AC Milan, Inter och Juventus
I de flesta fotbollsligor i världen finns det oftast två legendariska storklubbar som tävlar mot varandra i en, stor kolossrivalitet. Exempel på detta är Real Madrid och Barcelona i Spanien, Rangers och Celtic i Skottland, Boca Juniors och River Plate i Argentina och en uppsjö av olika rivaliteter i England. Italien, ett av de länder som tar fotbollen på störst allvar, är dock lite annorlunda på den punkten, genom att ha tre lag som historiskt sett har slagits om herraväldet. AC Milan (i Rossoneri, de rödsvarta), FC Internazionale Milano (i Nerazzurri, de svartblå) och Juventus FC (i Bianconeri, de vitsvarta), har en inbördesrivalitet som så nära episk det går.
För det första ligger klubbarna väldigt nära varandra i Norditalien (Milan och Inter spelar till och med på samma hemmastadion) och för det andra så har de alltid dominerat Serie A, med totalt 62 mästerskap sinsemellan. Juve har flest med 27 st., men Inter har vunnit de senaste fem åren och Milan leder ligan för tillfället. Klubbarna har även kommit två totalt 49 gånger och är de enda i Italien med guldstjärnor över klubbmärket, ett tecken på 10 mästerskap. De har även varit mycket framgångsrika internationellt och har tillsammans tagit 37 internationella klubbtitlar, varav 12 är Europacuper eller Champions Leaguetitlar (här har Milan varit värst med 7).
Zeus, Poseidon och Hades
Inom klassisk, grekisk mytologi var Zeus, Poseidon och Hades tre bröder, som efter att ha besegrat titanerna (inkl. sin pappa Kronos) blev de styrande gudarna i universum. Enligt Iliaden blev Zeus gud över himlen, Poseidon gud över havet, Hades gud över underjorden medan den fjärde delen, jorden, ansågs vara öppen för dem alla och orsaken till deras grälande. Deras ofta listiga, men lite småsinta, planer mot varandra och mot mänskligheten har givit upphov till några av de mest kända historierna någonsin och har återberättats både av Homeros och Homer Simpson.
Eftersom Zeus ibland kallas "gudarnas fader" är det många som tror att han var fader till alla gudar, men namnet syftar egentligen på den stora hög med gudomlig efterkomma som följde hans otaliga erövringar. Apollon, Athena, Dionysos, Haphaistos, Herakles, Hermes, Minos, Perseus, Persephone, Helena av Troja och ett flertal andra var resultat av hans något liberala hållning till konceptet "trohet". Med detta sagt kan man dock även konstatera att mellanbrorsan Poseidon även han var något av en playboy. Det var hans prassel med Medusa som förvandlade henne till ett monster och han var även pappa till cyklopen Polyphemus som fightades med Odysseus och havsguden Triton som hjälpte Jason att hitta de gyllene skinnet efter att Zeus hade vägrat.
Stackars Hades hade dock lite sämre flyt på kärleksmarknaden (men fick å andra sidan sin röst gjord av James Woods) och förekommer mest i historier om kidnappning och/eller försök till våldtäckt (till skillnad från historier om lyckad våldtäckt som hans brorsor sysslade med).
 |
| "Uh, guys! Olympus would be that way..." |
Sten, sax och påse
Ni har alla spelat det, men känner ni till ursprunget? Nå, enligt World Rock Paper Scissors Society har det första någorlunda styrkta fallet varit ett spel i Japan omkring 200 f.Kr. Spelet emigrerade sedan till Europa och därifrån till Amerika via Jean-Baptiste Donatien de Vimeur, comte de Rochambeau som ledde den franska expeditionskåren under Amerikanska Frihetskriget. Därifrån har spelet även fått sitt alternativa namn, Roshambo, som vad Eric Cartman än påstår alltså inte har något med pungsparkande att göra.
Det existerar många varianter på spelet i olika delar av världen som Elefant-Mus-Människa (Malaysia) där elefant slår människa, människa slår mus och mus slår elefant eller Hövding-Tiger-Hövdingens mamma (Vietnam). Vad som slår vad där får ni räkna ut själva... Om ni dessutom vill veta hur man alltid vinner i spelet kan ni kika här.
Andra triumviratet
Det finns få, om någon, politiskt skiftning som varit mer betydande för världshistorien än Roms ändring från republik till kejsardömme och i sin kärna hade den ett menage à trois (snarare clusterfuck) värre än de flesta: Octavianus, Marcus Aemilius Lepidus och Marcus Antonius.
Och tittar man på action och intriger hade historien bakom Andra triumviratet (det första bestod av Caesar, Crassus och Pompeius) det så att det räckte och blev över: Konspirationer (mordet på Julius Caesar), allianser (Avtalet i Brundisium), åtal baserade på personliga vendettor eller bara pur jävlighet (Quintus Tullius Cicero, med flera), ohejdade försök till maktövertagande (Sextus Pompeius, med flera), bröllop (Marcus Antonius och Octavianus syster Octavia), romanser (Marcus Antonius och Cleopatra), slutet på en dynasti (Cleopatra VII och de Ptolemeiska faraonerna) och början på en annan (Augustus, Caesar av Rom).
George V, Wilhelm II och Nikolaj II
Utan att försöka gräva ner mig i den oändliga diskussion som finns om orsakerna till första världskriget, så är det fortfarande intressant att tre av de största krigsförande länderna leddes av män som var ytterst nära släkt. De var kaiser Wilhelm II av Tyska Kejsardömet, tsar Nikolaj II av Ryssland och kung George V av Storbritannien. Så här låg det till: George V:s pappa, Edward VII, var bror till kaiserns mamma, medan tsaren (vilket på ryska betyder Caesar, liskom det tyska kaiser, eller, för den delen kejsare) var dubbel kusin med dem bägge via giftermål: hans mamma var syster med Edward VII:s fru (samt drottningen av Danmark), medan hans egen fru, imperatritsan Aleksandra, egentligen hette Alix och var systerdotter till Edward VII.
Storbritannien hade gått med i Trippelententen med Frankrike och Ryssland, men detta betydde verkligen inte att de var absoluta allierade och tvungna att hjälpa varandra under ett kontinentalkrig. Britterna slutade med att göra precis det, men under de spänningsfyllda veckorna och dagarna före kriget, var detta på inget sätt en garanti. Det fanns ju mycket starka band mellan Storbritannien och Tyskland och farmor Victoria (ja, den drottning Victoria) föredrog klart Tyskland framom Frankrike. Kaisern besökte inte bara Edward VII:s begravning, iklädd brittisk uniform, utan höll även den änkedrottningen (kaiserns moster) i handen under ceremonin.
 |
| Släkt? Naaah... |
Kung Lears döttrar
Denna rivalitet är legendarisk av många orsaker, den mest självklara för att det handlar om en av de vanligaste och allvarligaste formerna av rivalitet: syskonrivalitet. Det är det bästa exemplet på dylik hos Shakespeare och genom detta sannolikt inom engelskspråkig litteratur.
I King Lear, ber den gamle kungen Lear, i ett särdeles gott exempel på brist på spelöga, sina döttrar, Goneril, Regan och Cordelia, att berätta hur mycket de älskar honom. Ju mer, destu större delen av landet skall de få ärva. De två äldsta döttrarna tar i från tårna i sitt översvallande, men den yngsta dottern, Cordelia, som älskar honom mest, vägrar att gå med på en sådan ytlig PR-stunt. Så hon blir helt sonika bannlyst från landet och gifter sig med kungen av Frankrike i stället.
Goneril och Regan konspirerar sedan om hur de best skall få sin senila farsa att trilla av pinnen, men slutar upp med att vara svartsjuka och hata varandra i stället. I slutet blir Cordelia avrättad, Regan förgiftad av Goneril som sedan knivhugger sig själv och Lear dör med Cordelias döda kropp i famnen. En arketypisk Shakespeare-likhög med andra ord.
 |
| The Daughters of King Lear - James Archer |
The Good, the Bad and the Ugly
Vi vet alla att den ultimata striden är mellan gott och ont. Men vad händer när denna dynamik ändras till en tredelad affär? Det finns även ett talesätt som säger att det enda nödvändiga för att ondska skall segra är att goda män inte gör något, så detta skulle kunna skapa tre grupper: de goda, de onda och de motvilliga och/eller medlöpare.
Men det kanske är roligare att ta sig an problemet som Sergio Leone gjorde 1966 i The Good, the Bad and the Ugly, den tredje filmen i hans Dollars-trilogi, med Clint Eastwood (Blondie, il buono), Lee Van Cleef (Angel Eyes, il brutto) och Eli Wallach (Tuco, il cattivo). Storyn handlar om borttapat guld och i slutscenen står de tre männen beväpnade mot varandra i en tre-vägs-mexican-standoff till döden. Inga spoilers här (även om slutet är lysande).
Detta är inte bara en trippelrivalitet, utan den absoluta kulminationen av en sådan. Rivalitet tagen till sin revolvrarna-drag-och-nu-satan-gör-vi-upp-en-gång-för-alla-spets. Ingen annan rivalitet har heller fördelen med att ha musik av Ennio Morricone. Quentin Tarantino, känd för att ha norpat både Mexican Standoff (i Reservoir Dogs och Pulp Fiction) och Morricone-musik (i Kill Bill Vol. 2, Death Proof och Inglorious Basterds), har kallat det den bäst regisserade filmen någonsin. Och om imitation är den ärligaste formen av beundran är detta verkligen högaktning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar