So ta och buga er i respekt för de idrottsmän, politiker och krigare som fightades vidare långt efter att en frisk person skulle ha kastat in handduken och sagt "Okej, du vinner".
Verklighetens Rocky vs. Apollo, men fullare
Tänk dig en boxningsmatch som den i Rocky, 15 ronder av två män som bankar skiten ur varandra så att ingendera av dem knappt orkar stå i slutet. Nu tänk dig två killar göra det där fem gånger i rad utan avbrott. Och att en av dem är full som en akademare genom hela matchen... Välkommen till 1889 och matchen mellan John L. Sullivan och Jake Kilrain.
Även om formella titlar inte fanns då ännu så var John L. Sullivan allmänt ansedd som kung i boxningsvärlden och den siste världsmästaren för boxning utan handskar.
 |
| Och med en mustasch så mäktig att den började på nytt vid ögonbrynen |
Alright, we call it a draw
Sullivan/Kilrain-matchen pågick i över två timmar och 75 ronder. Och ajo, matchen gick utomhus. I juli. I Mississippi.
 |
| Stank som det tillverkas inte längre... |
Pingismatchen som liknade skyttegravskrig
En sak som de flesta sporter har gemensamt är att det alltid finns någon som kommer på ett sätt att suga alla roligheter ur dem. Detta är de nissar som vill vinna genom att tråka ut alla andra. Inom fotboll kallas de "Norge", FPS-spelare kallar dem "campare" och pingis/bordtennisspelare kallar dem "chiselers" eller "mejslare".
Mejslare spelar aldrig, aldrig någonsin offensivt genom att hålla på fram-och-tillbakaspelet i all oändligthet, genom att "mejsla" bort antingen uthålligheten eller tålamodet hos din motståndare tills någondera förhoppningsvis bryts ner. Det är som kinesisk vattentortyr, om man tänker sig att vattendropparna som träffar dig i pannan är pingisbollar och galenskapen du upplever är matchen.
Pingisvärldsmästarna Aljozy Ehrlich och Paneth Farcas var riktigt, riktigt bra på mejslande. Gissa vad som hände när de möttes i en match?
 |
| Det enda vi vet är att nya civilisationer med ett oförklarat hat mot metronomer uppstod |
Absolut fuck all är vad som hände. Under VM 1936, visade Ehrlich och Farcas hur mördande tråkigt pingis kunde vara.
Tolvtusen slag. Det är hur många gånger bollen flög över nätet innan någondera av dem ens fick ett poäng. Efter mer än 1½ timme måste domaren bytas ut efter att hans nacke bokstavligen slutade fungera, men vid det skedet spelade Ehrlich så monotont att han bytte om till vänster hand och startade ett parti schack med en åskådare och sekretariatet frågade slutligen om spelarna kunde gå med på en först-till-fem-match (vanliga matcher gick till 21).
Men då plötsligt ändrade Ehrlich lite på hur han returnerade bollen och Farcas' arm hade blivit för styv för att möta detta. Efter två timmar gjordes den första poängen och en liten stunde senare en till. Farcas flippade ut totalt och sprang skrikande från rummet. Och detta, mina damer och herrar, är orsaken till att game inom bordtennis nuförtiden är begränsade till 10 minuter.
Jag inser naturligtvis att jag precis jämförde pingis med "skyttegravskrig", men det finns naturligtvis inget som kan motsvara det. Se bara på...
Slaget som pågick i 10 månader
De tillverkar inte krig som första världskriget numera. Det är det andra världskriget som får alla filmer och dataspel, men världen kommer aldrig att se en sådan kombination av massiv skala och primitiv taktik igen. Och tacka fan för det!
Och det är troligen så att inget annat slag i krigshistorien så bra beskriver strategin kallad "Nå, vi står nu här tills alla är döda" lika bra som slaget vid Verdun. Två sidor som skjuter iväg 100,000 artillerigranater på varandra. Varje dag. Under största delen av ett år.
Alright, we call it a draw
Vid 1916 hade den tyska invasionen av Frankrike kört fast i den slags fruktansvärda pattsituation som enbart skytegravskrig kan ge dig. Men tyskarna visste vad som skulle få fart på sakerna: Att erövra den strategiskt viktiga staden Verdun. Visst, den var omringad av fort och omkring 300 stora kanoner ("strategiskt viktiga" städer har en tendens att inte lämnas oskyddade). Men tyskarna hade en plan...
 |
| Vi knackar på... |
Och tammefan vad de fick det.
Tyskarna hämtade upp 72 bataljoner soldater och 1400 kanoner och den 21 februari gick de till anfall enligt taktiken "nu skjuter vi artillerigranater tills det inte finns flera granater kvar i världen". Så de satte igång ceremonierna med att drämma iväg en miljon granater mot fransmännens ställningar.
Men fransmännen stod emot anfallet. Och det nästa. Och det följande. Så i mars försökte tyskarna flankera ställningarna genom att skjuta iväg fyra miljoner granater till, just där fransmännen grävt ner sig (de sprängde upp så många kratrar i en kulle att efter kriget mättes den upp till fyra meter lägre än tidigare). Fransmännen höll emot igen. Och när våren kom gjorde fransoserna ett motanfall, som tyskarna stod emot, varefter tyskarn anföll igen på en annan plats. Och så höll det på...
Båda sidorna bultade ner varandra under 10 satans månader, från februari till december. Totalt smällde de iväg svindlande 40 miljoner artillerigranater på varandra, på ett område stort som det innanför Ring 3:an. På vissa ställen ser området fortfarande ut som ett månlandskap, eftersom man inte kan odla något där pga alla blindgångare som fortfarande ligger kvar i jorden.
På sätt och vis fungerade tyskarnas plan, slaget kostade fransmännen 163,000 man i stupade. Problemet var bara att tyskarns själva förlorade 143,000 och, ajo just det, förlorade kriget. Så det var enbart ett stort jävla slöseri.
Det 250 år långa familjegrälet
En av de mest berömda och ikoniska vendettorna i världen (om än påhittad) är den mellan släkterna Montague och Capulet, men den pågick bara under några årtionden (och några enstaka dödsfall). Däremot är släktfejden mellan två koreanska familjer, Yoon och Shim, pågått längre än USA. Familjerna är dessutom en miljon resp. 250,000 medlemmar stora vid det här skedet.
För att förstå varför de här familjerna avskyr varandra så måste man dessutom gå ännu längre tillbaka än så. Allt började på 1100-talet när general Yoon Gwan, en general som ökade Koreas område norrut, uppnådde nivån awesome. Som tack för detta fick han en trevlig gravplats på en kulle strax utanför Seoul.
Men pga Koreas historia av krigande och annat yrande glömde man bort var han begravts och på 1600-talet kom en annan familj, familjen Shim, fram till att detta verkade vara en rätt trevlig plats att begrava en av deras stoppa Shim Ji Won, en tidigare premiärminister. Vilket inte borde vara något problem eller hur? Kulle än ju rätt stor och de döda behöves inte så mycket andningsutrymme.
Alright, we call it a draw
Och allt var också frid och fröjd fram till mitten på 1700-talet när Yoons ättlingar återupptäckte kullen och insåg att 1) den store Yoon Gwan var begraven där och 2) han delade grav med någon annan jävel. Så de totalflippade. Gravar skändades och släkterna var när att ta till våld mot varandra. Fejden hade börjat.
Det som man måste förstå med Korea är att de tar förfadersvördnad och geomantik (feng shui i Kina) oerhört allvarligt. Det har stor betydelse var man begraver sina döda för att själva jorden kan påverka deras förmåga och vilja att hjälpa dig från andra sidan. Och det är lika allvarligt idag. Samsung Electronics tar till exempel hjälp av geomantiker när de skall lägga upp skyltfönster och politiker har ibland flyttat på sina förfäder före val.
Men efter några år av fanskap fick kung Young Jo nog beordrade att gravarna skulle lämnas som de var för att få ett slut på våldsamheterna. Till detta svarade släktern "Kyss röven kungjävel" och fortsatte att strida, vilket tvingade kungen att lägga näsan i blöt på nytt, och denna gång ordentligt: Han lät piska och förvisa båda familjepatriarkerna och gammel-Yoon dog dessutom av denna omilda behandling. Men, ingenting som närmelsevis kunde betecknas som fred uppstod trots det. Hundratals år av våld och giftermålsförbud mellan familjerna förflöt utan kompromiss, men man byggde i alla fall en snygg mur mellan gravarna.
| En mur säger mer än tusen förolämpningar |
Regeringen ansåg nämligen att fejden pågått så länge att den var en del av Koreas kultur, så att flytta på gravarna skulle sudda ut en del ur den. Så tekniskt sett har problemet inte blivit löst enbart för att Korea älskar sitt yrande...
700 år av långsinne
Dante Alighieri, känd för sitt Inferno, retade upp sin regering riktigt ordentligt. År 1302. Och de förlät honom aldrig riktigt ordentligt...
 |
| Helvetets tionde cirkel är tydligen full av envisa nissar och de som dricker den sista ölen |
På den tiden hörde Dante till en politisk grupp kallad de Vita Guelpharna som var fiender med, öh, de Svarta Guelpharna. De var egentligen båda Guelphar men kunde inte riktigt enas om hur stort inflytande påven skulle ha.
År 1300 hade Dante suttit med i det styre i Florens som landsförvisade en bunt Svarta Guelphar, men svartisarna kom snart tillbaka till makten och satte genast igång med lite eget förvisande. Omkring 600 Vita Guelphar (inklusive Dante) fick böter och sades att hålla sig borta från Florens i två års tid.
Dante hade inga problem med exilen, men vägrade att betala något, även om detta innebar att han skulle brännas på bål om han någonsin återvände till Florens. Så medan de andra Vita Guelpharna tilläts återvända, fick Dante inte detta. Men tiden läker alla sår och 1316 välkomnade svartisarna tillbaka alla förvisade, till och med Dante. All han behövde göra var att betala en smärre summa och be offentligt om ursäkt. Ingen kris med andra ord.
Dante, som du säkert gissat, sade nej. Ett sista erbjudande om att återvända bestod av att han inte behövde göra något, men måste stanna i husarrest. Och igen gjorde Dantes nekande Florens styre så förbannat att de förlängde dödsdomen till hans söner. Så Dante hölls landsförvisad under resten av sitt liv och begravdes i Ravenna. Slut på grälet, eller vad?
Hah, inte ens nära. Florens började så smått att ångra detta PR-fiasko och ville ta hem Dantes kvarlevor till Duomon i Florens. Men Ravenna vägrade, igen och igen., under de nästa 500 åren att ens diskutera saken (troligtvis efter besök från Dantes spöke). Slutligen valde man att bygga ett fancigt gravmonument i Florens i alla fall. Turister besöker ofta platsen för att respektera poetens kropp, men i verkligheten ligger han fortfarande och tjänar sin nu 700-åriga landsförvisning.
Slutligen år 2008 ansåg stadsfullmäktige i Florens att man de skulle vara snälla mot Dante genom att benåda honom och dela ut "Den Gyllene Florinen", stadens högsta utmärkelse till Dantes familj. Detta var fick dock bara grälet att sätta igång igen (och en fullmäktigeledamot att säga att "Dantes ättlingar inte förtjänar att kallas Alighieri").
Detta fick även Dantes sista ättling i rakt nedstigande led, Serego Alighieri, att bojkotta ceremonin. Troligtvis precis vad Dante skulle ha velat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar