Food for Thought

Om det finns en sak som livsmedelsindustrin lägger in veto emot, så är det att du egentligen skall få ha någon som helst kontroll över vad du äter. Om de råkar sitta fast med ett lager fyllt med scheisse de köpte en gång i fyllan, så försöker de bli av med det genom att mata den åt dig och lögner som vi helt enkelt bara föredrar att tro på (Helt naturligt? Nå, men det låter hälsosamt). Och det hjälper inte hur många så kallade "innehållsförteckningar" eller "konsumentskyddslagar" som råkar stå mellan dem och dig.


Vår hemliga ingrediens? Trä...
Vet du vad som är häftigt med den tid vi lever i? Tidningspapper! Eller snarare, bristen på det. I och med att internet och läsplattor och grejer nästan tagit livet av tryckta media, så är tidningsupplagor på väg ner i hela världen. Men har du någonsin funderat vad som händer med all överlopps pappersmassa? "Men Andreas", frågar du nu, "vad har det här att göra med matingredienser?" Tills du får syn på den halvätna bageln du har i han... Aj, satan...

Men förihelvete:
Vad man gör med all cellulosa i pappersmassa? Man kallar det någon random bullshit och låter dig äta det... Och alla gör det: Valio? Cellulosa. Pizza Hut? Cellulosa. Viktväktarna? Fucking cellulosa! Eftersom träsmet kan användas som förtjockningsmedel i färdigmat, har många livsmedelsföretag gladeligen börjat använda det i stället för sådana onödiga och dyra ingredienser som "mjöl" eller "matolja". Och eftersom den 30% billigare cellulosan är ätlig och ogiftig, så har myndigheterna inget som helst intresse av att på något sätt begränsa användningen, eller för den delen, hur mycket ett företag kan lägga i sina produkter. Cellulosan finns absolut överallt, och inte ens organisk mat är skyddad. Cellulosan har ju trots allt varit trä en gång och kan således kallas organisk, i alla fall i stora drag.

Det värsta är dock inte att cellulosan finns överallt, utan att den över huvud taget inte är mat. Cellulosa är nämligen, olikt de normala ingredienserna som du tror att du äter, totalt osmältbar för människor och saknar nästan fullständigt närmingsämnen. Om en produkt har tillräckligt i sig, så får du mer näring i dig av att slicka fingeravtrycken från förpackningen.

Andel trä i skärbrädan och brödet: Ungefär lika.

Evig apelsinjuice
Snabbt, vad är den nyttigaste drycken i din närbutik? Gissade du på apelsinjuice? Inte så konstigt i sådana fall, med tanke på vad som står på burkarna: "100% naturlig", "Inte från koncentrat" och "Inget tillsatt socker". Fan, det måste ju vara närapå medicin... Och varför skulle man inte tro på dem? Jag menar, hur svårt kan det nu vara? Du tar apelsiner, du pressar apelsiner, du lägger det i en burk, med eller utan fruktkött. Färdig.

Ja, om man alltså inte räknar att din "färskpressade" juice kan vara bortemot ett år gammal och utsatts för grejer som skulle få en necromancer att bli illamående.

Ovan: Tropicanas buteljeringsrum. Inte ovan: något orangegult.

Men förihelvete:
Har du någonsin undrat hur det kommer sig att varje burk med naturlig, hälsosam, 100%-inte-alls-från-koncentrat-apelsinjuice lyckas att smaka exakt samma sak varje gång, förutom en minimal skillnad beroende på tillverkaren, utan att innehålla några som helst tillsattsämnen eller konserveringsmedel?

Allt börjar visserligen med att man pressar apelsiner, men det är också både det första och sista normala steget i processen. Juicen stängs nämligen genast efter det in i enorma lagringstankar varefter allt syre sugs ut. Detta gör att man kan lagra vätskan nästan dubbelt så länge som en gorgonzola och således kan sälja juice året runt, även när det inte är apelsinsäsong.

Tack vare vetenskapen kan vi dricka Screwdriver från jul till midsommar

Det finns dessvärre bara en nackdel med den processen (ur tillverkarens synpunkt alltså) och det är att den tar bort absolut all smak ur vätskan. Så, vad tillverkarna nu sitter fast med är simbassänger fylda av extremt vällagrad fruktgegga som smakar ungefär som paff och inte särskilt mycket mer. Vad skall de stackars dryckesproducenterna göra nu? Nå, återsmaksätta den med grejer som kallas smakpaket, och som produceras av samma kemiföretag som drämmer ut CK One och andra parfymer. Duh! Sedan förpackar de bara det apelsindoftande pappersvattnet och säljer det till dig.

Och, tack vare ett kryphål i reglerna så orkar de oftast inte ens meddela smakpaketets kemikalier bland ingredienserna...



Dina kryddor är fejk
Om du (likt större delen av min hussaklass i högstadiet) är en sådan som endast använder kryddor för att minera andras mat och ge en illusion av att du vet vad du håller på med, så är det stor chans att du inte ens vet vad de borde vara tillverkade av. Vilket är exakt vad livsmedelsindustrin hoppas på, då de då enklare kan sälja fuskkryddor åt dig.

Men förihelvete:
Ta till exempel sojasås, en grej man inte skulle tycka att var nödvändig att fejka, med tanke på att det inte exakt är en ovanlig vara. Men sanningen är dessvärre den att de flesta storföretag inom området köper in sin soja från inte särskilt nogräknade källor i Kina, ett land som till exempel inte har några direkta skrupler mot att sälja peppar som är fullständigt gjord av lera.

Riktig sojasås skall jäsa och tar relativt lång tid att tillverka, så många producenter har i stället börjat göra en imitation som bara tar tre dagar att tillverka och har längre hållbarhet. Den görs av något som kallas "hydrolyserade växtproteiner", samt karamellfärg, salt och majssirap. Största delen av sojan du får med dina sushipaket är sådant här fejkstuff. Men du få nu i alla fall wasabi till din fisk. Eller ja nå, visst, om du med "wasabi" menar "pepparrot blandad med senap".

Den värsta syndaren på området är dock saffran. The good stuff, dvs högkvalitetssaffran är en av världens dyraste kryddor och ligger på sisådär 7500 euro per kg. Vilket är extra imponerande med tanke på att en stor del av "högkvalitetssaffran" består av endast 10 procent riktigt saffran. Resten är bara random växtdelar som malts ner och blandats med.

Och det är vad du får tag på om du har tur. Om du har riktigt oflyt får du en fullständig kopia:

Smaka och se om du kan gissa vilken del som består av riven färgkrita

Det till vänster är riktig saffran. Det till höger är smaksatt gelatin, vilket kan se mycket övertygande ut, tills du blandar det med vatten och det löser upp sig helt.



Din biff kan bestå av hoplimmade rester
Så länge du inte är en av de där tråknissarna som byter ut julskinkan mot en blobb med tofu, så är kött kött. Och ta det lungt, jag tänker absolut inte påstå att den där saftiga entrecoten du hämtade från lågbudgetslaktaren inte är en riktig biff. Den är, de facto, troligtvis ett halvdussin biffar, samt annan scheisse man sopat upp från slakterigolvet.

Men förihelvete:
Bland slakteriernas alla små knep finns ett speciellt användbart trick som kallas "transglutaminas". Men eftersom detta inte är ett ord man gärna upprepar speciellt många gånger brukar folk använda det vedertagna smeknamnet: Köttlim. Och det används precis som det låter, det tänkta användningsområdet är antingen för molekylgastronomer (avantgardrestaurangen wd~50 har till exempel tillverkat en pasta gjord till 95% av räkor med hjälp av transglutaminas) eller för att få mat, som fiskbullar, att hålla ihop, men en del semiskumma slaktare har hittat ett inte fullt så aptitligt användningsområde.

Det funkar så här: Under den rejält industrialiserade process som förvandlar djur till mat, så tenderar det att bli en del bitar kvar som inte just duger till något utom djurmat. Transglutaminas kan däremot användas till att limma ihop de här bitarna till en spräcklig klabb av kött, som ser ut som en enhetlig stek.

"Klabben är faktiskt den naturliga form som de flesta sorters kött har i vilt tillstånd."

Eftersom denna process inte kan spåras, och transglutaminas inte är ett ämne som behöver nämnas på innehållsförteckningar, så har du inte en jävla chans att veta vad du fått om du inte är en expert på att känna igen muskelfibrerna i ditt kött. Processen gör det heller inte enbart möjligt att sälja rester till priset av fina bitar, utan lämnar dig också med en "biff" som mycket väl kan härstamma från ett dussin olika kor. Detta gör i sin tur att det är nästintill omöjligt att spåra matförgiftningar, vars risk ökar tiofalt tack vare den ojämna kvaliteten på bitarna som grillas.

Köttlim funkar dessutom precis lika bra på kyckling och fisk, vilket är dåliga nyheter för sådana som av övertygelse eller religiösa själ inte kan äta vissa saker, då transglutaminas framställs av gris- och oxblod. Hmm, nå den där tofuskinkan är åtminstone kosher...



Din lax färgas rosa
När du tänker dig en lax, så ser du troligtvis framför dig ett stim med starka, målmedvetna fiskar som simmar uppströms genom ett vattenfall medan de jagas av björnar. Detta kämparblod som rusar genom laxarna, gör köttet rosa och så hälsosamt att genom att äta det absorberar du dess styrka och vikingaanda från norska vildmarken.

"...OCH SÅSEN VAR OCKSÅ GANSKA GOD!"

Men förihelvete:
Det var åtminstone så det fungerade tidigare. Laxen du äter idag har aldrig simmat en jävla millimeter uppströms och i stället för i norska älvar lever de sitt liv i trånga, överfulla laxfarmer. Eftersom detta gör att de inte kan röra sig speciellt mycket och eftersom deras diet består av industral strength akvariemat, så är laxen som dyker upp på din lokala Siwa grå som en novembereftermiddag i Studentbyn.

Men hur lyckas de då återskapa vikingaandan? Nå genom att pumpa fisken full med rosa färg, naturligtvis. Fiskmaten som matas åt fiskarna är genomsyrade av en serie färgämnen framtagna av farmacigiganter som Hoffman-La Roche och väljs enligt färgkartor. Just det, precis sådana som du tittar på när du väljer kulör till din fondvägg. Mina vänner, skåden the SalmoFan:

"Hmm, hur skulle det vara med neon? Det är ju trots allt in födelsedag..."

Och det är inte direkt någon småskalig operation det här: 99,5 procent av alla atlantlaxar i fiskdiskarna är odlade och i stort sett alla av dem är färgade. Fisk är dock naturligtvis inte de enda produkterna i din butikskärra som inte nödvändigtvis har den färg de borde ha. Bland bakade varor finns t.ex. vetebröd som ofta färgas mörkare med karamell eller molass för att se nyttigare ut. Cheddarostens orangea skal är också en noggrann blandning av hushållsfärger, eftersom den naturliga färgen på ostsatser varierar och inför valmöjligheter förvandlas butikskunder till förvirrade och aggressiva vilddjur. Och slutligen kan köttätare glädjas över att hamburgarkött och korvar ofta färgas till en mer aptitlig röd färg som kan orsaka cancer. Men man behöver nu i varje fall inte äta oregelbunden mat.