Theory of Art

Om det är något jag aldrig skulle kunna göra när det kommer till konst, så är det att dissa de stora mästarnas verk, detta eftersom jag är kroniskt usel på att själv rita något om det inte är en motorbåt och jag får använda linjal (och jag är typ 8)... Men likt funderingarna om att J. K. Rowling lät en hög kentaurer gangrapea Dolores Umbridge eller att James Bond egentligen är ett kodnamn, så finns det även obevisade, men rätt trovärdiga teorier om att några av de mest berömda konstverken någonsin är resultat av olyckor, fusk eller direkt bedrägeri.

Och jag vill än en gång understryka ordet "teori" här. Inga av dessa påstående har besvisats, eller lär någonsin kunna bli det. Men i alla fall så är det en intressant tanke att...


Vincent van Gogh kan ha varit färgblind
Även om du inte känner till något om konst, så kan du troligtvis peka ut en målning av Vincent van Gogh, på grund av hans extremt utmärkande stil av synliga penseldrag, virvlar och ovanlig färgsättning. De Sterrennacht här lär till exempel knappast helt okänd:

Du kan evetuellt till och med ätit den

Men när jag säger ovanlig färgsättning menar jag att ibland så målade han helt enkelt grejer i fel färg. Här är till exempel en annan mycket berömda tavla, av ett knippe solrosor i en vas:

Lägg speciellt märke till att mitten på en del av blommorna är grannröd, medan fröhuset på riktiga solrosor är ganska mörkt rödbruna och själva blommorna är jämförelsevis mindre klart gula. Men, kanske du säger nu, så var han ett konstnärligt geni medan du Anzu var en snorunge oförmögen att rita annat än raka streck. Det är trots allt dylika, oväntade grepp, som att måla rosafärgade näckrosblad, som skiljer genier från oss andra (och ibland från sina öron).

Men saken är den att om du visar bilden till någon som har en protanomali, en specifik typ av färgblindhet som gör att man inte kan se rött speciellt bra, så säger de bara "Vadå ovanlig färgsättning? Jag tycker att den ser rätt normal ut, jag." Det är för att de ser det här:

En omvänd Zack Snyder med andra ord.

Det har nämligen länge ryktats att van Gogh var färgblind, av just denna orsak. Så designern Kazunori Asada testade att visa bilderna genom ett ljusfilter för att kolla för att hur det skulle sett ut för en färgblind konstnär. Och då visar det sig att de oortodoxa färgerna som konstnären använt kan ha varit misstag gjorda för att den stackars jäveln inte kunde uppfatta dem. Han visste möjligtvis helt enkelt inte att pigmentet han blandade till var så rött.

Och återigen, detta gör inte nödvändigtvis målningen bättre, men de blir definitivt mer nedtonade och realistiska. Här är några exempel till. I orginalet av Vägreparatörerna från 1889 har träden en oförklarlig grön nyans, med mycket skarpa konturer, speciellt jämfört med vad en färgblind van Gogh kunnat se.

Ni kan följa van Gogh på instagram, @BigVinnieG

Titta också på de onaturliga grönfärgerna på orginalet till Blommande trädgård med gång från 1888, och den färgblindhetskorrigerade versionen:

Gräset är alltid grönare när du är färgblind

Det är således möjligt att van Gogh helt enkelt inte såg sina målningar på samma sätt som de flesta andra, och att han helt enkelt inte visste om att hans målning av ett vetefält var jaffa- snarare än.. ..ni vet, vetefärgat.

OBS! Om du själv är färgblind kommer denna punkt inte ha någon mening över huvud taget...

Francisco Goyas svarta målningar kan vara förfalskade
Francisco Goya var en spansk romantikmålare som i slutet på 1700-talet blev berömd för sina porträtt på småfeta adelsmän som dricker grogg och har det trevligt i solen. Sedan, efter att ha drabbats av sjukdom på sina sena år, blev han fullkomligt knäpp, låste in sig i sitt hus och började att täcka väggarna där med sådana här mysigheter:

"Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal!"

Saturnus slukar sin son är den mest berömda av de så kallade Svarta målningarna, en serie av 14 väggmålningar som Goya beslöt att dekorera huset med under sina sista år. Och de andra är inte exakt mindre galna:

Ingen har heller kunnat förklara varför Andy Serkis levde redan då.

Ingen visste vad Goya hade på gång före efter hans död när hans sonson råkade upptäcka det privata skräckkabinett som Goya hade förvandlat sitt hus till. Det har i alla fall alltid varit den vedertagna sanningen.

På senare år har konsthistorikern Juan Jose Junquera börjat att grundligt studera de svarta målningarna och börjat upptäcka en del underligheter med den storyn. För det första så hade den mentalt något instabile Goya fortfarande en del vänner och gäster under den tid som målningarna har ansetts bli till, men det finns inga som helst bevis om att någon av dem skulle ha undrat något i stil med "Hördu Frasse, den där målningen på en man vars ansikte lyser av en galenskap och skräck, medan han han med tårfyllda ögon äter upp en levande baby du målat upp på matsalsväggen är ju lite speciell. Har du en grogg till förresten?"

De facto så har inga inventeringar av Goyas kvarlåtenskap lämnat några som helst spår efter några Svarta målningar, trots att de kan anses vara något som en mäklare torde notera vid en värdebedömning på en fastighet. Så Junqueras bedömning är att de svarta målningarna är förfalskningar och en del av en plan hos Goyas familj att mjölka mera cash ur den döde mästaren. Goya-experten Juliet Wilson-Bareau, som även använts som auktoritet vid misstänkta fall av förfalskningar, var dessutom snabba att lägga till att om Junqueras teori stämmer så är den mest trolige upphovsmannen till väggmålningarna Goyas son, Javier, som var en kompetent målare men aldrig riktigt lyckades göra några pengar på sitt arbete.

Det är heller inte svårt att tänka sig att han tagit en bunt skisser han egentligen tänkt lägga på något Doom Metal-skivomslag och sedan klumpat ihop dem med sin berömde farsas arbete. "Aj sidu, vi råkade just hitta en hög med supervärdefulla Goymästerverk här i skrubben! Vem vill starta budgivningen?"

Trots alla dessa indicier så har Pradomuséet, där väggmålningarna hänger nu, meddelat att de inte kommer att tas ner även om det visar sig att de är förfalskningar, på grund av deras kulturhistoriska roll i Spanien. Vilket kanske är det artigaste sätt som någon stoppat fingrarna i öronen och ropat "LALALALALA JAG HÖR DIG INTE!" på.



Rembrandt och Vermeer kan ha kalkerat sina mästerverk
Renässansmåleriet nådde sin verkliga höjdpunkt när den ultrarealistiska stilen utvecklades hos de holländska och flamländska mästarna, med Johannes Vermeer, Jan van Eyck och Rembrandt som de mest berömda. De här målade på ett närmast fotorealistiskt, närapå överjordiskt detaljerat sätt.

"Ja, hon har en handduk på huvudet, för att haistakaa fuck you om ni tror att jag tänker måla allt det där jävla håret"

Men den brittiske konstnären David Hockney har en ganska kontroversiell teori hur de lyckades får med så oerhört mycket autentiska detaljer, och den går ut på att de kalkerade sina målningar och vi blivit lurade av detta alla dessa år.

Som Hockney påpekar så var renässanskonstnärerna mycket medvetna om existensen av Camera Obscura föregångaren tilll dagens moderna kameror, en enkel grej som gör det möjligt att projicera en verklig bild på någon närliggande yta. Hockneys poäng är att en del renässansmålare kan ha använt sig av detta och sedan kopierat av bilden på en duk, om inte annat så genom Ockhams rakkniv, dvs principen att om det finns två likvärdiga teorier så är den med färre antaganden sannolikt rätt.

Konsthistoriker och kuratorer världen över blev dock förståeligt nog rätt irriterade av antydningar om att några av de största mästarna någonsin skulle ha fuskat, men Hockney (själv 2011 utsedd till Storbritanniens mest inflytelserika konstnär någonsin), svarade med att han inte anser att det förringar deras verk på något sätt.

Det är däremot något som forskaren Tim Jenson kanske håller på med. Jenson, som inte hade någon som helst erfarenhet av målande, skaffade hjälp av magikerna/bullshithatarna Penn and Teller för att kolla om han själv kunde skapa ett renässanskonstverk utan något annat än en camera obscura som hjälp. Jenison, Penn och Teller ställde upp ett riktigt rum för att så nära som möjligt se ut som en scen från Vermeers målning Musiklektionen och riggade upp sin camera obscura. Sedan började Jenson, som fick lära sig hur man skall hålla en pensel för projektet, att metodiskt kopiera av scenen, med projektionen som modell. Och resultatet träffade rakt i the feels på konstvetare världen över

Vänster: Jenson (fejk) / Höger: Vermeer (mästare)

Resultatet är naturligtvis inte på något sätt ett bevis. men faktum är att den extremt realistiska måleritekniken råkade utvecklas exakt samtidigt som en uppfinning som skulle ha gjort det oerhört mycket enklare att göra realistiska målningar. Om de inte använde sig av denna genväg så är det bara ytterligare en orsak att beundra dem, för att inte falla för frestelsen.

Så, jag säger naturligtvis inte att allt i ditt liv är en lögn. Bara att det kan vara det.