Men, och du kanske börjar upptäcka ett mönster på vad bloggen brukar skriva om, så är detta naturligtvis inte sant. Några av de mest fantastiska saker som upptäckts tappades helt enkelt bort bort i århundraden, utan någon större motivering. Som...
Ångmaskinen
Nästan allt modernt som du njuter av varje dag existerar tack vare uppfinningen av ångmaskinen, som tuffade igång den industriella revolutionen. Den uppfanns 1712 och förbättrades senare av James Watt, som skulle få all ära (inkl. att ge sitt namn till att mäta elektricitet). Sorry, sade jag 1712? För det är ju bara sisådär 1600 år för sent.
Någon gång under det första århundradet började grekisk-egyptisk ingenjör kallad Heron av Alexandria att bygga på en aeolipile, en liten, ångdriven turbin som rörde sig genom att spruta ut ånga ur ett eller flera krökta munstycken. Och detta var fucking 1600 år innan vi européer förklarade att den "nya" ångmaskinen helt skulle revolutionera världen.
 |
| Copycat |
Den var för långt före sin tid. Tänk på det en stund: Detta är en jävla ångmaskin under samma tid som Nya Testamentet fortfarande ägde rum. Det var som att någon skulle uppfinna en prototyp till Warp Drive under första världskriget, ingen visste vad man skulle göra med den. Så vad är Heron tänkte sig att man skulle använda hans vadfandetnuär till, tyckte alla andra att det var en rolig leksak. Vilket är lite synd, eftersom den kunde ha givit hela uppfinneriet något av en kickstart. Uppfinnare som James Watt skulle inte ha slösat bort sin tid på att uppfinna ångmaskiner som redan uppfunnits och kunde istället ha koncentrerat sig på förfina röntgenglasögon och svävarbrädor.
Världens största solida guldstaty
Den Gyllene Buddhan är en massiv guldskulptur, tre meter hög, fyra meter bred och vägande imponerande 5,5 ton. Det är med andra ord inte några bilnycklar som kan tappas mellan soffkuddarna och glömmas bort. För att inte tala om åldern, de flesta experter anser att den är från 1200-talet, så medan Marco Polo låtsades åka till Kina beslöt någon i Thailand att forma en shitload av guld till den här killen...
Trots detta var det ingen från sent 1600-tal till 1950-talet som visste att den existerade. Trots att den inte på något sätt var gömd...
Hur fan lyckades vi supa bort det här då?
På 1700-talet invaderade burmeserna Thailand och den thailändska kungen var tvungen att skydda landets dyrbaraste tillgångar, inklusive sin gigantiska blingblingbuddha, som bara satt i ett hörn och såg dyr och skinande ut. Så han lät täcka buddhan med gips och att gömma den i ett oansenligt tempel någonstans ute i bracklet. Följande år gjorde thaifolket uppror mot den burmesiska ockupationen och tog tillbaka kontrollen av staden och även om förstahandskällor inte finns att tillgå, spekuleras det om att man firade befrielsen med Red Bull, thaimassage och att inte bry sig om att ta bort gipset från den Gyllene Buddhan genast.
Så snart glömde folk bort att det fanns 5500 kg guld som man gömt undan någonstans. Låt mig se, guld kostar just nu 41 ege per gram... ...så det ger, väntas nu... ...guld för 225 miljoner euro.
Årtiondena passerade och guldbuddhan satt fortfarande fast i sitt stuccofodral, efter en tid flyttades den till ett skjul med plåttak för att den bara var i vägen, ett fult gipsåbäke som av någon orsak var mycket tyngre än den borde vara. Men man kunde inte förstöra den, den föreställde trots allt Buddha. På 50-talet började tom skjulet att falla sönder munkarna beslöt att skydda dem från regnet, så att inte Den Upplyste skulle ta på näsan.
Men trots att munkarna använde den bästa lyftkransteknologi som fanns i Thailand på 1950-talet lyckades de klåpa till sitt uppdrag, genom att tappa statyn i en lerpöl. För att skydda sig från de blixtar av karma som troligtvis var på ingång omgående flydde de platsen och lämnade statyn i pölen över natten. När man följande dag skulle återuppta lyftandet lossnade en del gipset och visade att detta var, ajo just det, ett av de mest värdefulla föremålen i mänsklighetens historia.
Botemedlet mot skörbjugg
Före methamfetaminberoende var på första plats av orsaker som får tänderna att lossna på annars friska sjörövare, var det skörbjugg. Och skörbjugg, även om det låter roligt, var allt annat än just det. Först blev ditt tandkött blodigt och dina tänder lossnade, sedan fick din hud fläckar och började blöda ur slemhinnorna och slutligen utvecklades det öppna sår på huden och du slogs ut totalt. Det var en nemesis mot sjömän under århundraden.
Då plötsligt år 1747, kunde en sjöläkare kallad James Lind visa att skörbjugg kunde botas av färska citroner och denna viktiga kunskap skrevs även in i lagen: Alla skepp i Royal Navy var tvungna att tillhandahålla en ranson citronsaft per dag åt sina sjömän.
Citronsaftsransonen ledde till att brittiska sjömän började kallas "limeys", eftersom man vid tiden trodde att alla citrusfrukter i stort sett var samma sak och att alla citrusfrukter kallades för lime (Tips från coachen: de var inte samma sak). Poängen var att tack vare citroner var skörbjugg något man inte längre behövde oroa sig för.
Men skörbjugg låg bara lågt och planerade för Skörbjugg Strikes Back. De flesta sjukdomar måste utveckla en ny sträng för att kunna få sin efterföljare, men allt skörbjugg behövde var att alla skulle glömma bort botemedlet, vilket alla mycket ordnat och organiserat gjorde. Detta var olyckligtvis dåliga nyheter för de Brittiska forskare som genomförde en tre-år lång expedition till Sydpolen, och inte hade något annat att äta än skorpor, fett, kakao, smör och socker (vilket drygades ut med deras hästar när maten tog slut). Trots att det var över 200 år sedan botemedlet mot skörbjugg upptäckts, av deras egna landsmän none the less, togs de av total överraskning när varenda en av dem plötsligt fick skörbjugg.
Hur fan lyckades vi supa bort det här då?
Man förstod nämligen aldrig riktigt det där med citronerna, vilket var att Royal Navy bytte ut citronransonerna mot limeransoner på 1800-talet. Citroner odlades kring Medelhavet och måste importeras, men lime fanns det gott om runt i Imperiet, så orsaken var i varje fall klar. Olyckligtvis har de inte närmelsevis lika mycket C-vitamin i sig och ingen såg sambandet mellan c-vitaminbrist och skörbjugg före 1932, nästan 200 fucking år efter att vi kommit på att citroner hjälper. Och inte bara hade limen minre anti-skörbjuggsnektar i sig, man serverade den heller inte färsk, utan som saft och i samband med pressandet lyckades man göra sig av med en stor del av c-vitaminet.
Samtidigt gjorde bättre skeppsbyggande att sjöresorna förkortades så skörbjuggen fick aldrig möjlighet att komma fram som den tidigare brukat, så alla trodde att limen fungerade som den skulle (vilket var totalt fel). Och som om det inte redan fanns tillräckligt med missförstånd för att täcka stora delen av en Dario Fo-fars, trodde man att ruttet kött förorsakade skörbjugg. Och alla dessa missförstånd kombinerades i en enda fruktansvärd Antarktisexpedition.
Det tog ytterligare 20 år till innan folk började att använda sig av något kallat "vetenskap" och "bevis" för att kunna fastställa det egentliga botemedlet mot skörbjugg. Vilket, skulle det visa sig, var precis samma sak som man upptäck ett par hundra år tidigare.
Det bästa sättet att stoppa en blödning
Claudius Galenus (kallad Galenos av sina samtida) var den störste kirurgen i världen under andra århundradet post-JC, vilket är lite som att säga att han är "den minst sinnessvaga av Justin Biebers fans". Galenos' kolleger trodde, trots allt, att artärer var fyllda av luft, vilket ger en liten inblick i hur nödvändiga de var om man håller på att blöda till döds. Och till och med Galenos själv var en stor fan av åderlåtning och den förste läkare som föreslog att "blöd ut den bara" var ett perfectly fine botemedel mot huvudvärk.
 |
| "Någon liter till så kommer ditt mjäll att vara borta för alltid." |
Som chefskirurg bland skadade gladiatorer i Pargamon (i nuvarande Turkiet), var Galenos den första att stoppa en blödning genom att binda ihop den skadade ådern. Och han blev så duktig på att brodera ihop idioter med svärd att knappt någon under hans beskydd avled som följd av hans ingrepp, vilket gjorde honom mycket berömd och lät hans teknik revolutionera medicinvetenskapen...
...eller skulle ha gjort det om inte världen glömt bort alltihop under de följande 1500 åren.
Hur fan lyckades vi supa bort det här då?
Under medeltiden var det ingen som höll på med ligatur. Inte bara var kauterisering det enda sättet att behandla blödande kroppsdelar, utan vi européer kom fram till att gå all out barbarer på dem genom att använda kokande tjära istället för ett brännjärn. In the quiet words of M.A. Numminen: Har du någonsin frågat dig själv varför?
Nå, massor av häftiga saker glömdes bort under medeltiden, som jordens form och hur man tvättar sig. I det medeltida Europa var det big nono att röra en sjuk person (och du skulle sannolikt känna likadant om 60% av människorna i ditt universum skulle dö i pest). Så istället för att binda fast en skadad artär så förslöt en kirurg den med en lång metallstång. Eller genom att hälla kokande tjära på såret (sorry, kan inte riktigt släppa den mentala bilden).
Den islamska världen kom dock att kasta sig över allt som Galenos skrivit, och lät hans kunskaper leva vidare medan Västvärlden blev progressivt dummare. Men de hade sina egna problem: Att peta på någon sjuklings blodådror var inte kosher, eller vad nu den islamska motsvarigheten till kosher heter, så man skippade helt enkelt det kapitlet och lät det gå samma väg som baconsmörgåsar.
Det var inte före 1575 innan en fransk kirurg, återuppfann Galenos idé, ett hav av utrunnet blod senare.
Indiens långa häck
En häck? Som i en bunt med buskar i en rad? Varför i helvete skulle någon orka komma ihåg en häck? Nå till exempel om den var ungefär 2500 km lång.
En sådan tingest fanns en gång i tiden i Indien och den var troligtvis stor nog att ses från rymden (ja, man kan se kinesiska muren från rymden, nej, man kan inte se den från månen). Men varför i helvete skulle någon orka att bygga upp en häck så vanvettigt enorm?
Josidu, back in the day så var salt kung över världen. Det var så värdefullt att det användes som betalningsmedel och under århundraden användes saltkontrollen som påtryckning av despoter som vill klämma åt skräpporna på något landområde. British East India Company klämde till exempel åt indierna i årtionden med en lamslående saltskatt. Men det fanns ett problem med den: salt fanns att tillgå för vem som helst som passade på att åka till någondera kusten under sommarmånaderna. Saltet låg bara där i högar på den avdunstade havsbottnen, färdigt att plockas upp, kokas och strös på kokta ägg.
Så Ostindiekompaniet kom fram till en plan värd Dr. Evil för att förhindra saltsmuggling: De anställde en armé av trädgårdsmästare för att odla fram en ogenomträngbar, levande vägg av taggar som blev känd som The Great Hedge of India, och var fullkomligt enorm: Om man byggde en häck från Åbo till Rom skulle den fortfarande vara kortare (men skulle innehålla ca. 160,000 gånger fler karkkipapper).
I 40 år fungerade den här enorma busken som ett stopp för fri rörlighet för salt, men genast efter att den tagist bort blev det en case av "tästä ei sitten puhuta" både i Storbritannien och Indien.
Hur fan lyckades vi supa bort det här då?
Någon gång på 1880-talet tag man isär the Great Hedge, kvist för kvist, som sedan brändes upp och under de följande hundra åren var det ingen som orkade att notera, eller ens nämna den, i något officiellt dokument om Indiens historia. Så 1995, var the Great Hedge of India ordentligt och fullständigt bortglömd, och skulle troligtvis ha fortsatt så om det inte varit för en bibliotekarie: Roy Moxham. Moxham följde upp en obskyr fotnot han hittat i någon random text och råkade genom detta att återupptäcka över 2000 km med häck. En häck som associerats med ett avskytt påbud från en förtryckande regim. Och därefter glömts bort av ett helt land.
Betong
Över 300 före Baby-Jesus föddes skrev romarna in sig i trottoarhistorien genom att fullända betong. Det nya byggnadsmaterialet gav upphov till något av en byggnadsmässig revolution , som döptes till "Betongrevolutionen" av en historiker som själv efter det av mig döptes till "minst uppfinningsrika döpare någonsin".
 |
| Det tog nästan fyra dagar innan någon började att karva in pittar i materialet |
Vad inte kommer att se är betongdammar, -broar eller -Pantheon från medeltiden, eftersom, återigen, glömdes något som Romarna uppfann genast bort av ett helt samhälle med ADHD: Europa på tidig medeltid. Det tog fram till 1756 innan betong återupptäcktes och snabbt sattes i bruk av en annan revolution...
Hur fan lyckades vi supa bort det här då?
Man tappade bort receptet. Men för att inte vara för orättvis, och vi inte specifikt talar om italienare som bodde i närheten av Vesuvius eller någon annan vulkan, så kunde de oberoende inta ha blandat ihop det rätt. Nyckeln till romersk betong var en sorts vulkanaska kallad pozzolana. Askan fungerade som ett bindmaterial så effektivt att det, med några armeringsjärn, fortfarande skulle vara så hållbart som modern betong. Så vi kan bara anta att arkitekter under medeltiden försökte att blanda ihop sina egna satser, lämnade bort den kritiska vulkanaskan och sedan grät sig till sömns på grunda av den rinniga lervälling de lyckats framställa.
Till slut slutade man helt att försöka och kruxade förmodligen av de byggnader som folk fortfarande bodde i varje dag som något slags hednisk magi. Sist och slutligen lyckades en brittisk ingenjör år 1756 att man kunde använda något kallat hydraulisk kalk för att få fart på betongblanderiet igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar