F... Dis Industry

De flesta musiker är tvungna att dras med skivbolagsdirektörer som som beter sig som nyfikna rövhål. Det är en del av jobbet, precis som att använda solglasögon inomhus och att se kvinnor som objekt. Detta gäller dock inte alla band. Då och då dyker det upp band som, genom ren och skär tur, opportunism eller ett par skräppor stora som bowlingklot, bestämmer sig för att ge tillbaka.


Trent Reznor ber sina fans att stjäla hans skiva
Påstå aldrig att Trent Reznor inte bryr sig om er, Australien. När den legendariskt bittre frontmannen i Nine Inch Nails år 2007 upptäckte att Universal Records sålde hans skiva, Year Zero, för maffiga 35 bucks i Australien hade han en sak han ville ha klart för sig. Nämligen, hur i helvete var det möjligt att hans skiva var så dyr den mycket mindre intressanta (men vid tiden) betydligt mer populära Avril Lavigne fick sina skivor sålda för enbart 22 dollar. Om skivans pris på något sätt skulle vara i paritet med kvaliteten så skulle detta visserligen vara logiskt, men det är inte riktigt så det fungerar...

Skulle det vara så, skulle Nickelback vara skyldig dig en tjugolapp per inköpt skiva

Det brutalt ärliga svaret han fick var heller inte ett som bättrade på hans butterhet. Här är ett direkt citat:

"It's because we know you have a real core audience that will pay whatever it costs when you put something out -- you know, true fans. It's the pop stuff we have to discount to get people to buy."

"Skulle ni suga lite oftare, kunde vi tänka oss att sänka priset."

Det där var definitivt inte något som lät som en bra idé för en man som redan tidigare aktivt hade fört en kampanj för att få CD-priser sänkta. Så i stället för att fortsätta gräla om skivpriset med sitt bolag, så gick han i stället ut och berättade hur fansen kunde hitta det på diverse piratsidor. Och om de inte kunde hitta skivan (detta var alltså 2007, så alla kunde) gjorde han största delen av jobbet och laddade upp skivan själv. Och hast du mihr gesehen innebar detta att samarbetet mellan Trent Reznor och Universal tog slut... Så take that! Var skall du sälja din musik nu, angstis!

Reznors svar på den frågan var bandets nästa skiva, Ghosts I-IV, som han gav ut på ett eget bolag och lät fansen välja huruvida de ville han skivan gratis eller betala vad de ville för den. Och eftersom det inte finns en enda person i världen som inte vill visa fingret åt ett skivbolag på något sätt, så gjorde Nince Inch Nails fans skivan till en av de mest lönsamma det året. Reznors nyformade skivbolag tjänade till exempel 1,6 miljoner dollar redan första veckan



Rolling Stones släpper en singel för att komma ur ett kontrakt
En gång i tiden, innan Mick Jagger började se ut som en sydamerikansk transvestit, var Rolling Stones de hårdaste människorna i världen (så länge man inte räknar in mördare, våldtäcktsmän eller andra på riktigt hårda människor i kategorin "hårda"). Så det borde inte vara någon direkt förvåning när dessa framtida exrebeller blev en smula småbäska när de plötsligt förväntades fullfölja sitt skivkontrakt med Decca Records. Men eftersom lagliga teknikaliteter är för töntar, baby, och detta var de maderfakin Rolling Stones, fanns det ingen punktknullare som skulle hålla dem till några bindande kontrakt.

Lyckligtvis för dem så var det enda som krävdes att de spelade in en enda singel till innan de var fria att dominera 60- och 70-talen med sitt rockande, för att sedan ta ett tre decennier långt svanhopp i popularitet från och med 1980-talet. Lyckligtvis för detta inlägg så valde de att göra denna singel till den kommersiellt ovänliga låt som någonsin funnits. Sången kallades för Schoolboy Blues, men skulle alltid vara känd som "Cocksucker Blues", något taget från sångens refräng där Jagger funderade:

Oh where can I get my cock sucked?
Where can i get my ass fucked?
I may have no money
But I know where to put i every time.

En text som fungerar bättre om man inte ser det här ansiktet framför sig

Överraskande för exakt ingen, inklusive bandet, var Decca inte fullt så överlyckliga och singeln lämnades i något skåp för att samla dam, men lyclades ta sig till skivbutikerna (kommer ni ihåg sådana?) 13 år senare, när Decca i Västtyskland av alla ställen, klämde in den på en samlingskiva kallad The Best of the Rest. Tolkar detta som ett skämt om tyskar i allmänhet kan jag berätta att detta nog troligtvis var i misstag. Skivan släpptes efter det på nytt, med sången bortplockad, endast fyra veckor senare. Den har aldrig visat sig efter det, om man inte räknar dussinvis av hemsidor där man kan ladda ner den olagligt och gratis. Eller Youtube.

The Clash lurar sitt skivbolag, gång på gång

När punklegendarerna The Clash skulle tillbaks in i studion för att spela in efterföljaren på sin andra skiva, Give 'Em Enough Rope, tänkte sig bandet att de inte bara skulle ge ut en tråkig singelskiva, utan en dubbel. Olyckligtvis var detta på 1970-talet, så om du hade denna slags kreativ kontroll över vad du gav ut var flöjtsolon ett högst allvarligt koncept för dig eller så var du Michael Jackson. Så när Strummer et concortes kom med idén vägrade skivbolaget, CBS, rakt ut.

Bandets försök till förhandlingar ledde ingenstans, utan om att de fick löftet om att de kunde spela in en extra singel som kunde ges bort gratis tillsammans med den färdiga skivan. Detta var dock bara en i en lång rad av gräl som the Clash hade med CBS, från i stort sett första dagen de skrev på. Bolaget hade nämligen tidigare vägrat att ge ut deras debutskiva i USA, släppt singlar som bandet inte ville att skulle släppas, bett dem att rensa upp deras sound och i det stora hela betett sig som de rövhål till skivbolagsdirektörer de var.

"Vi älskar ert band! Vi avskyr bara allt i er personlighet, stil och musiksmak..."

Men Joe Strummer och pojkarna hade inget val. De gick med på avtalet och drog in i studion för att spela in sin gratissingel, antagligen medan CBS-cheferna stod bredvid och muttrade "Just det! Gör som vi säger!" för sig själva. Det var först när gratissingeln skickades tillbaka till CBS som bönräknarnissarna upptcäkte att den kom med en hel hög med b-sidor. Bandet hade nämligen lagt till en hel massa extraspår - som av en händelse,  ungefär tillräckligt många för en hel skiva - och allt på skivbolagets nota. The Clash var bandet som kom med rejält med bonusmaterial.

Så när London Calling gavs ut var det inte bara en dubbelskiva med ytterligen ett hemligt spår, utan pga avtalet om att "singeln" skulle vara gratis, till samma pris som ett enkelalbum. Alla vann med andra på detta, utom skivbolaget. Precis som det skall vara.

Mike Oldfield ber Richard Branson dra åt helvete i morsekod

När en musiker når massiv succé  med sitt allra första album kan det ofta vara mycket svårt att komma ut med något lika framgångsrikt under efterföljaren, var sig musikaliskt eller kommersiellt. Mike Oldfield stirrade just detta problem i ansiktet efter att hans världserövrande Tubular Bells sålt miljontals skivor efter att ha släppts 1973. Skivan hade också lyckats ge en hel generation mardrömmar efter att ha fungerat som soundtrack till skräckisklassikern The Exorcist.

Oldfield spelade själv nästan alla instrumenten på skivan, vilket inkluderade, förutom de namngivna tubklockorna, akustisk gitarr, mandolin, klockspel, "taped motor drive amplifier organ chord" och vad fan nu än en flageolett är. Det gjorde inte bara under för hans karriär utan hjälpte bokstavligen till att skapa Virgin, eftersom det var det nybildade bolagts allra första utgivna skiva. Fram till det hade Richard Branson endats varit chef för en kedja av budgetskivbutiker, men Tubular Bells gjorde honom till en av de mest välfriserade rikemännen i världen.

Han var dock fortfarande tvungen att stjäla kläder från jobbet

Att upprätthålla en motsvarande succénivå skulle vara svårt, speciellt med tanke på att man inte kunde lita på att varje Mike Oldfield-skiva skulle åtföljas av en genrenyskapande skräckfilm. Men å andra sidan, har en person som som använder flageolett (återigen, vad fan är det) på sin skiva någonsin brytt sig överdrivet om kommersiell framgång.

Efter mer än ett årtionde av fallande skivförsäljning började Virgin Records att bli otåliga på mannen som hjälpt till att skapa bolaget. Vid tidpunkten hade Virgin precis blivit uppköpt av EMI för about 560 miljoner pund, så Richard Branson började kräva att Oldfield skulle ge ut en fortsättning på sin allra första megahit.

Ovan: Mike Oldfield med... ...något löjligt instrument.

Mike Oldfield var dock inte den som gick med på att bolaget började blanda sig i hans musicerande på detta sätt och svarade på förfrågningen genom att ge ut Amarok, 60 minuter av oavbruten, fullkomligt okommersiell och instrumentell hardcoreproge, medvetet inspelade så att inte en enda del kunde klippas ihop till något häftigt skräckfilmssoundtrack.

Även om han "spelade" dammsugare på ett av spåren, något som måste ha hjälpt skivförsäljningen något enormt.

Och  för att riktigt försäkra sig om att Virgin förstod att detta var fullkomligt medvetet berättade han detta för dem på det underbart nördiga sätt enbart en man som kan spela 549 instrument (helt påhittad siffra, troligtvis många fler) i slutet av sina tonår kan.

Albumet inkluderar nämligen frasen "Fuck off RB" i morsekod, där "RB" står för, precis just det, Richard Branson. Sedan lovade han 1000 pund till den förste person som hittade det hemliga meddelandet (och naturligtvis var det någon som gjorde det). Fiaskot ledde till att Mike stack från Virgin och blev fri att göra vad fan för slags genreöverskridande galenskaper han själv ville. Och det första var, lysande nog, att äntligen ge ut det Tubular Bells II-album som Richard Branson så hårt hade önskat, och nu aldrig skulle förtjäna något på.