värme och lägger den inte direkt i pannan från skalet utan ur en kopp. Enbart vitan till en början, håll gulan tillbaka med en sked. När vitan börjar stelna, strö på salt och peppar och häll gulan mitt på alltihop. Detta gör att den undviker direkt värme från stekpannans botten. Tillagningen avslutas med att man lägger på ett lock för att låta gulan stelna, endast en aning, även på ovansidan.

När ägget är klart flyttar man över det till en varm tallrik för att hindra att ägget blir överkokt av pannans värme. Se till att få med ett litet stänk av smöret som använts till stekningen."

Jag skulle föreslå att ägget serveras med toast (men aldrig på toast), bacon (det är ett erkänt faktum att alla maträtter, från hamburgare till mannagrynsgröt, blir bättre med bacon), Earl Grey-te. Dessutom, om du tekniskt sätt lagar brunch (dvs om klockan är över 11) eller har baksmälla (eller båda), servera med en champagne eller öl.

Detta är frukost att ätas av män med sina bästa vänner när deras fruar och flickvänner är borta på något överprisat spa. Rätten är ett prov på enkelhet och uppmärksamhet av detaljer utan att ta någon tid eller något behov av förberedelse. Ät det kvickt medan du läser morgontidningen och planerar dagen (som förhoppningsvis kommer att innehålla sport i TV, moderat drickande och förberedande av middag). Gör inte två eftersom det tar bort nyhetens behag. Men ta dock gärna en öl till...

Because you're worth it, mina herrar.

La Primavera

Veckans-coverlåt-eller-hur-man-visar-fingret-åt-upphovsmän-på-ett-snällt-sätt.

La Primavera (Le Quattro Stagioni) - At Vance (fritt efter Antonio Vivaldi)

You're Gonna Ruin My Bad Reputation

Stalin. Ivan den Förskräcklige. Anders Eby. Vi gillar dem. Det vill säga, vi hatar dem alla och allt de står för, men är i hemlighet glada att de existerat. Om inte skulle vi vara tvungna att lära oss de komplexa politiska och kulturella strömningar och spänningar bakom händelser i världshistorien, i motsatts till att reducera allt till "de här var elaka typer som gjorde en massa skit för att de var onda".

Men ibland har går vår önskan att hitta en bad guy i varje situation lite onödigt långt, vilket ibland målat upp rätt oskyldiga och alldagliga nissar till fullblodsbovar. Här är några som man nog borde ge en andra chans:


Genghis Khan


Ihågkommen för:
Genghis Khan är känd som en närmast ofattbart grym fontän av djuriskt våld, som gjorde mos av Asien med sin barbarhord. Han skall ha  förstört varje by man stötte på, dödat männen, våldtagit kvinnorna, ätit barnen, dödat och våldtagit djuren, brännt ner alltihop och sedan våldtagit och ätit askan und so weiter... Allt som man i ett modernt lexikon hittar beskrivet under "plundring", höll Khan på med samtidigt som han skrattade skitigt. Och så var det någon jävla tysk som gjorde en euroviisu om honom till på köpet...

Inte ihågkommen för:
Vad skulle ni tycka om en kille som samlade ihop alla folkslag på Balkan in i ett, stort, lyckligt samhälle. Nå, förläng långsintheten med sisådär 1000 år och utvidga området till ungefär 2,5 miljoner kvadratkilometer, så får ni det som Temudjin (som han då kallades) lyckades med innan han ens blev berömd.

På den tiden var Mongolerna enbart en bunt spridda nomadstammar som red runt, dödade varandra, red runt lite mer och var i det stora hela skrattretande irrelevanta på ett globalt sprektrum. Sedan kom Genghis och redde upp denna kolossala clusterfuck på bara något årtionde.

Sapelia käytti vuahahahaa!

Och om du tror att "fredssamtal " à la Khan var 1000 enorma typer med klubbor, så tyvärr, Genghis var altid mer politiker än psykopat och kunde genom en effektiv propaganda, som i stort sätt gick ut på att berätta hur lysande det var att ha honom som ledare, ena en massa olika folkslag under sin fana. Han skippade även den traditionella, mongoliska synen på krigarna (dvs "Vem satan bryr sig om krigarna") genom att ge även fotfolket en del av krigsbytet och att låta duglighet framom politik bestämma vem som blev befodrad. Krigare hade aldrig tidigare behandlats så väl av sin chef, eller för den delen, sedan dess.

Så när han förvandlat Mongoliet till en stor, glad familj var hans nästa jobb att hålla dem på gott humör. Han tänkte att om de lämnades för sig själva skulle de bara glida tillbaka till att rida runt och döda varandra i brist på en bättre idé, så han arrangerade aktiviteter för att hålla armén organiserad, som enorma jaktlag eller att erövra asiatiska fastlandet. Det finns på riktigt en ledande teori att Genghis lät invadera allt inom synhåll enbart som en stor teambuildingsövning. Nå, det slår i alla fall lillajulskryssningar...


Antonio Salieri


Ihågkommen för:
Om du har sett Amadeus så vet du vem Salieri är. Han är personifieringen av en medelmåttans avund av geniet, en medioker kompositör som besatt använder sina kontakter för att sabotera karriären för av den galet talangfulle fjanten, Mozart. Slutligen får han slut på finkänslighet och tar bara livet av killen, men Mozart får det sista (maniska) skrattet genom att gå till historien som den störste någonsin medan Salieri enbart är ihågkommen som ett svartsjukt as.

Inte ihågkommen för:
Jo, Mozart och Salieri var konkurrenter, om läraruppdrag, kungliga beställningar och sådant stuff. Men sådant är normalt när man är i samma branch, på samma plats under samma tid, det skulle har varit oundvikligt att de inte någon gång skulle har varit efter samma keikka. Om du inte får det jobb du önskar, betyder det inte att du konspirerar mot någon med mordiskt hat, hur lockande det än kan tyckas verka...

Nej, det mesta tyder på att Mozart och Salieri kom riktigt bra överens. De samarbetade en gång på en kantat och när Salieri blev Kapellmeister i Wien återuppväckte han Mozarts Figaros bröllop i stället för att skriva en egen opera. Han var även premiärdirigent för fler av Mozarts större verk och gick inte bara på på premiären till Trollflöjten, utan lär enligt Mozart suttit och hurrat som en galning.

Även påståendet att Salieri skulle ha varit värdelös är även det en lögn: han var mycket högt respekterad i musikkretsarna i Wien och skev över 40 operor, av vilka flera fortfarande framförs. Han var även en mycket aktad lärare med sådana berömdheter som Liszt, Schubert och Beethoven som elever. Okej, han var inte lika bra som Mozart, men om du har problem med att se skillnad på "inte lika bra som Mozart" och "en talanglös tölp" har du kanske lite onödigt höga krav.

Och angående att han skulle haft livet av Mozart, är det onödigt att ens nämna det. Det er ett erkänt faktum att Mozart dog efter att ha varit allvarligt sjuk i flera månaders tid. Till och med i alla Salierimyters urmoder, pjäsen och filmen Amadeus, hintar den motvilligt till den verkliga orsaken till Mozarts död, specifikt under den sista timen där Wolfie blir sjuk och dör. Man försöker dock att fortfarande skylla det på Salieri genom att låta honom ge Mozart en rejäl chock, vilket, genom en fullkomligt logiskt händelseförlopp, utlöser reumatisk feber (en följdsjukdom till halsinfektioner eller scharlakansfeber).

"Jag skrämmer honom till döds, buuuuu spööööke!"

Neville Chamberlain


Ihågkommen för:
Att slicka Hitlers röv.

Rätt sätt att posera med Hitler: Rädsla, obehag, död blick.

En av de roligaste episoderna under förra presidentvalet i USA var när en tydligt förvirrad högernisse skrek att Obama skulle bli "an appeaser" precis som den där slemmige Neville Chamberlain var under andra världskriget. Tills han blev frågad specifikt vad Chamberlain gjorde och måste erkänna att han inte hade en aning...

Poängen är att Chamberlain blivit så synonymt med en ryggradslös utrikespolitik att den citeras av folk som inte kommer ihåg högstadiehistorian tillräckligt bra för att veta vem han var. Allt för att Chamberlain som premiärminister skickades att förhandla med den mest ondskefulle, skrämmande mannen i världshistorien. I stället för att kräva att Tyskland raderades från kartan efter detta möte kom han tillbaka och förklarade att i utbyte mot en del europeiska småbitar till Hitler hade man köpt "peace in our time",

Historien har kallat detta en av de knasigt felaktiga spådomarna någonsin (eller skulle ha gjort det om det inte var så mycket folkmord inblandat) och nu har alltså hans namn blivit en förolämpning, varje gång någon förelsår att förhandla med fienden i stället för att omedelbart bomba dem från jordytan.

Fel sätt att posera med Hitler: Varma handskakningar, leenden, mustaschpussar

Inte ihågkommen för:
Allt annat han någonsin gjorde.
Före han blev premiärminister hade Chamberlain varit en framgångsrik parlamentsledamot, chef för postverket och hälsominister. Han hade även varit Chancellor of the Exchequer (en blandning av finansminister och vicepresident) inom två olika regeringar. Han genomförde senare the Factories Act, vilken förbättrade de fruktansvärda förhållanden för farbriksarbetare och förbjöd barnarbete och blev med detta oerhört populär.

Visst, om du säger "att han nog var populär tills han sålde sig till Hitler" an du inte ha mer fel. Efter Münchenavtalet rusade hans popularitet upp till 68% och ännu i december 1939 (tre månader efter att kriget börjat) ville över hälften att han skulle sitta kvar (mot 30% som önskade att Churchill skulle ta över). Folk ville framför allt undvika ett till världskrig till varje pris.


Detta är något som de flesta verkar glömma bort nuförtiden. Att köpslå med Hitler verkar dåligt nu, men vi har fördelen att veta hur filmen slutar. Inte alls lika lätt för Chamberlain som ledde ett land utan en ordentlig armé och med en bunt fransmän som enda allierade ifall kakkan började falla sönder med tyskarna. Inga direkt bra alternativ.

Så istället kom han hem med en deal som köpte lite extra tid, tid som användes till en snabb militärupprustning och styrkor som i slutändan var tillräckligt starka för att stå emot nazisterna. Och förresten, den största orsaken till den snabba mobiliseringstakten var moderniseringen av landets fabriker. Ett program genomfört av... Neville Chamberlain,

Debatten fortsätter bland historikerna, men killen förtjänar sannolikt bättre än att få sitt namn slängas runt som en politisk motsvarighet till "fegis".

A Minor Incident

Djur ställer alltid till problem för människor, i alla fall om man skall tro 80-talskomedier. Men ibland leder djurens yrande faktiskt till något allvarligare än att en fet, bitter gammal fabo faller roligt ner i en tårta. Ibland blir det till och med krig...


Kriget om den bortsprungna hunden
År 1925 var Grekland och Bulgarien låsta en ett konstant läge av näst-intill-krig, vilket hade varit det normala allt sedan Bulgarien hade haft fräckheten att förklara sig självständigt. Men eftersom freden efter första världskriget inte ens hade kommit upp i skolåldern och kriget således var i ganska färskt minne, var ingendera landet speciellt intresserat för all-out krig före man fått ett årtionde eller två på återupbyggnad. I alla fall tills en grekisk soldat tappade kontrollen på sin hund...

Av okänd orsak (kanske gjorde hans hundförare en rörelse som såg ut som att kasta en boll) rusade vakthunden iväg, tvärs över den makedonska gränsen mot Bulgarien. Den panikslagne soldaten sprang efter, men blev omedelbart nerskjuten av bulgariska vakter, vilket satte igång något som senare fått namnen "Incidenten i Petrich" eller "Kriget om den bortsprungna hunden".

Grekiska soldater skickades för att som påtryckning ockupera den närliggande gränsstaden Petrich där de mötte bulgariska trupper och alltihop slutade med 50 man stupade. Fullskaligt krig verkade oundvikligt, men då överraskade Nationernas Förbund alla genom att faktiskt göra sitt jobb och avvärja kriget. Grekerna blev tvungna att dra sig tillbaka och betala 45,000 pund som kompensation.


Diplomatisk immunitet
Alla några säkert känner till gör diplomatisk immunitet att kan man klara sig ifrån stort sett vad som helst, så länge man inte jävlas med Danny Glover på dagar han känner sig ovanligt too old for this shit. Det är även logiskt att samma immunitet skall visas diplomaternas familjer, men hur är det med husdjur?

Som det råkar sig har detta dilemma faktiskt undersökts vid ett flertal tillfällen. 1999 lyckades till exempel två schäfrar från ryska ambassadens lantresidens smita och ta livet av 17 tackor på en fårfarm i Kent. Bönderna krävde att de skulle avlivas, men eftersom marken ägdes av en främmande stat var det fuck all man kunde göra åt det. Under tiden passade dock hundarna på att bättra på sin body count, vilken slutade på över 50 djur innan dammet hade lagt sig.

Man kom alltså fram till att de var immuna, men det fanns även tidigare prejudikat i frågan: redan 1975 var det tal om saken i Washington efter att en hund tillhörande en delegat från Barbados hade bitit ett flertal ortsbor. När polisen förökte ingripa varnades de om "möjliga internationella konsekvenser" om de rörde hunden på något sätt.

Båda dessa exempel är dock småpotatis jämfört med den amerikanske Indienambassadören John Kenneth Galbraiths katt 1962. Under ett besök i den indiska staten Gujarat fick Galbraiths barn ett par siamesungar i gåva, varav den ena hette Ahmedabad. Eftersom Ahmedabad är ett både krångligt och ganska löjligt namn på en katt förkortade dock barnen detta till Ahmed.

Detta var dock inte så lysande, eftersom "Ahmed" är ett av många, många alternativa namn på profeten Muhammed. Så när detta kom ut i tidningen (och varför det över huvud taget gjorde det är mer än jag förstår) svarade folket i Pakistan på sättet de gör bäst:

Inte kattmänniskor...

Upplopp satte igång i hela landet, amerikanska vakter och ambassadpersonal blev anfallna i hela landet och ambassadbyggnader stenade. Mullorna i Pakistan krävde även Galbraiths huvud, men han själv tog till hans ära med stort ro: "I do not think the Pakistanis were particularly sensitive. In the darker reaches of our Bible Belt, there would have been criticism of a Pakistan ambassador who, at a moment of friction between our two nations, had, however innocently, named his dog Jesus."

Lyckligtvis lyckades Galbraith lugna ner situationen genom att förklara att allt varit en olyckshändelse och genom att döpa om katten till Gujarat (efter att än en gång missa att "Rufus" aldrig förolämpat någon). När han utfrågades om saken svarade Gujarat genom att ta en tupplur i solen klösa sönder en soffkarm.


The bare necesseties
Genom alla tider har människor över hela jorden delat en stor passion: att skjuta stora djur utan någon större motivering. Speciellt bayrarna var så förtjusta i att ta livet av lurviga grejer med stora tänder att de passade på att skjuta ihjäl alla sina björnar för sisådär 180 år sedan. Vilket gjorde en hel del folk ganska överraskade när de plötsligt stötte på en lufsande runt i gränstrakterna mellan Tyskland och Österrike.

Och han hade tydligen varit på Oktoberfest

Björnen Bruno blev sedd första gången i maj 2006 och blev omedelbart en sensation i Tyskland efter att ha dödat dussintals får, förstört biodlingar och brutit sig in i hönshus. Ungefär den slags grejer man skulle förvänta sig av en björn av ett lite högre intellekt. Brunos tuffaste stund kom dock när han tassade in i en bayersk by och satte sig utanför polisstationen, något som fick landesregeringen att tycka att måttet var rågat. Så de beställde in ett team med finska björnjägare för att fånga in honom. Teamet sökte efter Bruno i två veckor, men 14 dagar och bortemot 100,000€ i löner senare hade de fortfarande inte sett skymten av honom.

Roland Mellisch från WWF kallade Bruno en "problembjörn" men försökte fortfarande se till att han kunde fångas utan att bli skadad. Regeringen var dock mer pragmatiskt lagt och shoot to kill blev ganska fort stående order. Relativt snabbt blev han slutligen fälld och man lade genast upp planer för att ta stoppa upp djuret på ett museum.

Men det är här som saker börjar bli absurda. Bruno visade sig nämligen vara italiensk medborgare och hade i misstag vandrat norrut från ett viltreservat i Trento. Rom startade ett diplomatiskt gräl och krävde att Brunos kropp skulle utlämnas till sitt hemland. Tyskarna vägrade och oenigheten pågår fortfarande , alltmedan Brunos uppstoppade kadaver väntar på beslutet på Museum Mensch und Natur i München. Han tappade själv intresset för frågan about samtidigt som han fick en .338 Lapua i hjärtat...

"EVVVK!"

Sweet Dreams (Are Made Of This)

Veckans-coverlåt-eller-hur-man-visar-fingret-åt-upphovsmän-på-ett-snällt-sätt.

Sweet Dreams (Are Made Of This) - Marilyn Manson (fritt efter Eurythmics)

Keep the Faith

Det är ingen hemlighet att bibeln har varit med om flera ändringar än intrigen i Rederiet, men man behöver ändå inte gå längre tillbaka än till en tänkt upplaga från 1631 av King James Bible, numera känd som the Wicked Bible, för att hitta starka indiceier på att gud faktiskt existerar och att han har ett skapligt sinne för humor.

För nyupplagan var de kungliga tryckarmästarna Robert Parker och Martin Lucas tvungna att lägga upp en exakt kopia av orginalbokens 1,189 kapitel, 31,101 verser och 783,137 ord utan att felstava vare sig righteousness, covenantbreakers eller Mahershalalhashbaz (en av profeten Jesajas söner och ja, jag har naturligtvis googlat efter de svåraste orden i bibeln). Över lag var dock hantverket på en nivå motsvarande att hugga ut delarna till en utombordsmotor ur kalksten och man klarade detta med endast ett märkbart tryckfel, ett ord som saknades i 2 Mos 20:14...

"Äh, close enough..."

Olyckligtvis var just detta ord av 783,137 ett ganska så viktigt sådant:

Jepp, "Thou shalt commit adultery."

 Klåperiet spreds över ett flertal kopior och omkring ett år senare blev gutgivarna av the Wicked Bible bötfällda 300 pund (mostvarande ca 33,800 pund i dagens värde) och fråntagna sin tryckarlicens. Det faktum att denna bibelutgåva kunde ha ett så uppenbart fel förargade både kung Charles I och George Abbot, ärkebiskop av Canterbury som kommenterade det hela med:

I knew the tyme when great care was had about printing, the Bibles especially, good compositors and the best correctors were gotten being grave and learned men, the paper and the letter rare, and faire every way of the beste, but now the paper is nought, the composers boyes, and the correctors unlearned.

På kunglig order kallades tryckarna till Stjärnkammaren, den kungliga överdomstolen, där hela upplagan drog in och de allra flesta exemplaren brändes. I skrivande stund finns endast 11 exemplar kvar. Rent historiskt är dock motsvarande missar, dvs att lämna bort ett "not" eller "inte" relativt vanliga och Associated Press rekommenderade fram till 2004 att man använde "inncoent" i stället för "not guilty" vid beskrivningar av frikännande domar för att liknande problem inte skulle kunna uppstå.

We Three Kings

Att ha en ärkefiende kan vara både en för- och en nackdel. Man vet precis var man har dem och de vet precis var de har oss. Men om man plötsligt har två ärkefiender, som dessutom avskyr varandra, har man en situation som plötsligt är så mycket mer komplicerad än de 50% man rent matematiskt måste ta ställning till. Så här kommer en lista på kända triangeldramer, från de mest varierande områden:

AC Milan, Inter och Juventus

I de flesta fotbollsligor i världen finns det oftast två legendariska storklubbar som tävlar mot varandra i en, stor kolossrivalitet. Exempel på detta är Real Madrid och Barcelona i Spanien, Rangers och Celtic i Skottland, Boca Juniors och River Plate i Argentina och en uppsjö av olika rivaliteter i England. Italien, ett av de länder som tar fotbollen på störst allvar, är dock lite annorlunda på den punkten, genom att ha tre lag som historiskt sett har slagits om herraväldet. AC Milan (i Rossoneri, de rödsvarta), FC Internazionale Milano (i Nerazzurri, de svartblå) och Juventus FC (i Bianconeri, de vitsvarta), har en inbördesrivalitet som så nära episk det går. 

För det första ligger klubbarna väldigt nära varandra i Norditalien (Milan och Inter spelar till och med på samma hemmastadion) och för det andra så har de alltid dominerat Serie A, med totalt 62 mästerskap sinsemellan. Juve har flest med 27 st., men Inter har vunnit de senaste fem åren och Milan leder ligan för tillfället. Klubbarna har även kommit två totalt 49 gånger och är de enda i Italien med guldstjärnor över klubbmärket, ett tecken på 10 mästerskap. De har även varit mycket framgångsrika internationellt och har tillsammans tagit 37 internationella klubbtitlar, varav 12 är Europacuper eller Champions Leaguetitlar (här har Milan varit värst med 7).

Zeus, Poseidon och Hades

Inom klassisk, grekisk mytologi var Zeus, Poseidon och Hades tre bröder, som efter att ha besegrat titanerna (inkl. sin pappa Kronos) blev de styrande gudarna i universum. Enligt Iliaden blev Zeus gud över himlen, Poseidon gud över havet, Hades gud över underjorden medan den fjärde delen, jorden, ansågs vara öppen för dem alla och orsaken till deras grälande. Deras ofta listiga, men lite småsinta, planer mot varandra och mot mänskligheten har givit upphov till några av de mest kända historierna någonsin och har återberättats både av Homeros och Homer Simpson.

Eftersom Zeus ibland kallas "gudarnas fader" är det många som tror att han var fader till alla gudar, men namnet syftar egentligen på den stora hög med gudomlig efterkomma som följde hans otaliga erövringar. Apollon, Athena, Dionysos, Haphaistos, Herakles, Hermes, Minos, Perseus, Persephone, Helena av Troja och ett flertal andra var resultat av hans något liberala hållning till konceptet "trohet". Med detta sagt kan man dock även konstatera att mellanbrorsan Poseidon även han var något av en playboy. Det var hans prassel med Medusa som förvandlade henne till ett monster och han var även pappa till cyklopen Polyphemus som fightades med Odysseus och havsguden Triton som hjälpte Jason att hitta de gyllene skinnet efter att Zeus hade vägrat.

Stackars Hades hade dock lite sämre flyt på kärleksmarknaden (men fick å andra sidan sin röst gjord av James Woods) och förekommer mest i historier om kidnappning och/eller försök till våldtäckt (till skillnad från historier om lyckad våldtäckt som hans brorsor sysslade med).

"Uh, guys! Olympus would be that way..."

Sten, sax och påse

Ni har alla spelat det, men känner ni till ursprunget? Nå, enligt World Rock Paper Scissors Society har det första någorlunda styrkta fallet varit ett spel i Japan omkring 200 f.Kr. Spelet emigrerade sedan till Europa och därifrån till Amerika via Jean-Baptiste Donatien de Vimeur, comte de Rochambeau som ledde den franska expeditionskåren under Amerikanska Frihetskriget. Därifrån har spelet även fått sitt alternativa namn, Roshambo, som vad Eric Cartman än påstår alltså inte har något med pungsparkande att göra.

Det existerar många varianter på spelet i olika delar av världen som Elefant-Mus-Människa (Malaysia) där elefant slår människa, människa slår mus och mus slår elefant eller Hövding-Tiger-Hövdingens mamma (Vietnam). Vad som slår vad där får ni räkna ut själva... Om ni dessutom vill veta hur man alltid vinner i spelet kan ni kika här.

Andra triumviratet

Det finns få, om någon, politiskt skiftning som varit mer betydande för världshistorien än Roms ändring från republik till kejsardömme och i sin kärna hade den ett menage à trois (snarare clusterfuck) värre än de flesta: Octavianus, Marcus Aemilius Lepidus och Marcus Antonius.

Och tittar man på action och intriger hade historien bakom Andra triumviratet (det första bestod av Caesar, Crassus och Pompeius) det så att det räckte och blev över: Konspirationer (mordet på Julius Caesar), allianser (Avtalet i Brundisium), åtal baserade på personliga vendettor eller bara pur jävlighet (Quintus Tullius Cicero, med flera), ohejdade försök till maktövertagande (Sextus Pompeius, med flera), bröllop (Marcus Antonius och Octavianus syster Octavia), romanser (Marcus Antonius och Cleopatra), slutet på en dynasti (Cleopatra VII och de Ptolemeiska faraonerna) och början på en annan (Augustus, Caesar av Rom).

George V, Wilhelm II och Nikolaj II

Utan att försöka gräva ner mig i den oändliga diskussion som finns om orsakerna till första världskriget, så är det fortfarande intressant att tre av de största krigsförande länderna leddes av män som var ytterst nära släkt. De var kaiser Wilhelm II av Tyska Kejsardömet, tsar Nikolaj II av Ryssland och kung George V av Storbritannien. Så här låg det till: George V:s pappa, Edward VII, var bror till kaiserns mamma, medan tsaren  (vilket på ryska betyder Caesar, liskom det tyska kaiser, eller, för den delen kejsare) var dubbel kusin med dem bägge via giftermål: hans mamma var syster med Edward VII:s fru (samt drottningen av Danmark), medan hans egen fru, imperatritsan Aleksandra, egentligen hette Alix och var systerdotter till Edward VII.

Storbritannien hade gått med i Trippelententen med Frankrike och Ryssland, men detta betydde verkligen inte att de var absoluta allierade och tvungna att hjälpa varandra under ett kontinentalkrig. Britterna slutade med att göra precis det, men under de spänningsfyllda veckorna och dagarna före kriget, var detta på inget sätt en garanti. Det fanns ju mycket starka band mellan Storbritannien och Tyskland och farmor Victoria (ja, den drottning Victoria) föredrog klart Tyskland framom Frankrike. Kaisern besökte inte bara Edward VII:s begravning, iklädd brittisk uniform, utan höll även den änkedrottningen (kaiserns moster) i handen under ceremonin.

Släkt? Naaah...

Kung Lears döttrar

Denna rivalitet är legendarisk av många orsaker, den mest självklara för att det handlar om en av de vanligaste och allvarligaste formerna av rivalitet: syskonrivalitet. Det är det bästa exemplet på dylik hos Shakespeare och genom detta sannolikt inom engelskspråkig litteratur.

I King Lear, ber den gamle kungen Lear, i ett särdeles gott exempel på brist på spelöga, sina döttrar, Goneril, Regan och Cordelia, att berätta hur mycket de älskar honom. Ju mer, destu större delen av landet skall de få ärva. De två äldsta döttrarna tar i från tårna i sitt översvallande, men den yngsta dottern, Cordelia, som älskar honom mest, vägrar att gå med på en sådan ytlig PR-stunt. Så hon blir helt sonika bannlyst från landet och gifter sig med kungen av Frankrike i stället.

Goneril och Regan konspirerar sedan om hur de best skall få sin senila farsa att trilla av pinnen, men slutar upp med att vara svartsjuka och hata varandra i stället. I slutet blir Cordelia avrättad, Regan förgiftad av Goneril som sedan knivhugger sig själv och Lear dör med Cordelias döda kropp i famnen. En arketypisk Shakespeare-likhög med andra ord.

The Daughters of King Lear - James Archer 

The Good, the Bad and the Ugly

Vi vet alla att den ultimata striden är mellan gott och ont. Men vad händer när denna dynamik ändras till en tredelad affär? Det finns även ett talesätt som säger att det enda nödvändiga för att ondska skall segra är att goda män inte gör något, så detta skulle kunna skapa tre grupper: de goda, de onda och de motvilliga och/eller medlöpare.

Men det kanske är roligare att ta sig an problemet som Sergio Leone gjorde 1966 i The Good, the Bad and the Ugly, den tredje filmen i hans Dollars-trilogi, med Clint Eastwood (Blondie, il buono), Lee Van Cleef (Angel Eyes, il brutto) och Eli Wallach (Tuco, il cattivo). Storyn handlar om borttapat guld och i slutscenen står de tre männen beväpnade mot varandra i en tre-vägs-mexican-standoff till döden. Inga spoilers här (även om slutet är lysande).

Detta är inte bara en trippelrivalitet, utan den absoluta kulminationen av en sådan. Rivalitet tagen till sin revolvrarna-drag-och-nu-satan-gör-vi-upp-en-gång-för-alla-spets. Ingen annan rivalitet har heller fördelen med att ha musik av Ennio Morricone. Quentin Tarantino, känd för att ha norpat både Mexican Standoff (i Reservoir Dogs och Pulp Fiction) och Morricone-musik (i Kill Bill Vol. 2, Death Proof och Inglorious Basterds), har kallat det den bäst regisserade filmen någonsin. Och om imitation är den ärligaste formen av beundran är detta verkligen högaktning

Always on my mind

Veckans-coverlåt-eller-hur-man-visar-fingret-åt-upphovsmän-på-ett-snällt-sätt.

Always on my mind - Pet Shop Boys (fritt efter Elvis Presley)