So Long, and Thanks for All the Booze

Det är ibland svårt att inte se historien som en relativt torr, tråkig räcka av händelser som bara råkade utspela sig innan mänskligheten uppfann konceptet "skoj". Men, som jag påpekat ett par gånger tidigare så borde ca hälften av våra vara skrivna som en polisrapport efter ÖN:s gulisintagning. Om du läser ett historiskt dokument och historien plötsligt inte riktigt håller ihop, så är det för att redigerarern strukit textraden "...och självklart var de fulla som ryska gnun hela tiden..."


Wienkongressen såg ut ungefär som American Pie 
Efter att Napoleons kejsardömme år 1814, typ för alltid, störtats, uppstod plötsligt ett enormt maktvakum i Europa, med dussinvis av länder som plötsligt befann sig utan regeringar eller ens klart definierade gränser. För att hindra att en stor klånt civilisation plötsligt förvandlades till en ovaktad dagisklass så samlades Europas ledare under 9 månader i Wien för en serie kongresser där Europas framtid bestämdes.

Det var ungefär som Diplomacy, men tog inte riktigt lika länge

Om du nu tänker dig en samling dammiga politiker på en oändlig mängd trista möten, så har du grovt underskattat Europa och deras ledare 1814. Wienkongressen samlade nämligen Europas rikaste, mäktigaste och framför allt kåtaste gamla groggare på en plats och gav dem sedan diplomatiskt immunitet att party like it's 1799.

Under de kommande månaderna av spriteldat härjande så blev de preussiska och ryska delegaterna, inklusive Tsar Alexander, haffade av polisen ett flertal gånger och en av de brittiska delegaterna, utrikesministern Lord Castlereagh, blev ökänd i Wien för att rida omkring full i staden på en blomprydd häst och sedan fightas med stadens kuskar, varav en slog honom i ansiktet med en ridpiska under ett av grälen. Castlereagh passade även på att förvandla varje värdshus han stannade på till en "knull-verkstad"

Och i den verkstaden fanns det minsann inga små verktyg. Ladies...

Den franska ambassadören Talleyrand låg med den spanska markisen av Labradors fru OCH dotter, medan Tsar Alexander och den österrikiske Furst Metternich låg med varandras älskarinnor, för att "samla politisk information". Vilket skall erkännas är en ganska bra eufemism...

Diverse mindre länder, som Polen, blev dock fuckade på ett betydligt mindre behagliga sätt, genom det diplomatiska resultatet, men allt som allt är Wienkongressen mest känd för att inte direkt åstadkomma något alls utom "disreputable practise and intrigue". Det fanns dock en grupp människor som tjänade enormt på kongressen: Champagneproducenter.



USAs grundlag undertecknades i krapula
Om man vill tro Fox News kom  USAs Grundlag™ till genom en stor patriotisk explosion av fyrverkerier, havsörnsfjädrar och Toby Keith-sånger, men i verkligheten tog det fem månader av funderande av några av de smartaste tänkarna på västra halvklotet för att få allt att fungera tillfredställande. Så när allt var klart så fanns det en och annan Founding Father som var berädd att lätta lite på puderperuken.

Så Philadelphia bestämde sig den 15 september 1787 för att belöna de 55 delegaterna med ett rejält sjöslag, två dagar innan det slutgiltiga undertecknandet. Med på partajet fanns t.ex. inte färre än fyra personer som skulle få egna dollarsedlar: George Washington, Benjamin Franklin, Alexander Hamilton och James "jag finns faktiskt på 5000-sedeln" Madison.

"Grogg o'clock gubbar!"

Sedan blev allt lite... ...metafysiskt, vilket även syntes på krognotan: de 55 delegaterna drämde i sig 54 flaskor madeira, 60 flaskor rödvin, 22 flaskor porter, 12 flaskor öl, 8 flaskor whisky, 8 flaskor cider och 7 skålar bål. Alla rykten om att Madison kegstandande, Hamilton regerade i Käpsy eller att Franklin dansade naken runt trappan sjungande Evert Taube må vara obekräftade, men trots det så är detta aningen över den gräns alkohol som vetenskapen anser att 55 människor skall klara av att dricka utan att dö (eller utan att det är Klubbonsdag).

Värdshusvärden lade dessutom till 2% på den redan ganska omfattande notan för att betala skadorna för krossade flaskor, bord, bålskålar och pottor. Känner du dig inte lite lurad av din högstadielärare i historia för att vederbörande inte berättade om den där gången när George Washington och Benjamin Franklin lekte pottkrig på krogen.



En kunglig kryssning slutar i roderfylla
År 1120 skulle den 17-åriga William Adelin, kronprins och enda arving till Henry I, segla hem till England efter att ha följt sin pappa på en diplomatisk resa i Frankrike. I ett inte helt genomtänkt infall att vara en cool pappa så låt Henry William med entourage segla hem med ett eget skepp, La Blanche-Nef. Kommer du ihåg vad du gjorde när du hade huset för dig själv och några kompisar som 17-åring? Nå, multiplicera det med en faktor av båt...

Och när den här douchen ropade "I'm the King of the World" så menade han typ det...

Prinsen et consortes var redan fulla som kryssningsresenärer när de steg ombord och resan började med att man kastade iland en bunt präster som kommit för att välsigna resan. Efter att ha blivit groggfryntliga och på gott humör passade man även på att bjuda besättningen på vin, vilka snart var lika snorfulla som högdjuren. Om det här var en film, så är det nu som soundtracket börjar använda mera contrabas, valthorn och mollackord. Och mycket riktigt så började passagerarna att heja på besättningen om att hugga i och segla förbi resten av flottan.

"Vad är det värsta som kan hända? Alkotestare har inte ens uppfunnits ännu..."

Seglen sattes och Blanche-Nef störtade framåt i ett försök att aktersegla skeppen i täten, då jag utgår ifrån att planen var att moona åt kungen. Olyckligtvis tog detta dem från den planerade, säkra rutten och in i farligare farvatten med sandbankar och grund. Och NATURLIGTVIS gick skeppet på grund och alla ombord, utom en slaktare (som var den som berättade vad som hände), drunknade.

Men det är ju tur att detta inte ledde till något värre...



John Paul Jones super bort invasionen av Storbritannien
John Paul Jones var en skotsk sjöofficer med som genom att raida Whitehaven 23 april 1778 beslöt sig för att låta britterna smaka på hur det är att bli invaderade. Men låt oss börja från början. Johan Paul Jones såg alltså ut så här:

Father of the US Navy

Och för att göra saker och ting klara, så var Jones INTE sjörövare, även om han hade en tendens att segla i erövrade skepp, med saltstänkta besättningar och flaggor som inget land i världen med den bästa vilja kunde erkänna. Men anyhoo. Under amerikanska frihetskriget så ansåg denna skotska sjöfararhipster att det bästa sättet att få utlopp för sitt hat mot kung och fosterland var att gå med i US Navy innan det blev populärt. Så han fick ett nytt, fint skepp, USS Ranger och en skeppslast marinsoldater och med dem lyckades han att invadera Storbritannien. Allt väl så långt.

Dessvärre sket sig jänkarnas masterplan en aning av två orsaker: Den första var att en irländare vid namn David Freeman smet och varnade invånarna i Whitehaven att "sjörövare" var på väg att elda upp staden. Denna halvsanning kan ursäktas, om inte annat för att Jones inte var där för att bränna Whitehaven. Endast de 200 skeppen i hamnen. Den andra orsaken var att en underchef, löjtnant Wallingford från marinkåren, istället för att bränna skeppen beslöt sig för att invadera "närmaste pub" istället.

Så, av de hundratals skepp John Paul Jones planerat att förstöra lyckades man sänka... ...ett. Detta räckte dock till för att temporärt skrämma skiten ur brittiska imperiet, och vara med i samma gäng som Wilhelm Erövraren och Julius Caesar, dvs folk som lyckats invadera brittiska öarna.