Party Til You Puke

Vi har det bättre än våra förfäder. Vi har häftigare bilar, bättre hygien, tusentals med nya mediciner och ostbågar. Men trots detta enorma teknologiska övertag, våra större hjärnor och våra ännu större ostbågsmagar, ligger vi fortfarande rejält bakom dem när det kommer till en viktig kategori: hur bra vi är på att festa.

Segerdagen
Alla som inte var nazist hade en orsak att fira när Tyskland kapitulerade efter andra världskriget. I Storbritannien firade tiotusentals av Londonbor på Piccadilly Circus och Trafalgar Square som om det var 1999 och i USA packades Times Square med över en halv miljon firande tills borgmästare LaGuardia bokstavligen bad dem hålla käft och sticka hem. I Paris firade fransoserna som om kriget varit en del av deras master plan hela tiden och i Rom skakade främlingar hand med varandra som om det inte handlat om en vanlig fotbollsmatch. Till allas överraskning passade de normalt så timida och artiga kanadensarna på att fira med en gammal och beprövad klassiker, dvs fira-genom-att-plundra-spritbutiker-och-ordna-upplopp.

Men när nyheterna nådde Moskva om att Sovjet precis hade vunnit sitt domedagskrig mot den tyska invasionen så firade de, nå vi kan säga att det var på ett sätt som skulle ha fått 1999 att beställa en kopp kaffe, ta en burana och allvarligt fundera på att skriva in sig i AA, Festandet började med att en officiell inbjudan skickades ut i Radio Moskva kl. 01.10 natten mot den 9 maj 1945...

Sedan blev det lite överdrivet:
Firandet i Moskva kan ha varit ett av de största spontanfiranden som någonsin ägt rum. Tusentals på tusentals människor drog genast ut på gatorna för att förvandla en av de största städerna i världen till "ett hav av vodka", många av dem fortfarande klädda i sina nattskjortor.

Om ens det...

Moskoviterna började därefter en krogrunda som passerade ambassaderna på de allierade nationerna, som naturligtvis hoppade med med liv och lust i vodkafestivalen med sina egna sorters grogg. När Stalin således höll ett tal till nationen, efter 22 timmar av festande hade hela stadens vodkareserver gott torra. Eller som ett ögonvittne uttryckte det: "Jag hade tur som lyckades köpa en liter vodka på tågstationen när jag anlände, för efter det var det omöjligt att få tag på någon... ...Den 10 maj gick det ingen vodka i Moskva, vi drack upp allt." Ja, detta var dagen då spriten tog slut i Ryssland!



Camp de Drap d'Or
Diplomatiska kongresser mellan länder sura på varandra och månghundraårig historia av fientligheter är ganska sällan särskilt festliga historier. Och oberoende hur mycket jag än letat så har jag fortfarande inte hittat några exempel på diplomater som bongat Jägermeister eller rugbytacklat varandra. Så när Henrik VIII av England och Frans I av Frankrike skulle mötas för att diskutera igenom saker så var saker en aning spända. Och när jag säger "spända" som menar jag naturligtvis "löjligt pråliga".

Sedan blev det lite överdrivet:
För vem kunde nu tro att två högdjur som ser ut så här...

...kunde vara på vippen att ruinera sina riken i sina försök att överträffa varandra under en treveckorsorgie i extravaganza och slöseri?

Det fanns fontäner som sprutade vin, tält som vävts av guldtråd och fester som pågick flera dygn i sträck. Huvudatraktionen var ett dryga 1000 kvadratmeter stort tält, sytt som en slott, för naturligtvis har man om man har en internationell feelisfestival utan 1000-kvadratmeterstältslott? Tror du att det var något slags Woodstock, eller?

Det var även aningen mindre tornerspel på Woodstock

Men det blev roligt på riktigt först när underhållningen satte igång, med tornerspel, schackspel med levande pjäser, musik, bågskyttetävlingar och andra knasigheter som folk höll på med innan vi uppfann internet. Vid ett skede gick sakerna så över styr att monarkerna beslöt sig för att själva tävla mot varandra i den mest värdiga och intelligenta av sporter, brottning.

Henrik, lycklig över sina torneringsframgångar under kungamötet, full som ett ägg och testosteronstinn som Karin Krabbe stegade fram, grabbade tag i kung Frans krage och kom med en utmaning värdig Hulk Hogan. Frans I blev dock inte mer skrämd än att han lyfte upp och drämde Henrik VIII:s kungliga röv i marken, Henrik blev förbannad och detta ursprungliga Battle Royal gjorde abrupt slut på det episka groggandet. Kungarna drog sig iväg åt var sitt håll, Henry var så arg att han bildade en allians med Frans ärkefiende, den Tysk-Romerska kejsaren Karl V och inom några månader var alla tre monarkena i krig med varandra.



Colosseums invigningsspel
Kommer ni ihåg när folk för ett par år sedan blev omotiverat upphetsade av att vara den första som kommenterade saker på internet? De här festligheterna var lite som det, men istället för att vara den första som hann skriva "FIRST!" på någon annans arbete så firade romarna denna gång att de var de första som använde Colosseum, den 55,000 sittplatser stora amfiteatern i Rom.

Ni vet vilken jag menar...

Sedan blev det lite överdrivet:
I stort sett allt i Rom stannade upp i över tre månader medan innevånarna festade pläsit av sig under vindränkt raseri där över 9000 djur slaktades som en del av festligheterna. Som jämförelse så ligger Olympiastadions publikrekord på över 70,000 utan något som helst djurmördande på invigningen.

Att slakta 9000 djur och fan vet hur många gladiatorer under 100 dagar av våld och grogg skulle dock göra i stort sett vilket som helst annat land blasé, men nu är det alltså Rom vi talar om. Så förutom strider och skådespel och djuroffer, så lät kejsar Titus även ordna två naumachia, eller fejksjöslag. Till skillnad från Gladiatorstrider, som de facto ganska sällan slutade med döden, var dock naumachia oerhört blodiga tillställningar. Colosseum fylldes med vatten, riktiga krigsfartyg byggdes inne på arenan och hela arméer på tusentals män stred till döden på det konstgjorda havet.

In the Navy, you can sail the...

Alexander den Store blir packad och bränner ner en stad
Han må ha varit oerhört duktig på att öppna knutar och på att kasta sten i havet, men något särskilt bra sprithuvud hade Alexander den Store då inte. Efter att äntligen ha erövrat Persepolis, den kulturella pärlan och ceremoniella huvudstaden i Akamenidiska imperiet (även känt som gamla Persien) beslöt sig Alex och hans makedoniska polare att fira med en av de mindre genomtänkta festerna i historien. De kallade de för Symposium, men andemeningen var att bli shitfaced kryddat med en nypa male bonding.

Även känt som onsdag på Klubben...

Sedan blev det lite överdrivet:
Enligt Historiae Alexandri Magni så blev Alexanders aningen sentimentala när de blev fulla. Efter att ha diskuterat saken, och nu skämtar jag faktiskt inte, med "en berusad hora", glorpade Alexander sitt vin, krossade antagligen flaskan mot sitt huvud och kom fram till att "Varför tar vi inte och hämnas Grekland, och eldar upp stadeshelvetet" (citat obekräftat).

Varefter han personligen ledde sina fulltankade män på en "berusade orgie" för att hämnas sina grekiska grannar genom att bränna ner Persiens huvudstad till grunden. Detta var alltså staden som han marscherat närapå till den kända världens ende för att erövra, men när han en gång var framme så brände han själv upp den med facklan i handen, bakgrundsmusik och hela baletten, bara för att någon random hoito double-dareade honom om det.

Naturligtvis som skämdes Alexander en aning när han nyktrade till följande morgon. Hela staden var förstörd, Alxanders makedonier hade förstört sitt rykte och Hans Storhet hade en till råga på allt en exploderande krapula.

Vilket han åtgärdade med den makedoniska varianten på korjaussarja, dvs att bli full på nytt och elda upp en annan stad

Waricivilisationens avslutningsfest
Knappast någon civilisation i historien har lyckats att träda ur densamma på ett lika episkt sätt som Warikulturen i det pre-Kolumbiska Sydamerika. Istället för att falla offer för erövring, sjukdomsepidemier eller romare med för mycket fritid, så checkade de här nissarna ut ur hotellet på ett sätt som varje nation kan vara stolt över: genom att festa så makalöst stenhårt att vi fortfarande, 1000 år senare, inte har en jävla aning vad fan som egentligen hände. Allt vi vet är att det finns arkeologiska artefakter kvar efter ett folk som, av någon orsak, samlades till ett sista, massivt sjöslag och därefter försvann från jordens yta för alltid.

"Bah, har man sett en ärkefest har man sett alla..."

Sedan blev det lite överdrivet:
Så hur mycket grogg behövde då Warina för sin lilla sitz? Nå, om vi säger så här: De byggde ett eget, heligt ärkebryggeri för tillfället. Ett som enligt arkeologernas beräkningar kunde producera över 1000 liter öl i dygnet. Så efter att ha druckit sig själva redlösa, beslöt de att riktigt go to eleven genom att bränna ner sitt heliga bryggeri, för att FUCK YOU andra civilisationer som också kan tänkas tycka om pilsner.

Wariledarna slängde sedan sina koppar i elden i något som tolkats som den ceremoniella avslutningen av deras kultur, tackade alla för en trevlig fest och därefter stack alla åt varsitt håll medan Final Countdown spelades i bakgrunden.

The Worst Taste in Music

Oberoende hur mycket vetenskapen försöker att förklara bort magin i vardagen, så finns det vissa saker som man helt enkelt inte kan kvantifiera med information: att dricka grogg med kompisarna, kattungar och att lyssna på en riktigt bra låt...

...eller, ja nå, det var ju det där med det sista. Forskning säger att att rysningarna man får av en riktigt mäktig musikbit kan spåras tillbaka till hur den mentala hårdvara är uppbyggd. Till exempel...


Du är kopplad för att känna igen "ledsna" och "glada" noter
Man behöver inte texter för att veta hur "ledsen" musik låter, tänk till exempel på det som spelas under en begravningsscen i en film. På samma sätt vet du hur triumfatorisk musik låter, även om det skulle vara utan att Joe Esposito uttryckligen förklarar att du är bäst.

Men hur är det med ursprungsbefolkningar som aldrig har hört musik tidigare? Skulle de höra skillnad mellan en glad filmscen och en ledsen? Jepp, på samma sätt som vi är förprogrammerade att babyn är gulliga och spindlar är äckliga så är våra hjärnor också programmerade att känna igen ledsen och glad när det kommer till musik. Lyssna till exempel hur Für Elise låter i dur, trots att det bara är tre noter som skiljer mellan skalorna a-moll och a-dur.

Och det är här som saker börjar bli skumma. En forskargrupp besökte en kulturellt isolerad urinvånarstam i Kamerun för att se om det hade samma begrepp om "glad" och "ledsen" musik som vi har. Och trots att deras musik inte på något sätt liknade vår och att deras kultur inte ännu nått patriotcountrystadiet (tacka fan för det), så kunde de känna igen de huvudsakliga känslorna på samma sätt som oss. När de hörde pianomusik i dur så var de flesta benägna att peka på bilder av leende ansikten och tvärt om med moll.

Det riktigt konstiga i sammanhanget är dock att enbart att komma i samma sinnesstämning som musiken gör att vi blir gladare, oberoende om musiken i sig själv är glad. Att lyssna på heavy ger till exempel samma reaktion i hjärnan som agression, trots att testpersonerna kände sig lugnare och gladare efteråt. Så hur hänger det här ihop? Josidu, det är inte bara det att du vill ha arg musik när du är arg, och vice versa, utan att det är något som din hjärna letar efter.

"I'll see you die at my feet, eternally I smash your face. Faceial bones collapse as I crack your skull in half."

Du är en musikaliskt betingad knarkare
Trots sin neurala storhet är din hjärna i grund och botten en knarkare. Varje gång du gör något bra så belönar sig hjärnan sig själv genom att spruta i sig lite dopamin och på så sätt få en dos. Och ett sätt för hjärnan att bli redlöst hög är att lyssna på musik. Detta fortgående belönande är det som lockar dig att lyssna på mera musik.

Så vad har det här att göra med din musiksmak? Nå, kommer du ihåg Pavlovs doggystyle? Eftersom klassisk betingning kan uppstå vid vilket som helst utomstående stimulus, så kan din hjärna seriekoppla något som musik till en helt orelaterad, betingad respons. Ägaren till ett parkeringshus i Chicago patenterade till exempel ett system där hissen spelade olika sånger på olika våningar, vilket hjälpte kunderna att komma ihåg var de parkerat. På samma sätt kan känslan du har när du hör en sång första gången, fullständigt påverka om du tycker om sången eller inte. Denna betingelse är så stark att när den en gång är inprintad så kommer din hjärna att aktivt söka efter en viss sorts musik så att den kan manipulera sig själv in i ett önskat känslotillstånd.

Och detta fungerar inte bara åt ena hållet, utan musiken du lyssnar på kan påverka ditt humör precis lika mycket som ditt humör kan påverka vad du tycker om en viss sorts musik. Så om någon gör reklam för en produkt med musik som du starkt associerar med något obehagligt (myggor, att bli sparkad i pungarna, Akademen), så är du mycket mindre benägen att tycka om produkten, vilket är orsaken till att rätt musikval är en så stor del inom marknadsföring. Men dessutom betyder det att du inte själv väljer vilken känslomässig kontakt du får av din favoritsång, utan att ditt undermedvetna använder dina minnen, synintryck, glömda kopplingar till folk du inte tänkt på på åratal och typ voodoo för att göra ett musikaliskt avtryck av en låt.

Och om det avtrycket är bra, så kommer du tillbaka efter mera av samma stil. Dina medvetna val har absolut fuck all att säga i frågan. Vilket äntligen förklarar hur vissa människor klarar av att lyssna på __________!*

*Under ett sällsynt försök att inte dissa någons musiksmak låter jag dig här själv lägga in namnet på en för dig ytterst omotiverat populär artist.

Vadå? Det här är bara en helt slumpmässigt utvald musikbild!

Din musiksmak låses fast av puberteten
Tänk dig att allt du sagt, gjort och tyckt om när du var typ 20 var fastlåst hos dig i all evighet. Din klädsmak, hårstil, vänner och det där löjliga smeknamnet du gav dig själv, för alltid intatuerade i ditt vuxna jag för hela världen att jävlas med. Hur många av oss skulle inte då fortfarande gå omkring i emomullet och insistera på att folk skulle kalla oss för "Schitzo-Jesus"? Ingen vacker syn precis...

Lyckligtvis så mognar vi en smula efter det. Men det finns ett fält där neurovetenskapsmannen och musikspecialisten Daniel Levitin  anser att vi för alltid är färdigpräglade innan vi ens fått rösträtt: vår musiksmak.

På riktigt, sluta titta på mig sådär. Återigen, detta är en helt slumpmässig bild  på musik och röstande...

Du känner säkerligen till att det finns vissa saker som det är mycket lättare att lära sig som barn än som vuxen, t.ex. främmande språk. Det finns ett skede när din hjärna börjar att gå lite mer över på rutin, men före det, när den fortfarande är ny och oförstörd av för sena kvällar på Klubben, så håller den på och skapar alla de nya och varierande neurologiska genvägar som kommer att behövas genom livet. Så dina föräldrars musiksmak, vad som råkar komma i radion och leksångerna du lärde dig i förskolan, i stort sett allt, är fritt fram för hjärnan att använda när den börjar lägga grunden till det som skall bli din musiksmak.

Och hjärnan är också själv aktiv med detta genom att utveckla neurokontakter för att känna igen musik från din egen kultur. Vid ca. 10 års ålder så börjar du att stöta bort musik som inte passar in i den form som du känner igen som "bra" musik och vid ca. 12 börjar du att använda denna nyformade musiksmak till att försöka hitta din egen plats i världen. Vid 14 är smaken i stort sett grundmurad.

Som bevis kan ses att en musikkritiker påpekar att två av de största musikikonerna under de senaste 50 åren båda tyder på detta. Både Bob Dylan och Paul McCartney var 14 år när de första gången såg Elvis, och båda har nämnt denna upptäckt som det som satte igång deras världsförändrande karriärer. Samma sak hände när de 14-åriga Bruce Springsteen, Stevie Wonder och Billy Joel såg The Beatles uppträda på The Ed Sullivan Show.

Exakt vad fan Dee Snider såg är dock fortfarande en smula oklart...

Detta kan naturligtvis läggas under rubriken "knasiga sammanträffanden använda för att bevisa en ståndpunkt", men fundera på vad du lyssnade på som 14-åring (mestadels Metallica), är det verkligen såååå långt ifrån det du lyssnar på idag? Det kanske var en aning mer barnsligt eller aningen mer Limp Bizkitigt, men har du verkligen gjort en helomvändning och totalt lämnat musikgenren du gillade som tonåring? Om du gillade heavy då finns det en god chans att du fortfarande gör det.



Musikindustrin har förvandlat pop till en slätstruken, högljudd massa
Jag skulle aldrig välja att bedöma kvaliteten på dagens popmusik - sååå satans gammal är jag inte (ännu). Men faktum är likförbannat att popen har blivit mer och mer homogeniserad under de senaste 50 åren, det kan vetenskapen bevisa. Det finns till och med diagram.

Å andra sidan finns det här också...

The Million Song Dataset använder sig algoritmer för att analysera popmusik från 1955 och framåt och bedömer låtar enligt saker som ljudvolym, notdiversitet, ackordföljd och tempo. Det som musikvarianten av HAL 9000 kommit fram till är att dagens musiker är jävla copycats och att de låter allt mer likadant för varje år som går. Och när man börjar att bryta ner musiken i mindre beståndsdelar så träder ett tydligt mönster fram. Även om den studerande informationen består av musik från en mängd olika genrer, som rock, pop, hip-hop och heavy så är trenden tydlig. mindre variation och högre volym. Dvs det som våra far- och morföräldrar alltid misstänkt. De facto så har forskarna kommit fram till moderna lyssnare nu lärts att associera högt ljud mer modernitet:

"Hence, an old tune with slightly simpler chord progressions, new instrument sonorities that were in agreement with current tendencies, and recorded with modern techniques that allowed for increased loudness levels could be easily perceived as novel, fashionable and groundbreaking."

Exakt, de anser att vi är så korkade att vi inte skulle känna igen gammaldags stuff om det uppdaterades och spelades tillräckligt högt. Och vet ni vem som var höjden av kreativitet inom musikområdet? Efterkrigsgenerationerna, dvs samma generation som gav oss hippies, yuppies och andra obehagliga -ppies, gick en gång i bräschen för skaparkraft inom musiken och ingen har lyckats överträffa dem. Här är ett av de tidigare nämnda diagrammen, med inriktning på "variation i klangfärg", dvs hur många olika ljud som funnits i popsånger sedan 1955.

Avvikelserna från massan är troligtvis punk, rap och att David Byrne funnits i ett rum någonstans. Så ta och fundera en stund på 50-talspop. Troligtvis finns stämsjungande, svajande män i likadana kostymer med på något hörn, medan flickor i prickiga kjolar håller på med hulahularingar någonstans i bakgrunden. Men enligt Million Song Dataset, så var denna mesrock betydligt mer fantasifull än det som du lyssnar på i radion just nu. Den enda skillnaden är att det du lyssnar på troligtvis har högre ljud. Så efter att popens kreativitet nått sitt zenit i slutet på 60-talet, när musiker bokstavligen använde jodlande, cannabis och ansiktsmålningar som instrument har musiken långsamt blivit allt mer slätstruken.

Kom nu dessutom ihåg vad jag skrev om att musiksmaken låses fast i dina lägre tonår. Om det är det du fötts upp på, så kommer du att söka efter samma sak under resten av ditt liv medan allt utanför dessa ramar låter konstigt och fel. Så det är ganska så svårt att försöka vara annorlunda och experimentell när hela din publik över en generations tid blivit tränade att enbart känna igen vissa sorters ljud som "bra". De har inte nödvändigtvis dålig smak, utan är enbart slavar under biologin. Men återigen, det förklarar varför __________ blivit så jävla framgångsrika...

VA?!