Accidental architecture

Läkare, jurister, vetenskapsmän och arkitekter är folk som vi intalar oss att i varje fall i stora drag vet vad de håller på med. Och av god anledning: Om en barista får ett jobb som han/hon är helt okvalificerad för, så är det värsta som kan hända att du får för mycket smaksirap i kaffet. Men om, låt oss säga, en arkitekt gör ett måndagsexemplar av något han håller på med så kan din lägenhet plötsligt falla ihop nästa gång du stänger sovrumsdörren och köksfönster samtidigt.

Men bara för att vi förväntar oss perfektion så betyder det inte att vi får det varje gång. Ibland kommer arkitekter och byggmästare på jobb med krabbis och då kan det gå så här...


Lotus Riverside kollapsar på grund av regn
Lotus Riverside Building Complex var ett komplex i Shanghai av 11 byggnader vid sidan av en flod. Tänka sig det. Och i juni 2009 var arbetet nästan klart, med de flesta lägenheterna redan sålda. Men en dag så kom arbetarna på jobb och upptäckte att saker såg lite annorlunda ut än tidigare. Ett av husen hade nämligen fallit omkull, men var annars helt intakt.

"Och priset för sämst husgrund, men starkaste fönster går till..."

Nå voi helvete...
Det handlade om en kombination av ett underjordiskt garage, lite regn och en dödlig dos av Made in China. Själva byggnaden var det inget fel på, med tanke på hur väl den höll i hop efter att den "kollapsat", så skulle jag till och med påstå att den var ganska lysande, men problemen låg runt omkring, och mer specifikt, under den. När arbetarna började bygga ett underjordiskt garage bredvid fastigheten så passade de på att lassa ner all överlopsjord i en intilliggande ström. Sedan stod de och låtsades att inte höra när en hög andra ingenjörer kom förbi och flera gånger påpekade att det inte alltid är så klokt att dämma upp floder bredvid byggarbetsplatser. Och hast du mihr gesehen, till förvåning av, typ, en kille som inte fick leka med lera på vårarna, så kollapsade flodvallarna och dränkte området.

Så när det började regna hade bygnaden lika stor chans som en fis bland Libanons cedrar. Husgrunden gav vika, byggnaden föll omkull och missade med en hårsmån de andra tio som stod i närheten, förhindrande således ett av de mest skrämmande varianterna på ett dominospel.

"Hmm, men om vi har en rabatt på handpengen då?"

Walt Disney Concert Hall tror att den är en Death Star
Frank Gehry, känd för bl.a. Guggenheimmuséet i Bilbao och Dancing House i Prag, är en av de berömdaste arkitekterna någonsin, med byggnader som går från galna och vågiga till... ...nåja, galna och vågiga.

I skolan kallade de honom för "Vågighuskillen". De var inte så bra på smeknamn.

Att på detta sätt alltid tänka rejält utanför ramarna kan vara spektakulärt, men skapar samtidigt ganska unika problem, som att en av hans byggnader konstant slänger ner snö på förbipasserande fotgängare, en annan som käkar upp kvinnors höga klackar och en som i misstag skjuter värmestrålar på allting inom synhåll.

Detta kommer att vara mänsklighetens sista fästning när myrkrigen kommer

Nå voi helvete...
Som du kan se på bildenär detta en mycket, mycket blank byggnad, och medan blänkande saker ofta är snygga på många olika sätt (eftersom de blänker), har de också en tendens att reflektera ljus. Och om man koncentrerar detta ljus på ett specifik område, och vinklar det helt rätt, så har du något som i grund och botten är en laser.

Om du är en serietidningsbov kan detta användas till att rita en kirkkovene på månen, men om du enbart är Walt Disney Concert Hall i Los Angeles går du naturligtvis inte till sådana överdrifter, utan nöjer det med enklare grejer: som att kanske värma upp närliggande höghus med 15 grader eller så. Eller att närapå förblinda bilförare vid närmaste trafikljus. Eller, när man nu en gång håller på, kolla hur varm man kan få trottoaren utanför (sisådär 60 grader, visar det sig). Olyckligtvis för mänskligheten hade Frank Gehry givit konserthuset en okontrollerbar dödsstråle. Men lyckligtvis för oss var det på en terrornivå närmare ett barn med ett förstoringsglas än Dr. Evil.

Och med "oss" menar jag "folk som aldrig varit i närheten av fanskapet".

Problemet har sedermera åtgärdats genom att sandblästra utsidan av problemområdena för att att motverka bländandet. Men om du verkligen söker efter ett hus kapabelt att hata dig, så finns nu i alla fall det där i Las Vegas som skjuter värmestrålar ner i sin egen pool kvar.

What happens in Vegas, stays in Vegas. Utom hudcancer, den skiten  förföljer dig.

John Hancock Tower försöker mörda fotgängare
Som det högsta huset i Boston och vinnare av den prestigfyllda National Honor Award från American Institute och Architechts år 1977 står John Hancock Tower som ett landmärke för de många, många packade knivhuggningsoffer som otvivelaktigt vinglar fram på stadens gator varje minut av dygnet.

"Jag kan se Hancocktornet, det betyder att vägen ut ur Boston är att skrika ock springa åt andra hållet."

Nå voi helvete...

Byggnaden tyckte också om att släppa ner fönster på trottoaren nedanför. Och detta är heller inga gulliga små husfönster, utan 4 x 2 meter och 250 kg av flygande död vi talar om, många sådana. Hundratals. Problemet blev med tiden så allvarligt att om vinden ökade till över 20 m/s så evakuerade polisen hela grannskapet pga säkerhetsrisken. Under en enda vinterstorm i januari 1973 föll det ner 60 fönster från byggnadens fasad och i april så var nästan en halv hektar av byggnaden täckt av fanér. Man försökte först att måla fanéret svart för att   dölja problemet, men det var lite som att försöka täcka en finne med ett plåster och säga att du skadat dig i ett knivslagsmål. Förr eller senare kommer någon puukkosvingande dåre att dyka upp för att testa om du är så hård som du påstår och alla kommer att få reda på sanningen. I slutändan är det alltså bättre att visa allt, pinsamheter eller ej.

"Fönster? Nej, det är inget fel på fönstren, vi har bara vampyrer som jobbar på bottenvåningarna..."

En grupp ingenjörer, arkitekter och byggherrar slog sig därför samman för att lösa problemet, men deras lösning hölls hemlig (det erkändes dock senare att det var någon slags tråkig scheisse om att lödningsbly på något sätt inte smälte ihop med metallen), och till slut löste man problemet, genom att byta ut varenda en av fönsterrutorna till ett pris av 7 miljoner dollar.

Citigroup Center förstör nästan Manhattan

När man började planera Citigroup Center på det tidiga 1970-talet hade arkitekten William LeMessurier ett smärre problem. På den tänkta tomten låg nämligen redan St. Peter's Lutheran Church och de var inte särskillt tända på att flytta. Så om han skulle bygga en skyskrapa på den tomten blev han tvungen att ganska bokstavligen bygga den uppe i den jävla skyn. Så, istället för göra det logiskt (dvs att använda sig av mordbrand och/eller häxkonster) så ritade han en skyskrapa som hängde ovanför en charmig liten kyrka. Resultatet var Citigroup Center, tornande sig 279 meter ovanför Manhattans gator och totalt överskuggande Guds anspråkslösa lilla hus långt där nere.

Sluta titta över axeln på mig...

Nå voi helvete...

En dag när han satt och kikade på ritningarna upptäckte dock ingenjören Joel Weinstein något märkligt: Det var förihelvete en skyskrapa på styltor! Och efter ett par slutat skrika och lugnat nerverna med ett par stiffa groggar märkte han även något annat: Kvarterande vindar (vind som träffar hörnet på en byggnad, snarare än en flat vägg) skulle sätta mycket större påfrestning på byggnaden än man tidigare trott. LeMessurier tittade själv på planerna och så att man under byggnadsfasen bytt bytt ut de svetsade vindfogarna, som planerats mot  nitar. Vilket, hur mycket tuggummi man än använder för att "se till att de riktigt sitter fast", inte riktigt är samma sak.

Men hur stor skillnad kunde det riktigt vara? Nå, med nitar i stället för svetsfogar så räknade experter med att att New York vart 55:e år skulle träffas av en tillräckligt stark storm för att fälla omkull byggnaden. Om den stämda massadärmparen, en slags motvikt, skulle vara i olag sänktes den projektionen till en gång per 16 år.

"Skulle något skita sig, sikta på något billigt."

Så vad hände sedan? Beordrade man att området skulle evakueras varje gång en storm närmades? Nepp. Varnade man åtminstone folk om den kommande katastrofen? Dubbelnepp. Skickade de ens ut ett pressmeddelande där de sade att bygganden inte var i något slags fara, så sluta marra och håll käften?! Trippelnep... aj nej, där hade vi det. Så, snyggt jobbat med att få bort bilden av banker som superonda, Citigroup. Men, credit where credit is due: Citigroup lät dock Röda korset göra upp hemliga olycksplaner för en eventuell kollaps. Vilket inte är ont på något sätt, att ta hand om liken efteråt i stället för att jobba för att förebygga dem.

Byggarbetarna jobbade endast på natten (som sagt, planen var hemlig) och försökte i all hast att svetsa fast alla fogarna en dödlig tävling med den kommande orkansäsongen. Och det var på håret... Det året var orkanen Ella på väg rakt mot New York, och skulle med råge ha överträffat de vindstyrkor som skulle få huset att falla i bitar, men genom ett enormt lyckoslag så svängde den om strax utanför kusten och byggnaden kunde repareras utan någon incident.

Men vad skulle ha hänt om Ella fortsatt rakt? Jag menar, vad är nu det värsta som kunde hända? Citigroup förlorar en dyr skyrskapa och kanske några arbetare, men vad är nu några miljoner och ett par dussin kontorsslavar för en internationell storbank? De kan alltid släppa ut några till ur ett valv någonstans och sedan är det business as usual eller hur?

Ajo just det, dethär var ju mitt i jävla New Yorks centrum. Så om den faller, kommer den inte att göra det på ett speciellt artigt och civiliserat sätt. Röda korset räknade med att katastrofala 200,000 människor skulle ha dött, med skador på 156 kvarter. Det där är en stor del av Manhattan, borta. Och endast för att man använde fel sorts byggnadsmaterial. Så tänk på det nästa gång du försöker MacGyverfixa något med jesustejp och ett böjt gem.