The Worst Taste in Music

Oberoende hur mycket vetenskapen försöker att förklara bort magin i vardagen, så finns det vissa saker som man helt enkelt inte kan kvantifiera med information: att dricka grogg med kompisarna, kattungar och att lyssna på en riktigt bra låt...

...eller, ja nå, det var ju det där med det sista. Forskning säger att att rysningarna man får av en riktigt mäktig musikbit kan spåras tillbaka till hur den mentala hårdvara är uppbyggd. Till exempel...


Du är kopplad för att känna igen "ledsna" och "glada" noter
Man behöver inte texter för att veta hur "ledsen" musik låter, tänk till exempel på det som spelas under en begravningsscen i en film. På samma sätt vet du hur triumfatorisk musik låter, även om det skulle vara utan att Joe Esposito uttryckligen förklarar att du är bäst.

Men hur är det med ursprungsbefolkningar som aldrig har hört musik tidigare? Skulle de höra skillnad mellan en glad filmscen och en ledsen? Jepp, på samma sätt som vi är förprogrammerade att babyn är gulliga och spindlar är äckliga så är våra hjärnor också programmerade att känna igen ledsen och glad när det kommer till musik. Lyssna till exempel hur Für Elise låter i dur, trots att det bara är tre noter som skiljer mellan skalorna a-moll och a-dur.

Och det är här som saker börjar bli skumma. En forskargrupp besökte en kulturellt isolerad urinvånarstam i Kamerun för att se om det hade samma begrepp om "glad" och "ledsen" musik som vi har. Och trots att deras musik inte på något sätt liknade vår och att deras kultur inte ännu nått patriotcountrystadiet (tacka fan för det), så kunde de känna igen de huvudsakliga känslorna på samma sätt som oss. När de hörde pianomusik i dur så var de flesta benägna att peka på bilder av leende ansikten och tvärt om med moll.

Det riktigt konstiga i sammanhanget är dock att enbart att komma i samma sinnesstämning som musiken gör att vi blir gladare, oberoende om musiken i sig själv är glad. Att lyssna på heavy ger till exempel samma reaktion i hjärnan som agression, trots att testpersonerna kände sig lugnare och gladare efteråt. Så hur hänger det här ihop? Josidu, det är inte bara det att du vill ha arg musik när du är arg, och vice versa, utan att det är något som din hjärna letar efter.

"I'll see you die at my feet, eternally I smash your face. Faceial bones collapse as I crack your skull in half."

Du är en musikaliskt betingad knarkare
Trots sin neurala storhet är din hjärna i grund och botten en knarkare. Varje gång du gör något bra så belönar sig hjärnan sig själv genom att spruta i sig lite dopamin och på så sätt få en dos. Och ett sätt för hjärnan att bli redlöst hög är att lyssna på musik. Detta fortgående belönande är det som lockar dig att lyssna på mera musik.

Så vad har det här att göra med din musiksmak? Nå, kommer du ihåg Pavlovs doggystyle? Eftersom klassisk betingning kan uppstå vid vilket som helst utomstående stimulus, så kan din hjärna seriekoppla något som musik till en helt orelaterad, betingad respons. Ägaren till ett parkeringshus i Chicago patenterade till exempel ett system där hissen spelade olika sånger på olika våningar, vilket hjälpte kunderna att komma ihåg var de parkerat. På samma sätt kan känslan du har när du hör en sång första gången, fullständigt påverka om du tycker om sången eller inte. Denna betingelse är så stark att när den en gång är inprintad så kommer din hjärna att aktivt söka efter en viss sorts musik så att den kan manipulera sig själv in i ett önskat känslotillstånd.

Och detta fungerar inte bara åt ena hållet, utan musiken du lyssnar på kan påverka ditt humör precis lika mycket som ditt humör kan påverka vad du tycker om en viss sorts musik. Så om någon gör reklam för en produkt med musik som du starkt associerar med något obehagligt (myggor, att bli sparkad i pungarna, Akademen), så är du mycket mindre benägen att tycka om produkten, vilket är orsaken till att rätt musikval är en så stor del inom marknadsföring. Men dessutom betyder det att du inte själv väljer vilken känslomässig kontakt du får av din favoritsång, utan att ditt undermedvetna använder dina minnen, synintryck, glömda kopplingar till folk du inte tänkt på på åratal och typ voodoo för att göra ett musikaliskt avtryck av en låt.

Och om det avtrycket är bra, så kommer du tillbaka efter mera av samma stil. Dina medvetna val har absolut fuck all att säga i frågan. Vilket äntligen förklarar hur vissa människor klarar av att lyssna på __________!*

*Under ett sällsynt försök att inte dissa någons musiksmak låter jag dig här själv lägga in namnet på en för dig ytterst omotiverat populär artist.

Vadå? Det här är bara en helt slumpmässigt utvald musikbild!

Din musiksmak låses fast av puberteten
Tänk dig att allt du sagt, gjort och tyckt om när du var typ 20 var fastlåst hos dig i all evighet. Din klädsmak, hårstil, vänner och det där löjliga smeknamnet du gav dig själv, för alltid intatuerade i ditt vuxna jag för hela världen att jävlas med. Hur många av oss skulle inte då fortfarande gå omkring i emomullet och insistera på att folk skulle kalla oss för "Schitzo-Jesus"? Ingen vacker syn precis...

Lyckligtvis så mognar vi en smula efter det. Men det finns ett fält där neurovetenskapsmannen och musikspecialisten Daniel Levitin  anser att vi för alltid är färdigpräglade innan vi ens fått rösträtt: vår musiksmak.

På riktigt, sluta titta på mig sådär. Återigen, detta är en helt slumpmässig bild  på musik och röstande...

Du känner säkerligen till att det finns vissa saker som det är mycket lättare att lära sig som barn än som vuxen, t.ex. främmande språk. Det finns ett skede när din hjärna börjar att gå lite mer över på rutin, men före det, när den fortfarande är ny och oförstörd av för sena kvällar på Klubben, så håller den på och skapar alla de nya och varierande neurologiska genvägar som kommer att behövas genom livet. Så dina föräldrars musiksmak, vad som råkar komma i radion och leksångerna du lärde dig i förskolan, i stort sett allt, är fritt fram för hjärnan att använda när den börjar lägga grunden till det som skall bli din musiksmak.

Och hjärnan är också själv aktiv med detta genom att utveckla neurokontakter för att känna igen musik från din egen kultur. Vid ca. 10 års ålder så börjar du att stöta bort musik som inte passar in i den form som du känner igen som "bra" musik och vid ca. 12 börjar du att använda denna nyformade musiksmak till att försöka hitta din egen plats i världen. Vid 14 är smaken i stort sett grundmurad.

Som bevis kan ses att en musikkritiker påpekar att två av de största musikikonerna under de senaste 50 åren båda tyder på detta. Både Bob Dylan och Paul McCartney var 14 år när de första gången såg Elvis, och båda har nämnt denna upptäckt som det som satte igång deras världsförändrande karriärer. Samma sak hände när de 14-åriga Bruce Springsteen, Stevie Wonder och Billy Joel såg The Beatles uppträda på The Ed Sullivan Show.

Exakt vad fan Dee Snider såg är dock fortfarande en smula oklart...

Detta kan naturligtvis läggas under rubriken "knasiga sammanträffanden använda för att bevisa en ståndpunkt", men fundera på vad du lyssnade på som 14-åring (mestadels Metallica), är det verkligen såååå långt ifrån det du lyssnar på idag? Det kanske var en aning mer barnsligt eller aningen mer Limp Bizkitigt, men har du verkligen gjort en helomvändning och totalt lämnat musikgenren du gillade som tonåring? Om du gillade heavy då finns det en god chans att du fortfarande gör det.



Musikindustrin har förvandlat pop till en slätstruken, högljudd massa
Jag skulle aldrig välja att bedöma kvaliteten på dagens popmusik - sååå satans gammal är jag inte (ännu). Men faktum är likförbannat att popen har blivit mer och mer homogeniserad under de senaste 50 åren, det kan vetenskapen bevisa. Det finns till och med diagram.

Å andra sidan finns det här också...

The Million Song Dataset använder sig algoritmer för att analysera popmusik från 1955 och framåt och bedömer låtar enligt saker som ljudvolym, notdiversitet, ackordföljd och tempo. Det som musikvarianten av HAL 9000 kommit fram till är att dagens musiker är jävla copycats och att de låter allt mer likadant för varje år som går. Och när man börjar att bryta ner musiken i mindre beståndsdelar så träder ett tydligt mönster fram. Även om den studerande informationen består av musik från en mängd olika genrer, som rock, pop, hip-hop och heavy så är trenden tydlig. mindre variation och högre volym. Dvs det som våra far- och morföräldrar alltid misstänkt. De facto så har forskarna kommit fram till moderna lyssnare nu lärts att associera högt ljud mer modernitet:

"Hence, an old tune with slightly simpler chord progressions, new instrument sonorities that were in agreement with current tendencies, and recorded with modern techniques that allowed for increased loudness levels could be easily perceived as novel, fashionable and groundbreaking."

Exakt, de anser att vi är så korkade att vi inte skulle känna igen gammaldags stuff om det uppdaterades och spelades tillräckligt högt. Och vet ni vem som var höjden av kreativitet inom musikområdet? Efterkrigsgenerationerna, dvs samma generation som gav oss hippies, yuppies och andra obehagliga -ppies, gick en gång i bräschen för skaparkraft inom musiken och ingen har lyckats överträffa dem. Här är ett av de tidigare nämnda diagrammen, med inriktning på "variation i klangfärg", dvs hur många olika ljud som funnits i popsånger sedan 1955.

Avvikelserna från massan är troligtvis punk, rap och att David Byrne funnits i ett rum någonstans. Så ta och fundera en stund på 50-talspop. Troligtvis finns stämsjungande, svajande män i likadana kostymer med på något hörn, medan flickor i prickiga kjolar håller på med hulahularingar någonstans i bakgrunden. Men enligt Million Song Dataset, så var denna mesrock betydligt mer fantasifull än det som du lyssnar på i radion just nu. Den enda skillnaden är att det du lyssnar på troligtvis har högre ljud. Så efter att popens kreativitet nått sitt zenit i slutet på 60-talet, när musiker bokstavligen använde jodlande, cannabis och ansiktsmålningar som instrument har musiken långsamt blivit allt mer slätstruken.

Kom nu dessutom ihåg vad jag skrev om att musiksmaken låses fast i dina lägre tonår. Om det är det du fötts upp på, så kommer du att söka efter samma sak under resten av ditt liv medan allt utanför dessa ramar låter konstigt och fel. Så det är ganska så svårt att försöka vara annorlunda och experimentell när hela din publik över en generations tid blivit tränade att enbart känna igen vissa sorters ljud som "bra". De har inte nödvändigtvis dålig smak, utan är enbart slavar under biologin. Men återigen, det förklarar varför __________ blivit så jävla framgångsrika...

VA?!