Mutant Genius

Jag slår vad om att alla av er som läser detta har något märkligt med er kropp som ni skulle vilja ändra om ni kunde. Det kan handla om ett öga som sitter lite lägre en det andra eller om en blobb på din vänsterhand som var ett benfritt extrafinger när du föddes (eller ajo, det var ju jag). Vi vill ju trots allt alla vara perfekta.

Men sakta i backarna, som många berömda personer kan tala om för dig, så kan en hemsk missformning och/eller fysisk vanställning vara skillnaden mellan stjärnstatus och misslyckande.


Sylvester Stallone
Okej, vi skall inte gå till överdrift här. Om man tittar på rena skådespelartalanger är Sly inte speciellt mycket mer imponerande än någon annan actionfilmstjärna. Ja, förutom när han skrev, spelade huvudrollen i och fick Oscarsnomineringar för bägge, i en av de mest ikoniska filmerna någonsin. De facto så är Stallone, tack vare Rocky, endast den tredje person som nominerats för både manus och skådespelande samma år. De andra två? Charlie Chaplin och Orson Welles (för inga mindre är The Circus resp. Citizen Kane). Så han kanske ändå har något som inte världens samtliga Steven Seagals har, oberoende av vad för slags dynga av Judge Dredd-nivå han klämt ut sedan dess...

Så, fråga dig själv detta: Skulle någon ha brytt sig mer än en fis bland Libanons cedrar om studion fått sin vilja igenom och istället låtit Burt Reynolds eller James Caan gjort huvudrollen. Hela poängen var att han var ett ringvrak, en misslyckad boxare, och något med Stallone gjorde publiken trodde på honom.

Mer specifikt, hans ansikte. Ett ansikte som såg ut som att det under årtionden fördrivit tiden med att få käken inslagen. Och man kan säga samma sak om första Rambofilmen (den här gången handlar det om en misslyckad soldat). Samtliga av Stallones signaturroller skulle bara kännas fel om det inte var för att hans signaturupfuckade nylle konstant gör att hans mun ser ut att morra. Men hur fan gick det nu på detta viset?

Hur romantiskt det nu än skulle vara att skylla Stallones hängiga läpp på ett hårt liv, slagsmål och otur, så handlar det egentligen om Bell's palsy, en form av förlamning av ansiktsnerver som han fick pga en problematisk födsel. Mer exakt blev han utriven med en förlossningstång som samtidigt råkade göra några mindre mysiga saker med hans ansikte, som att klippa av en nerv och mer eller mindre förlama nedre, vänstra halvan (inklusive en del av hans tunga). Och så, bokstavligen, var en stjärna född.



Paul Stanley
Paul Stanley är sångaren i Kiss, vilket kanske inte betyder så mycket för dagens ungdom (rantrantrant) som inte kommer ihåg när Kiss var det största bandet i världen och sålde över 100 miljoner skivor. Men här är en annan sak ni behöver känna till: Paul Stanley har ett ihopvikt öra.

Så ihopvikt att det knappt ens kan kallas ett öra. Har du någonsin sett det? Naturligtvis har du inte det, och det kommer att vara hela poängen strax efter att jag berättat att om du kunde se Paul Stanleys öra skulle det se ut ungefär så här...

"I wanna rock n' roll all night, and party every day!"

Det handlar om en fostermissbildning kallad mikrotia, där den köttiga delen av ytterörat är extremt underutvecklat eller helt frånvarande, vilket lämnade stackars Paul utan örongång och, naturligtvis, döv på högersidan.

Som du säkert förstår ledde det faktum att han hade en broskostbåge där hans öra borde ha suttit till att Paul blev retad och mobbad i skolan och hans lösning var att låta håret växa så långt att det inte syntes. Problem solved! Detta gav honom dock ett annat dilemma: Med sådant hår kunde han inte riktigt hänga med idrottarnissarna och han kände sig heller inte som en hippie.

Lyckligtvis gav dok hans man honom ett tredje alternativ: Paul Stanley kunde utan problem smälta in bland rockarna och resten är som de säger, historia. Men, det är klart att jag inte påstår att han endast började med sin musikkarriär på grund av mirkotian. Det behövs nämligen inte, här säger han just det själv.

Stanley lät sedan fixa till de kosmetiska delarna av problemet i 30-årsåldern och har numera en hörapparat med ett benimplantat inopererad i huvudet. Han är även, på ett ytterst oKissaktigt sätt (eftersom det är för välgörenhet och inte förtjänst) talesperson för den kanadensiska välgörenhetsorganisationen AboutFace, där han berättar om sitt handikapp och gör folk medvetna om problemet.



Bonnie Tyler
Bonnie Tyler är en walesisk sångerska född i närheten av Swansea med det olyckliga och något osannolika namnet Gaynor Hopkins. Och på samma sätt som en Stallonefilm inte skulle vara en Stallonefilm utan en förlamad underläpp skulle hennes sånger inte ha samma kraft utan hennes karakteristiska röst: dvs en blandning av whisky och sandpapper. Det måste vara häftigt att födas med en sådan gåva, men dessvärre är detta inte fallet med Bonnie

Hon hade just släppt sin debutsingel 1977 när saker, som troligtvis kändes ganska pissiga just då, inträffade.

Se bara, inte ett spår av raspighet. Nu, ta en titt på hennes genombrottslåt, bara ett år senare:

Någonting har alldeles uppenbart inträffat. Och som det lät var det att hon svalt glassplitter. Det var nämligen så att hon hade ett ganska stort aber som stod mellan henne och en sångarkarriär på heltid: Att hon hade diagnostiserats med stämbandsknölar, små klumpar av vävnad som kan fucka up stämbanden något våldsamt. Efter den första singeln bestämde hon sig för att åtgärda problemet en gång för alla och beställde tid för en operation. Allting gick som smort och läkaren skickade hem henne med en enda instruktion: Att inte tala på sex veckor för att låta stämbanden läka ordentligt.

Till detta svarade Tyler uppnbarligen: "Tror du typ att du är något slags doktor eller något?" och av orsaker som troligtvis var okände även för henne själv beslöt sig Bonnie att helt ignorera läkarens råd och vara, hur skall vi säga, inte hyperförsiktig med hennes röst, upp till (och inklusive) att se hur hårt hon kunde skrika med sina nya stämband. Resultatet var omedelbar whiskybas och att hon förvandlades till en kvinnlig Rod Stewart.

Tony Iommi
Du kanske inte kände till det, men Tony Iommi, gitarrist i och enda ständiga medlem i rockvisionärerna Black Sabbath, uppfann mer eller mindre heavy metal som vi känner den idag.

Hans nyskapande gitarrteknik och tritonusriff anses allmänt ha varit grunden till en hel genre, medan hans mustasch/permanentkombination anses ha uppfunnit 70-talsporrstjärnelooken som vi känner den (ej historiskt belagt). Men det var inte hans hår eller fantastiska musch som fick Iommi att rocka så hårt han gjorde. Det var hans groteskt stympade fingrar.

Det finns bara två karriärer man kan ha med sådan ansiktsbehåring, och världen hade redan en Ron Jeremy

Medan han som tonåring arbetade i en fabrik i Birmingham lyckades han att fastna med handen i en maskin, en olycka som kapade av fingertopparna på den vänsterhänte Iommis högra lång- och ringfinger. Men shit happens eller hur och Tony var långt ifrån beredd att ge upp drömmen att bli en rockgud. Så han uppfann bara ett helt nytt sätt att spela på för att bättre kunna använda sina förstöda fingrar. Han började att trixa med att använda lättare banjosträngar och att stämma ner sin gitarr tre tonsteg, vilket är musikvetarska för att säga att det lät som att djävulen bosatt sig i hans gitarr.

Han tittar upp för att djävulen just ropat "Soittakaa Paranoid!" Djävulen är en mulkku.

Eftersom hans nya uppläggning kändes bekväm fortsatte han med den och som det nu råkade sig  gav hans kikkande gitarren en djup, dånande klang ingen hört talas om tidigare. Iommi tyckte om soundet och gjorde det till sitt signaturmärke, vilket tvingade Geezer Butler, basisten i Sabbath, att stämma ner sin bas för att matcha Iommi. Reultat var oberoende Sabbaths nydanande sound som, även om det i grunden är blues som spelas, blev tyngre och mer olycksbådande än något annat. Lägg till lite mörk lyrik, en galen frontman och, hast du mihr gesehen, du har uppfunnit hårdrock.



Winston Churchill
Sir Winston Leonard Spencer-Churchill, KG, OM, CH, TD, PC, DL, FRS, Hon. RA var den mäktigt benämnda premiärminister som ledde Storbritannien genom andra världskriget, genom sitt inspirerande ledarskap, cigarrökande och starka, manliga hakor. Han anses samtidigt vara en av de mest lysande talarna någonsin och för detta borde du se till att visa honom tillbörlig respekt.

Det är nämligen nu i stort sett bortglömt att, medan han kryssade fram mellan retoriska diamanter som "the Iron Curtain Speech" (för att inte tala om att hindra Hitler från att marschera ner England till en anti-semitisk ruin), led Winston Churchill privat av svårt stammande. Detta låter närmast otroligt att en man som kommit fram med en av de mest imponerande samlingarna episka tal och citerbara vitsigeter och kommentarer någonsin gjorde medan han balanserade på gränsen av oförståelighet. Det är ännu märkligare för att det var just på grund av stammandet.

Winston "Ibland var jag inte packad" Churchill

Saken var nämligen den att för att ta hand om sina problem såg Churchill till att allt han sade var planerat och skrivet på förhand. Precis allt. Inte endast tal, utan alla de där små citaten, skämten och jävligheterna var alla uttänkta långt före han någonsin sade dem. Eftersom han inte ville behöva fundera för hårt på saker, och genom detta låta som en stammande idiot (inget illa menat åt er om ni stammar), studerade Churchill varje fråga han kunde tänkas bli tvungen att tala om och att räkna ut vilka invändningar folk kunde hade om dem, innan han ens börjat föra fram sin åsikt. Så om du planerade att kalla Churchill för fet, så måste du räkna med att han kände till din mammas alkoholproblem och använde det för att få dig att hålla käft.

Och vet du vad? Det händer något skojigt när man använder större delen av sin vakna tid till att studera detaljerna inom olika problemområden och till hur världen fungerar i stort: Man råkar göra sitt jobb extremt bra. Allt studerande av inte bara hans egen åsikt på de löjligt viktiga frågorna i tiden, utan även åsikterna hos dem som vågade vara av annan åsikt, gjorde Churchill till den den överlägset mest kunniga och effektiva ledaren på sin tid. Folk gillade i det stora hela att han tog sig tid till att inte låta som en klåpare inför publik.