Space Oddity

Vår kunskap om rymden är ganska lik vår kunskap om historia eller sex - det kan vara riktigt svårt att hålla skillnad på vad vi vet från forskning från vad vi sett i filmer. I bägge fall betyder det dock att en stor del av vår vardagliga kunskap om rymden är skrattretande fel.

Jepp, det räcker inte att rymden får oss att känna oss små, nu får den oss att känna oss korkade också...


Asteroidbälten är dödliga
Kommer du ihåg från The Empire Strikes Back hur den temporärt hyperdrivelöse Han Solo måste navigera sig igenom ett asteroidfält för att undvika att bli dödad av Imperiet? Det jävla stället var så tätt att inte ens de wolksvagenstora TIE-fighters som jagar honom kan ducka mellan dem utan att klämmas till skit av kolliderande stenbumlingar. Och det där asteroidfälten finns överallt:  i Attack of the Clones hamnar Obi-Wan i samma knipa och måste svänga och ducka hit och dit medan enorma block av rymdsten missar hans rymdskepp med någon centimeter.

Men det är bara hur asteroidbälten är eller hur? Som C-3PO så vänligt påpekade är chansen att ta sig igenom ett asteroidfält någonstans mellan obefintliga och ickeexisterande. Det är som att vara i Pamplona, men i stället för en bunt förbannade tjurar så står du öga mot öga med miljontals mordiska stenblock.

Verkligheten:
Här är en bild på ett asteroidbälte mycket likt det som finns i vårt solsystem (det skall egentligen föreställa Epsilon Eridiani, den närmaste stjärnan man vet att har planeter, men ni fattar poängen). Det ser ganska likt ur det i Star Wars eller hur?

Och det finns massor av asteroider i det bältet, de facto över en halv miljon som vi känner till. Men de är också utspridda på ett ganska så stort område. Faktiskt ganska så stort. Så stort att när NASA skulle skicka en rymdsond genom det så ansåg deras forskare att det var mindre än en chans på miljarden att den skulle träffa något. Så i det stora hela skulle Han Solo kunna lägga bindel för ögonen och styra med öronsnibben, säker på att oddsen för att krocka med en asteroid där inte är speciellt mycket större än oddsen för att krocka med en asteroid på Auragatan.

Det låter visserligen galet, men ingen bild av rymden kan riktigt beskriva hur satans jävla stor den är. En gång i  tiden hade vårt asteroidbälte mycket flera stenar i sig (de facto ca tusen gånger flera), men även om Han skulle tvingas flyga genom den tätheten av asteroider skulle han upptäcka att varje asteroid hade sisådär 1,6 miljoner kubikkilometer med rövutrymme.

Det är tomt. Det är därför den kallas Rymden. 

Man skulle kunna påstå att just den galaxen far, far away som Star Wars utspelar sig i av någon orsak har supertäta asteroidbälten, men det är i sig en omöjlighet: Problemet är att över en längre tidsrymd skulle asteroiderna skingras. Om de var lika täta som Star Wars-bältet till exempel, skulle en sten flyga iväg varje gång de krockade, eftersom det inte finns något som stoppar dem.

Detta betyder att de för att faktiskt träffa en asteroid i ett asteroidbälte mindre handlar om att vara ouppmärksam och mer om att navigera fel med åtskilliga miljoner km. Och att försöka hitta en asteroid. Och att sedan räkna ut dess bana perfekt för att träffa den, med perfekt riktning och en exakt bana. Du skulle behöva en jävligt skicklig pilot, med en jävligt stor dödslängtan.



Solen är gul
Snabbt, ta en krita och rita solen. Om du tog någon annan färg är gul försöker du leka fiffikus eller blir snart tvungen att gå om förskolan.

Solen är gul, det är en av de saker man lär sig om den först, strax efter det där med "het" och långt före "fruktansvärd massa av kärnfusiondriven helveteseld". Färgen på solen är en av de enklaste saker i världen att  kolla upp, så länge du inte har något emot att dina ögon brinner upp efter att ha stirrat på den för länge. Den klassas ju till och med för helvete som en gul dvärg

Vi har över huvudtaget en ganska god bild av vilka färger vår direkta omgivning har. Det är för att vi har kilovis med visuellt material från vårt galaktiska grannskap tack vare rymdteleskopet Hubble, en hög satelliter och diverse sonder som yrar runt i solsystemet. Det är på detta sätt som Hollywood vet vilken färg det är på sanden på Mars när Arnold gör stirrögon i Total Recall.

Jag har alltid utgått ifrån att de dödade hans stuntman för den här scenen

Verkligheten:
Med risken att förstöra varje teckning du gjorde i lågstadieteckningen, så är solen inte gul eller ens täckta av vågiga flammor. De facto ser den inte ut som något, utom eventuellt en galaktisk pingisboll.

Orsaken att solen ser ut som den gör är jordens atmosfär, som får ljusstrålarna att se gulfärgade ut. Men eftersom solens temperatur är 6000 grader Kelvin, och varje stjärna av sådan temperatur har bara en färg den kan vara: vit,

Tråkig vit dessutom. Här är en bild på solen, från rymden, med hälsningar av NASA:

Den ser ut som en albinotestikel

Men hur är det med resten av solsytemet då? Vi behöver inte förlita oss på våra ögon när det handlar om, låt oss säga, Mars, vi har bilder därifrån. Vi hade för fan en Mars Rover som yrade omkring på planetytan och tog bilder på den röda planeten på några centimeters håll.

Ajo, just det. Inga av de bilderna har några färger. Färgerna har lagts till senare, med hjälpa av filter. Men det är inte NASA:s fel. Det är svårt med utomjordiskt fotograferande och bilderna garanterar inte att man fått en korrekt version av motivet. I stället så brukar forskarna ifråga att använda den kombination av färger som hjälper deras arbete mest. Eller som Zolt Levay på Space Telescope Science Institute förklarar det:

"Färgerna från Hubbleteleskopet är varken "sanna" eller "falska", men brukar representera de fysiska processerna bakom bildens motiv. De är ett sätt att på en bild få fram så mycket information som möjligt av alla tillgänglig data.

Så ja, alla de där häftiga färgbilderna om rymdforskningen har slängt omkring sig i åratal är inget annat än svartvita bilder som färgats in för att visa hur mycket vetenskap en bild innehåller. Bilden från Mars Rover ser ut så här:

Tammerfors

Och NASA skickar den genom olika filter för att ge en uppskattning av vad en fullfärgsversion skulle se ut om du faktiskt satt på Rovern:

Tammerfors dränkt i piss

Men efter det måste man komma ihåg att Mars bara får hälften så mycket solljus som Jorden och att sagda ljus skiner ner igenom en atmosfär full av järnoxiddamm (rost). Vad jag vill säga är alltså att "Vad för färg har ______?" aldrig har ett enkelt svar när man talar om rymden.



Folk exploderar i rymden
I det röda hörnet: Människan. En minimal, fuktig varelse gjord av varm gegga och varierande interntryck.
I det blåa hörnet: Rymdens vakum: Det ultimata exemplet på en dålig semesterort, innehållande absolut ingenting utom ett djupt, svart hat mot allt levande.

Vi har alla sett hur det fungerar i diverse B-filmer och sci-fiserier med låg produktionsbudget: Om du går ut dit utan rymddräkt kommer rymden att spränga skiten ur dig! Trycket inuti dig jämfört med trycket utanför kommer att vända ut och in på dina vitala organ på ett ögonblick. Det fick en killes ögon att klämmas ut ur huvudet på honom i Total Recall, och till och med Bart och Homer Simpson dog på det sättet i ett Halloweenavsnitt.

De flesta människor antar nämligen (korrekt) att om trycket inuti ett objekt är större än det utanför, så kommer objektet att säga pang som en ballong i övre atmosfären. Så om du tar en människa utanför vår atmosfärs tryck kommer den att sluta som en hög slafs efter ett par sekunder.

Verkligheten:
Det visar dock sig de facto att Stanley Kubrick hade ganska rätt när han i 2001: A Space Odyssey lät astronauten Bowman överleva en rymdpromenad utan hjälm. Du skulle visserligen knappast vilja hänga kvar någon längre tid, att inte kunna andas är lite småjobbigt ibland, men ditt huvud kommer heller inte att spricka som en köttballong.

Om det skulle hända kan jag garantera att Kubrick skulle genomfört människoförsök på området

Lyckligtvis har människokroppen en del trumfkort som inte ballonger har: t.ex. vår hud och vårt blodomlopp. Den förra klarar av att hålla ihop och skydda vår kropp så bra att att den faktiskt kan motverka effekterna av explosiv dekompression.

Och blodomloppet kan anpassa sig så bra till nya miljöer att blodet fortsätter att pumpa helt utan att ögonblickligen börja koka. Inte ens att frysa är något akutproblem eftersom det, trots den småkyliga miljön, ca 3 grader över absoluta nollpunkten, inte just finns någon materia att suga upp din kroppsvärme.

De största farorna med att vara ute och sväva utan en rymddräkt är de facto syrerelaterade: att inte kunna andas, naturligtvis, och att hålla luft i lungorna, vilket kan leda till samma sorts lungskador som en dykare kan få om han stiger för snabbt till ytan.

Varför skall man till rymden när man kan spränga sina ögon redan utanför Runsala?

Detta betyder dock inte att rymden inte kommer att ta livet av dig om du besluter dig för att ligga och chilla där enbart med syrgastub och simppare. Det kommer den definitivt att göra, du kommer bara inte att se ut som en statist i en George Romerofilm.