Skriva en kodad roman som jävlas med nazister (medan man sitter i ett nazistfängelse)
Hans Fallada är något av en husgud för författare som helt enkelt bara slutat att bry sig. Innan han fyllt 50 hade han redan hunnit bli en kriminell galning och skickats in och ut ur fängelser och mentalsjukhus ett flertal gånger. Han knullade runt, var alkoholist och morfinberoende, men samtidigt en av de mest respekterade författarna i mellankrigstidens Tyskland. Och trogen sin personlighet så stannade Fallada kvar, medan andra författare flydde från Tyskland, detta trots att han öppet avskydde nazister. För hur ofta får man nu möjlighet att jävlas med en av de mest mordlystna regimerna någonsin.
Så 1944 blev Fallada sat i fängelse/sjukhus för de mentalt instabila efter att ha försökt att mörda sin exfru. För att få tag på skrivmaterial och överleva en inspärrning som oftast likställdes med en dödsdom, tog Fallada kontakt med Joseph Goebbels, nazisternas propagandaminister, och berättade att han önskade skriva en antisemitisk roman. Något han naturligtvis inte hade någon som helst avsikt att göra. Det han egentligen skrev, mitt framför ögonen på vakterna och under evig skräck för att bli upptäckt, var tre kodade böcker i ett enda anteckningsblock, som inte kunde tydas före långt efter hans död.
 |
| "Planering är A och O för en författare." |
En av de här böckerna var Der Trinker, en halvautobiografisk roman som berättade om morfinberoende, kriminalitet och homosexualitet på ett sätt som inte riktigt till 100% överensstämde med nazisternas litterära riktilinjer. En annan av böckerna var en samling av barnnoveller.
Båda böckerna var dessutom skrivna med en minimal, ihopdragen och nästan oläsbar handstil, men han lät barnhistorierna vara klart synliga, för att ge vakterna något enkelt att se om de skulle undra vad han höll på med. Men mellan raderna på de andra böckerna, upp och ner och börjande från slutet, skrev han en extremt ärlig och extremt antinazistisk memoar av sitt liv under nationalsocialisterna, med titteln In meinem fremden land. När han fick slut på utrymme, vände han anteckningsboken på nytt och skrev ännu mindre rader mellan de existerande, vilket gjorde att det till slut fanns 72 rader med text fram och tillbaka på sidorna. Skulle nazisterna ha insett vad som egentligen stod i boken skulle Fallada ha blivit ärkemördad, men hans bok med "barnhistorier" lurade alla.
Fallada lyckades att smuggla ur fängelset under en hempermission, arrangerad efter att han sagt sig behöva hämta mera antisemitiskt material till sitt Goebbelsprojekt (eftersom just detta nazistfängelse tydligen började få slut på sådant). I december 1944, när det började bli klart för de flesta vartåt vinden höll på att blåsa för nazisterna, släpptes Fallada ur fängelset. Goebbels fick aldrig sin judehatarroman och Hans Fallada dog tre år senare i en morfinöverdos.
En dagbok lång som en roman i 500 band
Robert Shields, en tidigare präst och engelskalärare, håller världsrekordet för att hålla den längsta, moderna dagboken någonsin, på närmast ofattbara 37,5 miljoner ord. För att göra det lättare att förstå hur mycket detta är så ligger en genomsnittlig roman på sidådär 75,000 ord, vilket är ungefär 500 gånger kortare. Så hur i helvete lyckades någon att dra ut en personlig dagbok till något som är tillräckligt långt för att fylla större delen av en bokhandel. Enkelt, under 25 år, från 1972 till 1997, skrev han ner allt som hände honom, var femte minut. Han använde fyra timmar per dag till detta, noterande ibland enbart att han nog fortfarande levde.
 |
| "22 april: Fortfarande inte död. Fortfarande konstig." |
Här är några utdrag från en typisk dag:
"7 a.m.: I cleaned out the tub and scraped my feet with my fingernails to remove layers of dead skin."
"7:05 a.m.: Passed a large, firm stool, and a pint of urine. Used five sheets of paper."
"6:30-6:35 p.m.: I put in the oven two Stouffer's macaroni and cheese at 350 degrees."
"6:50-7:30 p.m.: I ate the Stouffer's macaroni and cheese and Cornelia ate the other one. Grace decided she didn't want one."
Gånger 37 miljoner... I slutändan använde han dock så mycket tid på att skriva sin dagbok att det blev oundvikligt att många av hans inlägg handlade om att skriva inlägget i fråga.
Ett totalt oläsbart mästerverk
James Joyce är kanske en av de mest betydelsefulla författarna under 1900-talet och en gigant inom modernsim och avantgardism. Hans mest berömde verk, Ulysses, var en modern version av Homeros Illiaden, förutom att den utspelade sig en enda dag (16 juni 1904) i Dublin, och att de flesta kopiorna av orginalupplagan förstördes av brittiska och amerikanska myndigheter på grund av "obscenitet".
 |
| "Jag, obscen? Var fan har du fått det ifrån?" |
Som en sista lång egotripp beslöt sig dock Joyce för att skriva den mest svårlästa romanen någonsin, troligtvis för att han befarade att hans redan skrivna böcker inte riktigt fyllde den kvot av "pretentiös mulkku" som så många konstnärer verkar försöka uppnå. Enligt de flesta insatta i ämnet lyckades han dock över förväntan med Finnegans Wake.
För dem som inte hört talas om den, så tog boken 17 år att skriva och nästan varje mening är finslipad till att innehålla åtminstone en ordvits eller dubbelmening. Den är så omöjlig att förstå att man behöver en referensbok till att läsa den, medan du läser den. Han använder flera språk (inklusive några an hittat på själv), kombinerade ord med varandra och skrev sedan med flit in dubbel- och trippelbetydelser på allting. Och på något jävla vänster har han till och med lyckats få med både rollfigurer och en intrig.
Den första delen av texten består av dubbelord, så man skall läsa "sozzle" som "sizzle + dissolve", "chewn" som "chew + tune" och "hormonies" som "hormones + harmonies"... Den andra delen är en mening bestående av anagram. "Kates" = "steak", "eaps" = "peas" och fortsättande på detta sätt får vi även fram bacon, rices och onions on duckling. Ordet "vital-mines" berättar att temat för detta stycke är mat, då det samtidigt kan vara en omskrivning för magen och samtidigt referera till vitaminer. Så slutsatsen är att det handlar om hur nyttigt det är att äta biff och anka till middag, och med fortlöpande metaforer till musik, som ger ett till sätt att tolka alltihop... Vad sedan "fudgem" betyder vete fan....
 |
| "Fudgem om de inte kan läsa min bok..." |
Det där var, enligt min högst personliga åsikt, ganska mycket jobb för en enda mening. Multiplicera nu detta med 600 sidor, så börjar man snabbt förstå varför det tog 10 år för den här stackaren att översätta boken till polska. För lite extra kul kan du dessutom ta och lyssna på hur Joyce själv läser utdrag ur boken, med en av de mest uppenbara jag-är-högt-utbildad-men-låtsas-att-jag-är-en-jävla-leprachaun-irländska brytningarna någonsin.
Det är inte alls svårt att tänka sig att en författare ibland skiter ur sig en usel bok, bara för att jävlas med sina läsare, men enbart Joyce skulle ha lagt så oerhört mycket jobb på det.
En roman skriven enbart med ett ögonlock
Tänk dig att du måste skriva en roman, men att du på något sätt inte kunde skriva, t.ex. för att dina fingrar inte fungerar. Så, du anställer någon att skriva ner det du dikterar. Det tar visserligen betydligt längre, men fungerar fortfarande ganska bra. Nå, okej, men säg att du har tappat rösten också. And then? Du kan, hmm, typ använda något slags teckenspråk för att kommunicera med din assistent. Nå, okej, men säg att du inte kan tala, och att hela din kropp är förlamad, förutom ett enda ögonlock. And then?
Detta var situationen som Jean-Dominique Bauby skrev sin självbiografi Le scaphandre et le papillon (Fjärilen under glaskupan) under. Bauby, som tidigare hade varit en stormakt inom modevärlden och chefsredaktör för franska Elle, vaknade en dag upp utvilad efter en 20 dagar lång strokerelaterad koma, totalförlamad sånär som på ögonen, ungefär som Daniel Day-Lewis i My left foot, men med en betydligt mera värdelös kroppsdel. För att skydda honom från infektioner sydde man dessutom fast hans högra ögonlock, vilket lämnade det vänstra som det enda sättet att kommunicera på. Detta gjorde författandet ganska invecklat, eftersom ögon inte kan prata och är ganska dåliga på att hålla i pennor.
Men nevertheless lyckades Bauby efter att ha arbetat med en talpedagog att utveckla en kommuniceringsmetod baserad runt blinkningar. När de lyckats komma fram till grunderna (sannolikt börjande med enkla fraser som "Jaga bort den där myggan" eller "sätt på Top Gear"), beslöt han sig för att skriva en roman om sin upplevelse, för vad fan skulle nu han ha annat att göra.
 |
| "D.Ö.D.Å.T.A.K.A.D.E.M.E.N" |
Men, för att felcitera Saliven Gustavsson: Hur i hundramarkshelvete lyckades han göra detta. Jo sidu, man läste upp bokstäver för honom enligt hur ofta de förekommer i franska språket (E, S, A, R, I, N, T, U, L, osv.) och Bauby blinkade med sitt trogna vänsteröga när bokstaven han önskade dök upp. Sedan skrev man ner bokstaven. Denna process upprepades sedan igen och igen och igen tills ordet var färdigstavat. Efter att Bauby och hans assistent blivit varma i klädern med denna metod, lyckades de oftast att få ett ord klart på omkring två minuter, men trots detta så blev krävde den färdiga boken, ca 140 sidor lång, uppskattningsvis 200,000 blinkningar för att bli färdig.
Det som dock var mest imponerande var att boken var bra och fick översvallande beröm av kritikerna (vilket räddade utgivarna från den oerhörda pinsamheten att refusera en bok en nisse skrivet med sitt ögonlock). Dessvärre avled författaren själv endast 10 dagar efter att den släppts, i sviterna efter en lunginflamation. Men hans bok blev en bestseller och filmversionen som släpptes 10 år senare vann pris för bästa regi under filmfestivalen i Cannes och nominerades till fyra Oscars.
Så alla ni wannabeförfattare som sitter och pantar på era manuskript, vad satan har ni för ursäkter?!
 |
| "Jag söker fortfarande efter rätt café. Alla vet att det är det är det viktigaste steget." |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar