Questions and Answers

En av fördelarna med att leva i informationsåldern är att man lär sig nya saker varje dag. Ännu mer intressant är att många av sakerna vi lär oss är sådana som vi redan trodde att vi visste, men tydligen hade fel, som till exempel att solen är en sfär, vilket vetenskapen kom fram till... ...i november 2011. Vad skall de komma på näst? Vad hela grejen med månen egentligen är? Ja, på tal om det...


Vad är egentligen grejen med månen?
Om du inte är goth, poet, varulv eller någon osalig kombination av alla tre, så använder du knappast allt för mycket tid på att fundera på månen. Vi märker den när den finns där, glömmer bort den när den inte syns och skrattar då och då åt fjantarna som trodde att den var gjord av ost.

Bongaa pingviini

Men saken är den: Trots att månen uppenbart är den närmaste grejen till oss i rymden, och att vi varit där, så visste vi fram till ganska nyligen inte speciellt mycket om den. Varför är ena sidan av månen till exempel slät, medan den andra sidan ser ut att ha haft smittkoppor? Hur hamnade den där? Vad är den gjord av? En tillräckligt irriterande jävel kunde kanske till och med argumenterat för att ostteorin kunde varit rätt och fram till nyligen hade vetenskapsmännen fått retirera. Visst, det fanns en hel del vettiga gissningar, men det finns även folk som gissar att Finland skulle vinna VM i fotboll om man bara slutade med skolsvenskan. Det betyder dock inte nödvändigtvis att de har rätt.

Vad man just upptäckt:
Ingen har besökt månen på nästan 40 år, så det är inte bara så att vi kan slinka in sticka termometrar i kratrarna. Men lyckligtvis så lämnade astronauterna kvar seismometrar under Apolloflygningarna som skickade månbävningsinfo till baka till Jorden fram till 1977. Nyligen tog en professor och doktorand vid Ariziona State University sig en djupare titt på siffrorna och började använda en ny sorts analyseringsmetod, kallad vektorprocessering, på dem. Genom att spela upp flera seismiska inspelningar och studera dem samtidigt så kunde de upptäcka mycket svaga signaler man inte hade kunnat höra tidigare. Man användes sedan dessa signaler, eller "ekon", till att lista ut vad som är på gång under månens yta, genom att använda samma metoder som geoforskare använder för att kika på det som händer under våra fötter.

Den nya datan förklarade för professor Allweehtare och hans doktorandminion att månen har en fast, järnrik kärna, precis som jorden och att den omringas av en yttre, flytande järnkärna, också precis som jorden. Både jordens och månens kärnor är således gjorda av järn, nickel och andra lättare grundämnen som svavel.

Detta är bra att veta, eftersom det stöder den gällande teorin om hur månen bildades, vilket är att en himlakropp av ca Mars storlek rövtacklade jorden och att månen bildades av att slimsorna som flög ut i rymden packades ihop.



Varför hjälper det att skrapa när det kliar?
Det finns inget som är lika primitivt tillfredsställande som att skrapa på något som kliar. Babyn, katter, apor och folk med flatlöss skrapar sig som om deras liv berodde på det. Det är något man inte behöver att fundera särskilt mycket på, kliar det skrapar man.

"Aaaaaah, jåååå. Nu känns det bättre..."

Men för folk med vissa sorters hy, immunsystem eller psykologiska problem så är skrapande en helt annan, tvångsmässig sak. Ett av de svåraste problem som en läkare kan bli tvungen att tampas med är oförklarlig klåda. Hur skall man kunna bota något sådant, speciellt som man tills för en kort tid sedan inte hade någon aning varför skrapande lindrar kli.

Vad man just upptäckt:
Här är något skrämmande: Det är varken din hud som får dig att klia, eller din hud som får någon som helst hjälp om man skrapar. Allt kli och skrapande kontrolleras av en specifik grupp av neuroner i ryggmärgen. Här är ett sexstegs test som en grupp forskare använde för att komma fram till behovet av att skrapa på alla de sisådär två dussin ställen som du just insett att kliar efter att ha läst föregående tre stycken:

Steg 1: Förlama och söv ner en bunt apor.
Steg 2: Fäst elektroder i deras ryggradsnerver.
Steg 3: Spruta in histamin i apbenen för att framkalla klåda.
Steg 4: Kika på när apornas ryggneuroner gå, i brist på ett bättre ord, apeshit. Skratta skitigt en stund.
Steg 5: Skrapa apbenen, men inte på samma ställe som histaminet sprutades in.
Steg 6: Notera hur ryggneuronerna lugnar ner sig.
Steg 6 (a): Profit

Hängde ni med där? Forskarna fick alltså aporna att börja klia på ett ställe, låt oss säga vid deras små apknän, och skrapade dem sedan (medelst mycket vetenskapliga skrapinstrument i rostfritt stål. Förmodar jag.) dem på, låt oss säga, låren. Och enligt elektroderna de fått inklämda i ryggraden så hjälpte detta.



Hur dricker katter?
Att försöka förklara skillnaden mellan en katt och en hund är som att försöka förklara skillnaden mellan en grogg och en tågolycka. Katter är så svårförstådda och mystiska att vi placerat dem på en piedestal av elegans sedan urminnes tider, medan hundar är någon form av djurrikets svar på John Goodman. Om du mötte en talande hund skulle du troligtvis köpa honom en pilsner och be honom att berätta sin livshistoria, men om du å andra sidan mötte en katt skulle du börja försöka härma Oxbridge-engelska och grymta självbelåtet, endast så att han skulle sluta se ner på sig.

Det hjälper ändå inte...

Något som bara ökat på mystiken är att tills nyligen så visste ingen riktigt hur katter dricker. De facto så var det ingen som tänkte nämnvärt på det och de flesta utgick ifrån att det var på samma sätt som hundar, dvs genom att använda sin tunga som ett slags bakvänd sked. Typ så här:

Ett ganska invecklat sätt att släcka törsten på kunde man tycka, men whatever gets your pulse racing, hundjävlar. På samma sätt som de flesta djur så förlorar katter förmågan att suga när de växer upp, men olikt hundar kan de heller inte förvandla sin tunga till en improviserad kopp. De har dock kommit fram till något ännu häftigare...

Vad man just upptäckt:
Varje gång en katt tar sig en klunk, så handlar det om avancerad fysik. Så här går det till: Först doppar den sin lilla raspiga tunga i drycken och sedan piskar den in den igen, snärtande en vätskekolonn med sig. Strax innan gravitationen hinner inse vad som är på gång så, FATAM, smäller Garfield fast käftarna och sväljer. Detta gör de fyra gånger i sekunden. Så om du inte har ögon som kan sakta ner tiden (och då borde du nog snarare vara NHL-målvakt än att stirra på katter hela dagarna), så skall du inte vara allt för ledsen om du missat detta.

Den coolaste grejen med detta är att katter är färdigkodade till att räknar exakt när det lönar sig att stänga munnen. Stänger de den för tidigt får de bara i sig ett par droppar, medan de inte får något om de väntar för länge, eftersom vattnet rymt tillbaka ner i skålen. Detta kom forskarna fram till efter att de konstruerat en robotkattungmaskin för att mäta hur snabbt en katt måste slicka för att få i sig maximalt med vatten. Vilket var helt onödigt eftersom det visade sig att det var den hastighet de använder redan nu...



Varför får vi russinfingrar i badet?
Kommer du ihåg första gången du klev ur badet och dina fingrar så ut som torkade vindruvor? Och kommer du ihåg hur din mamma förklarade att det var för att du suttit i badet i en och en halv timme, inte på grund av att du plötsligt blivit jättegammal, så nej du måste fortfarande vänta till lördag för att få äta godis!

Problemet var bara att när forskningen såg på det här problemet så funderade de mindre på att dina fingertoppar blev skrynkliga och mer på varför din hud inte löst upp sig eftersom de sugit i sig så mycket vatten. Detta var uppenbarligen en riktig tankenöt för vetenskapen. De kikade på huden under mikroskop, tog fram en avancerad mattemodell och kom fram till att dina händer borde falla ihop som WC-papper i regn varje gång du duschar.

Vad man just upptäckt:
Ännu mera matematik. Titta fast själv:

Nå NU förstår jag...

Den där modellen är en gyroid, som är en geometrisk form som finns överallt i naturen (t.ex. i fjärilsvingar) och forskarna tror att keratinfibrerna i vår hud är sammanvävda på detta sätt, vilket gör det möjligt för huden att expandera, men fortfarande behålla sin struktur eftersom fibrerna är så intrasslade i varandra. Med denna struktur kan fibrerna "svälla sju gånger sin egen storlek utan att förlora sin orginalform".

Det är alltså det som händer när du får russinfingrar, huden drar i sig vatten och ökar i volym. Men eftersom resten av handen förblir som vanligt så börjar huden att skrynkla ihop sig på samma sätt som en allt för stor handske. Och även om det kan låta skrämmande att huden plötsligt blir för stor för din kropp är det bättre än alternativet.

"Why so serious?"

De flesta geometriska modeller skulle bryta ihop om man bad den att öka i volym. Försök till exempel att göra et badkar av något gyroidlöst material, som paff och se hur jävla enkelt det är,