U2 fastnar inne i en citron
Till skillnad från ovanstående, som de facto var före filmen, är det här ett av de finaste exemplen på folk som försöker efterlikna Spinal Tap, dvs när U2 fastnade inne i en gigantisk citronkuliss. För att marknadsföra sin skiva Pop från 1997 drog de irländska världsförbättrarna ut på en turné kallad PopMart, fasta i sin övertygelse om att jorden helt enkelt inte kunde få nog av vare sig U2 eller Wallmart. Bander ville ha en rejält marknadsförbar hook för turnén och den logiska slutsatsen var baturligtvis att använda sig av knasig scenografi, videoinstallationer och dräkter för att typ framföra något slags statement om kommersialiseringen av musikindustrin eller något åt det hållet...
Anyhoo, en av dessa kulisser var en enorm, ihålig citron som var tänkt att innehålla bandet när de rullades in på scenen för den första encoren. De valde en citro av två orsaker: För det första var det en referens till deras sång, "Lemon" och för det andra så fuck you och tack för alla pengar. Men man man inte skylla på den oönskade bieffekten, som var magisk. Under mer än ett tillfälle fick citronen nämligen något fel och höll U2 fångade inuti.
 |
| "FREEEEDOM!" |
När han senare blev frågad om saken i en intevju var dock Bono långt ifrån ledsen: "It was a beautiful thing, traveling in that lemon". Vilke troligtvis dock hade mindre med publikens kärlek för citrusfrukter att göra och mera med att den var täckt av speglar...
ZZ Top leker Noaks ark.
När skäggrockarna ZZ Top var ute för att turnéra sin nyaste skiva, Tejas, beslöt de att dekorera scenen med allehanda Texasrelaterad krääsä, uppenbarligen oroliga för att publiken inte riktigt skulle fatta de vagt nyanserade symboliken bakom skivans titel, eller det faktum att själva scenen var formad som hemstatens karta. Men istället för att uppföra sig som normala och rationella vuxna med trollaktig ansiktsbehåring, satsade de på att fylla konsertsalen med en massa levande djur, som gamar, bisonoxar och en hög skallerormar, en lista av prydnader de sannolikt inte hittade i någon uppslagsbok under rubriken "saker man skall ha i närheten av packade rednecks och pyroteknik".
Osannolikt nog exploderade scenen inte omedelbart utan bandet kunde köra igenom flera keikkor utan några som helst incidenter, medan djuren bara stod omkring, undrande vad i salta satan de egentligen råkat ut för.
 |
| Ovan syns två av dem betande på scenen. |
Men slutligen, och oundvikligen, beslöt en av bisonoxarna att om han måste höra på "Tush" en enda jävla gång till så skulle han mörda allt som någonsin levat, och ZZ Top, allt för upptagna med att ragga upp damer iklädda jeansväst och självförakt, spelade ouppmärksamt nog just "Tush". Bisonen flippade ut och började sparka vilt omkring sig, likt en speedad Cyril Rool. Undvikande den lilla katastrof som skulle ha inträffat om den krossat bandets förstärkare, beslöt sig bisonoxen att höja insatserna och hotnivån till "voi helvetes helvetes helvete" och hoppade istället på skallerormsburarna.
Födda och uppvuxna i Texas (som de genom flera grundligt oansvariga sätt påmint alla om) skulle man ju ha kunnat förvänta sig att ZZ Top hade liten erfarenhet om hur man tar hand om förbannade skallerormar, vare sig det nu är med hagelbräckor eller whiskeyflaskor, båda varor som förmodligen fanns i stora förråd. Men icke.
Trummisen Frank Beard (mannen med det mest ironiska namnet i rockhistorien, enär han är den ende i bandet som inte ser ut som en heroinist-Gandalf), försökte på ett vist sätt föreslå att man kunde spela något sövande försöka att lugna ner de rasande giftormarna, tills man, under ett ganska försenat ögonblick av partiell klarsynthet insåg att detta sannolikhet skulle höra till Top 5 av de dummaste idéerna i historien. Så bandet smet på ett heroiskt sätt från scenen, lämnande kvar sina roadies med gåtan om hur man samlar ihop en skenande hjord bisonoxar och en bunt arga skallerormar utan att superdödas så fullständigt att man ögonblickligen förvandlas till damm och försvinner från fotografier.
The Who spränger en TV-studio
Det mest utmärkande draget för The Whos trummis Keith "the Loon" Moon var hans absoluta och totala oförmåga för att bry sig om någonting, någonsin. En del av charmen(?) med nissen var att hade för vana för att fylla upp sina trumset (för att inte tala om toaletter) med dynamit och spränga dem i slutet på konserterna, samtidigt som Pete Townsend började slå sönder sin gitarr, förutsatt att han fortfarande var vaken och inte hade slocknat över sin virveltrumma (oddsen för detta var högst varierande).
 |
| John Entwistle märkte dock oftast inte ens att han var där |
Så när bandet bjöds in för att spela live inför hela USA under The Smash Brothers Comedy Hour, beslöt sig Moon att fylla sina trummor med mångdubbelt så mycket sprängämnen som vanligt, eftersom det 1967 inte fanns något bättre sätt för ett band att göra reklam än att spela i TV och explosioner är häftiga.
Efter ett mer eller mindre genomsnittligt framförande av "My Generation" där Moon och Townsend var de enda ens närmelsevis intressanta att titta på, medan Roger Daltrey vinglade omkring som Matti Nykänen och Entwistle stirrade ut i tomma intet, började Pete Townsend att i vanlig ordning slå sönder sin utrustning. Moon, som tog detta som sitt startskott, passade då på att bränna av dynamiten. Ni kan säkert gissa vad som hände sen, men det är betydligt roligare att se det själv:
Moons bastrumma exploderade som Gordon Ramsay med PMS, Townsend försvann i ett enormt rökmoln, Daltray slänges nästan in i kameran, Moon kastar sig av scenen som om han flyr från en brinnande pansarvagn och Entwistle reagerar knappt. Efter att röken och bandet pallrat sig upp på scenen för att bedömma skadorna, såg trumsetet ut som en flygkrasch, Townsends hår hade bokstavligen blivit svett, Moons skjorta hängde i revor och The Who fick aldrig någonsin spela i ett underhållningsprogram igen.
Madness förorsakar en jordbävning
1992 var det nyligen återförenade skabandet Madness huvudartist på Madstockfestivalen som ordnades i Finsbury Park i London. I den omkring 45,000 personer starka publiken var stämning på topp, eftersom det finns knappast något häftigare än att se en man i ljuslila kostym och Panamahat som joggar på stället.
Efter spelningen började dock rapporter komma in om att höghus i över hela Finsbury började vaja eftersom marken under dem skakade, uppenbarligen för att knappa 50,000 skafans hoppa upp och ner i takt. Det här är lite som att spela jenga i en vattensäng medan din lillasyster dansar balett i den. Kraften var tillräckligt stark för att flytta på folks möbler och för att en och annan började att ifrågasätta det fina med att bo i höga byggnader.
 |
| Eller någonstans där man kan bli fysiskt påverkad av the Nutty Walk |
Som det skulle visa sig var dock denna jordbävning, som mätte 4,5 på Richterskalan, endast delvis förorsakad av Madness. För trots att publikens unisona hoppande definitivt hade en effekt (det finns bara två sätt att dansa till ska, och det var för trångt för att skanka) så förstärktes den av en underjordisk sjö benägen rakt under Finsbury Park. De malande vibrationerna från 45,000 pompande britter skapade jättelika svallvågor i sjön, ganska lika de där tidvattensvågorna som man kan träffa på på badanläggningar.
 |
| Typ så här, men med mera trumpetmusik och fotsvett |
Vågorna fick jorden att också röra på sig, vilket skrämde skiten av alla i Finsbury Park som inte var distraherade av att titta på medelåldersmän med solglasögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar