Household Stereotypes

De svåraste stereotyperna att bryta är de som går tillbaka ända till stenålderns jakt- och samlarsamhällen. För, vem kan nu egentligen argumentera mot biologin? Kvinnor föder barn, män har armstyrkan att slå ihjäl älgar. Sådant är inget man hittat på i en handvändning.

Men om samhället har visat oss något, så är det att det är allt för lätt att lägga till olika sorters extraparagrafer till det lagförslaget, som påstår att alla sexuella och könsmässiga stereotyper går tillbaka till de tidigaste dagarna av människans evolution. Saker som...


Rosa är en flickfärg
För de flesta familjer är det viktigt att veta om en babys kön så fort som möjligt eftersom alla måste veta om vilka sorters färger de skall köpa på kläderna och leksakerna - rosa eller blå. På samma sätt så får en baby nästan genast efter födseln sina första kläder, en blå teskjorta eller ett rosa hårband till exempel, så att det inte skall kunna förekomma någon osäkerhet. För du vill väll inte att din baby skall bli bögig, eller något?

Om det är en flicka får man heller inte glömma att måla rummet rosa eller att ha rosa gardiner, i och med att rosa är en så otvetydigt flickig färg som får oss att tänka på blommor och söta dofter och läppstift, medan blått får oss att tänka på... fotboll och öl och... ...och smurfar... ...och den där blåa alienbruden från Avatar...

Men på den gamla goda tiden:
Om detta känns något godtyckligt, så är det för att det absolut är det. Fram till första världskriget var det ingen som brydde sig nämnvärt vilken färg deras barn hade på blöjorna, eftersom det förihelvete var 1800-talet. Vilken färg som var under babykakkan var det sista man orkade att bry sig om när man också hade saker som galet hög barnadödlighet, Napoleonkrig, koleraepidemier och kringstrykande flockar av barnätande vargar (det var hårt på den gamla goda tiden, okej?) att beakta.

Lyckligtvis så fick vi alla könsfrågor lösta på 1910-talet när det beslöts att vardera laget skulle få sina färger, blått för flickor och rosa för pojkar. Och nej, det där är inte ett misstag: En ledare ur Earnshaw's Infants' Department från 1918 gör det klart att rosa är "en mycket självsäkrare och starkare färg... vilket passar på pojkar; medan blått, som är mycket skirare och näpnare, är finare på flickor". Det är egentligen ganska logiskt: Rosa är färgen på en god, lättstekt, manlig biff och din fiendes blod stänkt på en vit uniform.

Vilket är orsaken till att Matt Stone fråmstår som mycket manligare än Trey Parker

Men saker hade förändrats igen redan omkring 1927 när det grälades om vilken färg som passade till vilket kön. Time Magazine publicerade till och med en tabell som visade vilka butiker som använde vilken kombination. Det var inte före 1940-talet som färgerna slutgiltigt bytt plats och raklamnissarna började att gå all in på att rosa är för flickor. Och detta sträcker sig absolut inte till enbart färger. Ta till exempel en titt på den här lilla flickan:

Gullig eller hur? Nu kan vi ta och titta på hur hon ser ut som stor:

Hon sitter mellan Churchill och Stalin

Jepp, det där är Franklin D. Roosevelt i en klänning. På 1800-talet var det nämligen vanligt att alla barn använde klänningar, eftersom vem bryr sig egentligen. Så det visar sig att den riktiga faran med att låta sina barn klä sig androgynt är att de växer upp för att bli USA:s president fyra gånger i rad...



Gråtande
Snabbt läxförhör: Vad är skillnaden mellan Bruce Willis och Ben Affleck? Svar: När de båda får jobbet att hindra att en enorm meteor krockar med jorden så sitter den ena och gråter och den andra räddar världen.

Ovan: Inte en hjälte

Om en man gråter i en film kan det nämligen bara betyda två saker: Antingen har han totalt tappat kontrollen eller så är han en mjuk, känslig, romantisk typ snarare än en actionhjälte. Det är orsaken att Leonardo DiCaprio öppnat kranarna i bortemot varje film han varit med i medan jag är osäker på om Liam Neeson ens har tårkanaler i Taken. Det är ju bara naturligt: En man som gråter är en svag vekling, en riktig satans mes om man så vill.

Men på den gamla goda tiden:
Berätta dock inte detta för Homeros. När den första epiken skrevs ner i Grekland så kan du lita på att pergamenten var dyblöta av huvudpersonernas tårar. Odysseus (en kille som dödade en cyklop och vann hela jävla Trojanska kriget) bröt ihop i tårar med jämna mellanrum och åtminstone en gång enbart för att han lyssnade på en gripande sång. I det gamla Grekland var män nämligen förväntade att gråta om deras familjeära satt på spel. Ett av deras största tecken på riktig manlighet var att kunna gråta öppet.

"Men det där är ju typ Grekland", kanske du invänder, "de var nu fan alla androgyna pederaster!" Jajo, på tal om det: Den här idén har spridit sig till i stort sett alla kulturer och fortlevede genom medeltiden fram till den romantiska eran. Japanska samurajer, medeltida hjältar och till och med Beowulf grät som småbarn genom sina äventyr. Så sent som på 1800-talet var manliga tårar de facto högt aktade som ett tecken på ärlighet, integritet och styrka. Och inte heller som ett "du är tillräckligt modig för att visa din svaghet", utan som en symbol över att man överhuvudtaget brydde sig. Och det betydde troligtvis också att du var ganska säker på att ingen skulle dissa dig, eftersom du precis hade vunnit en strid genom att med bara händerna slita armen av ett monster.



Homosexuella stereotyper
Om det finns något som riktigt dåliga sitcomförfattare lärt oss är det att om man låter straighta och homosexuella människor beblandas så kommer det att få gaaaaaaalna konskvenser! Orsaken till detta är ju helt klart att homosexuella män faktiskt har en massa gemensamt med straighta kvinnor och att homosexuella kvinnor som inte är "läppstiftslesbiska", naturligtvis, är stenhårda och tatuerade hårdingar som kör motorcykel.

Men, vem som helst som någonsin mött (eller är) gay vet att detta kanske inte riktigt är helt sant, men att det samtidigt är svårt att bryta stereotyper som är flera århundraden gamla. Det är orsaken till att folk inte blir mera upprörda av att någon fjant säger saker som: "Jag är faktiskt ingen homofob, men, man måste nu erkänna att det där fjolliga läspandet och den där feminismdyngan bara är konstig, eller hur? Jag bryr mig inte om någon är bög, men kan de nu inte uppföra sig normalt?!"

Men på den gamla goda tiden:
Som ni säkert börjar förstå vid det här skedet så har det här med att "uppföra sig normalt" inte betytt samma sak speciellt länge.. och, hast du mir gesehen, så gäller samma sak gäller med att uppföra sig fjolligt. På nytt visar det sig att det är svårt att skilja på kulturella och biologiska influenser.

Till exempel, trots att att den nuvarande stereotypen är att homosexuella män är feminina, så var en stor del av renässansbilden av att vara "manlig" att vara bisexuell. Och på sent som 1930-talet så ansågs "manliga" kvinnor (dvs sådana som tyckte om att idrotta och uppförde sig pojkigt) vara farligt lössläppta straightslampor, sådana som visar upp sina trampstamps genom att dansa på borden och vägrar att komma överens med dina mamma..

Som våra förfäder alltid sagt: Förstår hon offsideregeln tar hon den i tvåan

En stor del av detta är att idén om "homo" som en skild klass av individer är en relativt ny uppfinning, som de facto inte kom före på 1860-talet. Missförstå mig rätt här nu, man ansåg allmänt att homosex var omoraliskt även före det, men back in the day var det något som vem som helst kunde ha hållit på med. Och det fanns inte något sätt att skilja ut dem, eftersom de, utom vid valet av sängkamrater, var precis som alla andra.



Mannens/kvinnans plats
Fråga nästan vem som helst nuförtiden och de kommer att berätta att medan kvinnors rättigheter är en bra grej nu, så går det mot årtusenden av evolution. För så länge som samhällen har existerat har männen varit jägare och kvinnorna tagit hand om hemmet. Det finns inget sexistiskt med detta (påstår de), det är bara ett faktum. Genom alla tider har det funnits en "mansvärld" och en "kvinnovärld" och aldrig skola de tu mötas.

Men på den gamla goda tiden:
Oberoende om vad Flintstones än må ha lärt dig om familjevärderingar på stenåldern, så uppkom skillnaden på männens och kvinnornas världar ganska nyligen. Och med nyligen menar jag den inustriella revolutionen. Att ta hand om ett hem är långt ifrån lätt ens idag, men som jag påpekade i början av inlägget, är det en jävla picnicbrunch jämfört med 1800-talet.

Nuförtiden anses en man som kan byta blöjor vara "ett kap" eller "progressiv" (eller "under tofflan", beroende på synvinkeln), men dåförtiden var det bara... att vara pappa. Att se till att ens avkomma överlevde tillräckligt länge för att de skall kunna hjälpa till på gården var ett superviktigt ansvar, och istället för att gräla om vem som skulle göra det, gjorde man det bara.

"Okej Valter, vi är klara hör nu, tillbaka ut på åkern."

Det finns många orsaker till att saker och ting ändrades, men i grund och botten handlar det om att arbete utanför hemmet blev vanligt. Att jobba i en fabrik innebar att man inte var hemma hela tiden och män fick nästan alla fabriksjobb, för det var, du vet, 1800-talet. Det var vid detta skede som "myten om riktig kvinnlighet" dök upp och idén om moderskap som ett heltidsjobb blev populär. När industrivärlden sedan blev allt mer brutal och konkurrerande, blev skarven mellan de två sfärerna en norm, och före man visste hur det egentligen gick till så dök Mad Men upp.

Like a boss

Så ju mer man kikar på saken så verkar det som att de enda beteenden som konstant har ansetts vara "normala" är en tendens att vara allt för strikt med vad "normalt" beteende egentligen är, och att uppföra sig rejält asigt mot dem som inte passat in i den allmänna världsbilden. Så nästa gång du hör någon bli kritiserad för att inte uppföra sig tillräckligt "manligt" eller "feminint", så kom ihåg att det enda som skiljer det från att vara precis tvärtom är några siffror på en kalender.