What's He Building In There

De flesta av oss kan känna igen ett namn enligt vad det finns för byggnader där. Säger man Egypten tänker man pyramiderna, säger man Ryssland tänker man kyrkor med uppochnervända rödbetor på tornen och det enda sättet min kära fru (bröllopsdag idag) kan orientera sig i Stockholm är enligt inrednings- och pysselbutikerna på Kungsgatan. Det finns med andra ord en speciell klass av ärkebyggnader som blivit så ikoniska att de i sig själva blir symboler för landet de är byggda i. Just därför är det en smula märkligt hur ofta vi nästan låter dem förstöras...


Eiffeltornet
Om Paris någonsin skulle förlora Eiffeltornet, hur skulle någon då överhuvudtaget veta att de var i Paris? Ni har alla sett filmerna, varendaste jävla scen som utspelar sig där måste ha tornet i bakgrunden, som en hint till publiken. Om man använder filmerna som modell så består Paris endast Eiffeltornet, någon enstaka kyrka och typ tre caféer.

Men trots detta var den rådande känslan hos Parisinvånarna, när Eiffeltornet var färdibyggt 1889, hur mycket de avskydde det satans åbäket, ett upptornande monstrum som förstörde deras högt värderade skyline likt ett enormt robotstånd som försöte att våldta molnen. En av dess argaste kritiker var den berömda författaren Guy de Maupassant som tog som vana att äta lunch i tornets restaurang, inte för att han tyckte speciellt mycket om maten där, utan för att det var det enda stället i Paris där han inte kunde se tornet. Vid ett skede beslöt man sig även för att måla det orange, eftersom inget säger "skönhet och elegans" som en gigantisk trafikkon.

Och laser. Mera laser åt folket!

Men marrarna gav sig till tåls eftersom de visste att det inte skulle behöva lida så länge, i och med att tornet var en temporär konstruktion som skulle rivas efter 20 år. Jo sidu, när Gustave Eiffel ritade tornet måste han hålla sig till reglerna för "bygg-en-stor-jävla-grej-tävlingen", mer känd som Världsutställningen 1889 (för övrigt den enda orsaken att det byggdes över huvud taget), med kravet att det skulle vara lätt att ta isär när Paris stad fick tillbaka den uthyrda marken den stod på, 20 år senare. Så Eiffel köpte upp ett jävla berg av det billigaste järnet han hittade, pysslade ihop det till den högsta byggnaden någonsin och sade, "Nå, nog borde det nu hålla i åtminstone 20 år".

Tornet var dock utställningens största hit, vilket fick gnället att tystna temporärt, men när 1909 kom allt närmare och med det rivningsdatumet, dök det upp på nytt med förnyad kraft. Det såg också ut som om kritikerna äntligen skulle få jämna det med marken, tills Eiffel greppade efter det sista halmstrået han kunde tänka sig, en ny och ganska oprovad uppfinning kallad radio.

Eiffel hade nämligen fått för sig att det där med radio var någon som kunde bli något en dag. Och eftersom radioapparater behöver höga platser för att kunna skicka meddelanden över långa avstånd, verkade ett av världens mest hatade, men samtidigt definitivt högsta, torn som en ideal plats för en radiomast. Vilket naturligtvis var sant: Eiffel hissade upp en sändare i toppen på tornet och erbjöd alltihop till franska krigsministeriet som en kommunikationsbas, med möjligheten att skicka radiomeddelanden till och med över Engelska kanalen. Med krig mot Tyskland och Österrike inom horisonten visade sig radion vara ett mycket användbart medel för att snabbt skicka meddelanden fram och tillbaka.

Så radio skulle visa sig vara det som räddade tornet och det visade sig vara väl värt att rädda bara fem år senare när det blev navet i de sändningar som effektivt störde ut tyskarnas radiokommunikation, vilket fick deras offensiv att stanna strax norr om Paris. Sedan dess har det hängt kvar, med det sista seriösa försöket till nedmontering år 1967 när en uppenbarligen småknäpp borgmästare i Montreal tyckte att det var en perfekt sak att "låna" för deras egen världsutställning.



Vita huset
Sedan John Adams flyttade in år 1800 har Vita huset i Washington D.C., eldats upp av britterna, utvidgats och förstorats otaliga gånger och ibland haft ett utseende motsvarande Sylvester Stallones nylle i, typ, varje Rockyfilm. Men byggnaden har alltid överlevt och stått som den eviga symbolen för USA. Utom då det närapå kollapsade under Harry Trumans presidentperiod.

I slutet på 1940-talet började Harry och hans familj att upptäcka några lite märkliga saker med sitt nya hem. Som till exempel att hela golv gungade medan man gick på dem, eller hur taken bågnade ner mot golven under och golven i sin tur knakade som för att gnälla om det. Men när en flygel närapå föll genom taket på Trumans eget sovrum och hans badrum spärrades av för att det var för osäkert, beslöt Harry att nu var det på tiden att göra något åt saken. Så han kallade in en grupp byggnadsinspektörer för att kolla upp saken och nyheterna var inte direkt positiva: Vita huset höll på att rasa samman och enligt en av inspektörerna var "gammal vana" det enda som höll andra våningen på plats.

Under Depressionen och andra världskriget hade nämligen de pengar som normalt gick till att hålla presidentens crib upprätt gått åt till att se till att pengar antingen hade mat för dagen och/eller till att spräng upp folk. Och om Franklin D. Roosevelt och grabbarna klagade om de ökande problemen blev de närmast tillsagde att sluta marra och koncentrera sig på att döda fler japaner. Det, och att man hela tiden höll på och borrade hål i väggarna, för telefon-, gas-, vatten-, el- och andra sådana ledningar. Detta gjorde att det var som att bo i ett hus av käppar som bara väntade på att någon vargjävel skulle komma förbi och blåsa omkull det. Lägg ännu till en tredje våning, slarvit renoverad av Calvin Coolidge och en balkong som Truman själv lagt till, men som fick alltihop att börja luta, och Vita huset var berett att kasta in handduken.

Så Harry satte igång med det som nu kallas "The Truman Reconstruction, ett massivt fyraårsprojekt där hela innandömet i byggnaden, dvs allt utom ytterväggarna, förstördes helt och sedan byggdes upp på nytt. För att rädda byggnaden från att falla ihop av sig själv var man med andra ord tvungna att göra det här:

När man har tillåtelse att köra med bulldozer inne i ett hus är det sällan ett gott tecken...

Detta betyder alltså att om du lyckas ta dig förbi de typ 1462 passerkontrollerna och de tre fullständiga gummihandskesökningarna som man tvingas genom för att besöka huset idag, så är det mesta av det du ser motsvarande en Holywoodremake, filmad nästan 150 år efter orginalet. Men det positiva är att du har mycket mindre chans av att dö akut av piano-genom-taket-syndrom.



Lutande tornet i Pisa
Det lutande tornet i Pisa är endast berömt för att dess byggmästare var klantarslen - på grund av en otillräcklig husgrund på instabil mark började tornet luta allt mer och mer redan när det började byggas på 1100-talet. Det har även, upprepade gånger, varit fan så nära att döpas om till liggande tornet i Pisa.

Det närmaste tornet varit att kippa var när det allierade under andra världskriget beslöt att ge gravitationen lite explosiv assistans. De allierade trupper som avancerade genom Toscana kunde helt enkelt inte fatta hur tyskarna med sådan galen precision kunde stoppa varje tänkt anfall mot Pisa i sådan plan terräng - tills någon fiffikus insåg att tyskarna hade en perfekt utsiktplats i form av en jättelik, om än lite skev, byggnad ut över plattlandet ("Väntas nu, är det där något slags lutande torn? I Pisa? Varför i helvete har ingen berättat om det?"). Fälttåget hade vid det skedet kört fast så hårt att högdjuren beslöt sig att ge tyngdkraften lite hjälp på traven, och, åt helvete med historia och kultur, nu skulle fanskapet tammefan sprängas.

En ensam eldledarsergeant med namnet Leon Weckstein fick i uppdrag att leda in ett artilleriuppdrag mot tornet. Weckstein smög sig fram genom buskarna tills han var bara någon km bort, men när han skulle lyfta radion till munnen för att beställa in granaterna kunde han helt enkelt inte göra det, så betagen var han av kyrkans skönhet. Tornet fick stå kvar och luta, räddats endast av en enda soldats svaghet för romanesk arkitektur.

Men även efter att tornet med nöd och näppe klarade sig från att stupa i strid fanns det en hel del lutande att oroa sig för. Det visar sig nämligen, surprise surprise, att en byggnad som långsamt, men obönhörligt, är på väg att kollapsa, inte är helt optimalt och vid 1990 lutade tornet redan 5,5 grader och stängdes för publik för första gången. När en lokal expert påpekade att tornet kunde kollapsa när som helst kunde dock regeringen inte blunda för problemet längre och beslöt sig för att genast ta itu med saken genast, dock denna gång i betydelsen att "genast" var regeringsspråk för "nio år senare".

Trots detta sölande klarade man dock på något sätt att vara snabbare än gravitationen och kunde, med en hög jättelika motvikter, räta upp lutningen till under fyra grader och 2008 få all rörelse att stanna. Man kunde dock naturligtvis inte åtgärda lutningen helt, för vem i helvete skulle bry sig om Pisa i sådana fall.

"Lassa-en-hög-med-skit-på-det-metoden", allmänt använd för att räta upp lutande torn världen över.