Faking the Books

Med varje klassisk roman kommer det alltid någon skall övertolka den, med vilda teorier om att Harry Potter är en allegori om ung, homosexuell kärlek eller att Sagan om Ringen egentligen handlar om andra världskriget. Men ibland fastnar några av de här löjliga påståendena: Du kan, de facto, kanske ha lärt dig några av dem i skolan...

Fahrenheit 451 - Ray Bradbury
Det var sin tids utpräglade bok mot censur, och bilden av en regering som samlar ihop och bränner böcker har blivit lika ikonisk som Big Brother. I Fahrenheit 451 har USA förvandlats till ett clusterfuckat samhälle av idioter, där böcker förbjudits för att förespråka intellektualism och fritänkande, eftersom avvikande åsikter gör människor ledsna. Och i stället för att hindra hus från att brinna upp har brandmän fått i jobb att söka genom folks hem och samla ihop varje förbjuden bok som finns kvar.

I stort sett varje kritiker och litteraturvetare tolkade detta som metafor för farorna med statlig censur, vilket kanske inte är allt för konstigt, med tanke på att den handlar om att elda upp böcker (även om titeln snarare hänvisar till att värma upp böcker, eftersom temperaturen när papper fattar eld är 450 grader Celsius, dvs 842 grader Fahrenheit).

Vad den egentligen handlar om:
Bradbury var snarare mera förfärad över att TV förstörde intresset för litteratur, än han var över censur eller att statstjänstemän som sprang omkring i bibliotek med zippotändare i högsta hugg. Enligt Bradbury, var TV helt värdelöst och klämde ihop viktig information om världen till små snuttar, bidragande till samhällets allt kortare uppmärksamhet. Liksom "Video Killed the Radio Star", så dödade TV... ...bokstjärnan, eller något (vilket han för övrigt också ansåg att radion gjorde). Vilket är en intressant synvinkel från en författare vars berömmelse i stort kom från att hans böcker gjordes om till Sci-Fi-serier i TV. Ibland med namn som:

"Mer er programledare, en skenhelig alienälskare"

För att vara en Sci-Fi-författare som förutspådde platt-TV:n man hänger på väggen, bankomater och virtual reality, så avskydde han verkligen teknologi. Förutom att marra om radio och TV, så verkar Bradbury dessutom ha något mot internet. Han har tydligen bett Yahoo! att de kan dra åt helvete, vilket om du frågar honom egentligen hela internetet kan göra. Så, om inte annat, kan jag i alla fall skriva vad fan jag vill om honom utan att behöva vara rädd för en stämning...

Något som antagligen gjorde honom ännu mer förbannad var att folk helt ignorerar hans tolkning av sin egen bok. När han skulle gästföreläsa på UCLA så började studenterna att tillrättavisa honom om att han hade fel och att boken nog faktiskt helt på riktigt var om censur. Han gick därifrån.

Han anklagade senare kameran för att stjäla hans själ.

Il Principe - Niccolò Machiavelli
Om du någonsin har hört någon politiker eller annan maktfigur beskrivas som "machiavellisk", så kan man anta att det inte handlade om en komplimang. Detta tack vare en italiensk diplomat som var tillräckligt slipad och kalkylerande för att hans namn skulle bli synonymt med "grym, omoralisk tyrann". Napoleon, Stalin och Mussolini var stora fans och maffian anser att "Macchiavelli är deras organisations andlige fader".

Orsaken till detta är Machiavellis Il Principe, en av de mest betydande politiska skrifter som någonsin publicerats, designad som en instruktionsmanual för den florentinska diktatorn Lorenzo di Medici, för att hjälpa honom att bli en ännu större mulkku. Genom att helt ignorera moraliska aspekter inom politik, så för den en nykter diskussion om hur man bäst tar, och håller sig fast vid, makt. Den påpekar att det är bättre att vara fruktad än älskad och att oärlighet lönar sig i det långa loppet, förutsatta att du ljuger om hur oärlig du är.

Machiavellis mästerverk är lika delar briljant och oansvarigt och visar hur envåldshärskare hur man bäst styr ett lands som ett dataspel..

Vad den egentligen handlar om:
Machiavelli var snarare något av ett tidigt internettroll. Långt ifrån att vara någon mental patriark för Corleonefamiljen, så var han en erkänd anhängare av fria republiker, vilket kan ses i de få obskyra texter som kallas allt annat han någonsin skrev. Orsaken till att Il Principe överlevt genom åren, medan resten av hans filosofi samlar damm i ett gammalt biblioteksannex, är att den a) är väldigt kort, och b) gör folk förbannade. Det överlägset bästa sättet att nå upp på en bestsellerlista är att skriva något som alla blir arga av, men nackdelen är att den då lite kör över budskapet från varje skrift som de enbart är tänkt att förstå inom en given kontext.

Kontexten är i det här fallet att Medicifamiljen till vilka detta kärleksbrev är riktat är samma Medicifamilj som bara ett år tidigare brutit armarna på honom för att han varit en så stor förkämpe för fria regeringar. Han hade fungerat som vicekansler inom den florentinska republiken innan Mediceerna valsade in, mejade ner all opposition och torterade honom skoningslöst. Efter detta skickade han i exil och började att skriva på Il Principe, antagligen med något skakig handstil (det där med armarna). När man får veta detta ger det ett extra lager till texten: Det börjar låta som att den dryper av sarkasm.

Det var inte riktigt alla som förstod skämten

I århundraden var konsensus således att Machiavela endast försökte rövslicka sig tillbaka till maktens korridorer med boken. Men en djupare granskning av hela hans produktion visar att detta är ett ganska märkligt påstående, med tanke på att han inte bara gång på gång upprepade att "folkstyre alltid är bättre än furstestyre", utan strax efter att Il Principe kommit ut gick tillbaka till att skriva traktater om hur fantastiska republiker är. Att han dessutom långt ifrån var någon främling till satiren som litteraturform, anser sig förståsigpåare att de kommit fram till ett mer troligt scenario: att Machiavelli var sin tids Stephen Colbert.

En annan menande blick kan riktas mot de fullständiga stolpskott som gjorde de första översättningarna till engelska och svenska. Det är från Machiavelli vi får den ökända frasen "ändamålen helgar medlen", men problemet är att den italienska orginalfrasen snarare betyder ungefär "man måste ta ändamålen i beaktande", vilket typ betyder något helt annat...



Alice i Underlandet - Lewis Carroll
Alla som växte upp på 60-talet (och fortfarande kommer ihåg något) kan berätta vad Lewis Carrolls barnklassiker egentligen handlar om: En flicka tar en "tripp" ner i ett kaninhål och hittar sig själv i en surrealistisk värld där djuren börjar tala med henne, Efter att hon äter några "svampar" börjar allt att ändra storlekar inför hennes ögon. Hon möter en överstimulerad "vit kanin" och en stenhög kålmask som "röker en shitload av knark".

Vi behövde med andra ord inte Jefferson Airplane för att göra det klart: Alice är sagornas svar på Fear and Loathing och blev samtidigt en av de viktigaste allegorierna under 60-talet, med scener som rätt exakt anspelar till känslan hos varje känt form av rusmedel som existerar. The Beatles tog starka intryck av boken under sin uppfuckade fas (omkring 1962-1971, enligt rockvetare) och man gör fortfarande LSD-tarror med bilder på the Cheshire Cat.

Vad den egentligen handlar om:
Lewis Carroll var en pseudonym för den mycket konservative Reverend Charles Lutwidge Dodgson, diakon inom den anglikanska kyrkan och matematikprofessor. Han skrev Alice efter en båttur där han roade Alice Liddell och hennes systrar med att berätta historien, men det första manuskriptet var bara en ganska rättfram grej om en flicka som följer en kanin och kommer till drottningens slott.

Alla intressanta grejer (Hattmakarens tebjudning, the Cheshire Cat och sådana grejer) kom till när han gav ut boken på 1860-talet, en tid när det mest radikala som försiggick på universiteten i Storbritannien var komplex matematik (och ett visst mått av sodomi). Och medan detta kan tyckas oerhört oskyldigt för oss var Carroll övertygad om att det skulle leda käpprätt åt helvetet. Så ja, boken som inspirerade en miljard LSD-trippar skrev av den största torrbollen någonsin, av den nördigaste orsaken tänkbart.

NÖRD!

Allt underligt knarkyrande som misstolkats sedan Woodstock är, dessvärre, enbart en utstuderad satir mot modern matematik. Dodgson var oerhört oldschool när det gällde matte, eftersom man fram till detta skede, undervisade ur en lite drygt 2000 år gammal lärobok. Men allt detta började ändras vid mitten av 1800-talet, när en bunt irriterande unga spolingar plötsligt invaderade de akademiska fältet och började utveckla ny mattekoncept. Konstiga nya mattekoncept, som "imaginära tal" och andra galenskaper.

Det som speciellt gick den religiöse Dodgson på nerverna var att de saknade världslig förankring. Han visste att om man lägger två äpplen till tre äpplen har man fem äpplen, men när man börjar fundera på kvadratrötter av -1 äpplen, kunde man lika gärna bo på månen. The Rev. Dodgson ansåg att den nya matematiken var fullkomligt absurd, som något man kunde dröma ihop om man gick på knark.

Så han beslöt att skriva en bok om en värld som följde lagarna för abstrakt matematik, enbart för att påpeka hur vilket satans dravel han tyckte att det var. Saker ändrade storlek inför Alices ögon, inte för att hon var hög, utan för att hennes värld var baserad på postmodern algebra innehållande skit som imaginära tal som förihelvete inte ens var logiska rantrantrant. "Alice" var den vettiga euklidiska matematikern som försökte att hålla sig frisk och lugn, medan "Underlandet" egentligen var Christ Church College vid Oxford, där Dodgson arbetade, och dess invånare var lika spritt språngande galna som han ansåg sina kolleger vara. 



Also sprach Zarathustra - Friedrich Nietzsche
Friedrich Nietzsche är kanske vid sidan av Sokrates och Aristoteles ett av de namn inom internationell filosofi som är enklast att känna igen. Men hans dåliga rykte bland vanligt folk handlar snarare om dem han inspirerade, pack som Hitler, Mussolini och Anders Behring Breivik. Hans största verk, eller det enda som någon någonsin hört talas om, är Also sprach Zarathustra, och är ungefär så sprittande som något Nietzsche någonsin skrev. Den populariserade citatet "Gud är död", illustrerar Nietzsches avsmak för traditionell moralitet och hans förutsägelse att något slags härskarras snart skulle dra sig upp ur leran och regera över världen.

Han hänvisar till den rättmätiga härskaren som "övermäniskan" och "lysande blonda besten" och alla som äger ens ett rudimentärt intresse för modern historia vet exakt vart denna slags tankegångar leder.

Hitler, som annars kunde ha tynat ut ur historien som en misslyckad konstnär med kvadratmustasch fick tag på en kopia av Zarathustra och inspirerades att göra något mera med sitt liv. Några år senare började han att sprida ut kopior till sina soldater och satte upp en global bigbudgetföreställning känd som "Förintelsen".

Vad den egentligen handlar om:
Om inte Nietzsche skulle vara för upptagen med att vara död, skulle han antagligen ha ett och annat att säga Hitler om Führerns ganska liberala tolkning av hans verk, mest pga att Nietzsche verkligen umgicks med fel slags gäng. Hans syster, Elisabeth, och gode vän, Richard Wagner, var båda lika nazistiska som Berlin-OS.

Efter att Nietzsche dog ärvde Elisabeth rättigheterna till hans böcker och satte med liv och lust igång med att redigera in tankegångar som "döda alla judar" mellan raderna. Det hjälpte heller att den som plockade upp stafettpinnen efter Nietzsches tankegångar var filosofen Martin Heidegger, som var, bra uträknat, nazist.

Nietzsche avskydde i verkligheten antisemiter och vägrade att gå på sin systers bröllop eftersom hon gifte sig med en nazi. Han skrev till och med att "antisemiter borde skjutas" i sin dagbok. Det är syrran vi har att tacka för förvirringen runt "den blonda besten". Hon, Hitler och årtionden av ogillande filosofistuderande har tolkat detta som att anspela på den ariska rasen, medan Nietzsche de facto enbart beskrev lejon.

Och vad gällde "övermänniskan" handlade då verkligen inte om någon genetiskt ren tysk diktator, utan var bara ett allmänt utlåtande om människor som tror på det subjektiva hos moralprinciper och försöker att hitta sina egna värderingar, ett koncept fullständigt motstridigt mot att blint lyda nyckerna nog fjant som blir kåt av tanken på att döda hela folkgrupper. Att tolka Zarathustras budskap som ett stridsrop för att samla ihop en armé och rensa bort alla oönskade är som att tro att Djurfarmen egentligen var en varning om att husdjuren kommer att ta över världen.