Damage Control Freak

Aj du har tänkt bli politiker eller någon annan form av offentlig person. Detta innebär att du förr eller senare kommer att hamna i knipa för någon form av, hur skall vi säga, oortodoxt uppförande. Et voilà! Du har en  skandal att ta hand om. Now what? De flesta kändisar skulle se vart vinden håller på att blåsa och förstå att erkänna anklagandena och avgå eller att neka allt och bestrida varje påstående. En del nissar försöker dock att lösa problemen... ...på andra sätt.


John Stonehouse
Skandalen:
John Stonehouse var en minister för Postväsendet och Telekommunikation inom brittiska regeringen i början på 1970-talet som MI5 misstänkte var kommunistspion och annars fördrev tiden med att förfalska bokföring. Med en undersökning och eventuellt en rättegång på kommande är det inte så konstigt att Stonehouse började bli lite smånervös.

Hur han tog hand om skandalen:
Stonehouse blev de facto så nervös över att bli fast att han fejkade sin egen död 1974. Om nu någon känner att den behöver ta hand om ett problem på ett ovanligt sätt så bör det påpekas att en bra tumregel är att om din masterplan har använts som huvudintrig i ett Simpsonsavsnitt, kan det hända att det lönar sig att fundera en stund till. För att vara ärlig så måste det nämnas att han nog på riktigt övervägde självmord, men sådant är ju typ svårt, så han beslöt sig för att låtsas en aning, en självmordsmotsvarighet på alla sätt, förutom då att ta livet  av sig.

Så han flög till Miami, stack rakt till stranden, meddelade att han tänkte ta en simtur och kom aldrig tillbaka. Lämpligt nog lämnade han lämnat en hög med kläder, noggrant preparerade med ID-kort i fickorna, så att det skulle vara lätt för polismyndigheterna att förklara honom saknad och antagligen död.

I verkligheten hade han flytt till Australien vilket i hans hjärna framstod som ett tyst och stilla ställe där ingen orkar ställa några frågor. Lämnande sitt gamla liv av bedrägeri och spionage, samt sin fru (eftersom varför i helvete inte), bakom sig slog hans sig ner Down Under med sin älskarinna. För att riktigt skriva folk på näsan om riktigt hur stor mulkku han egentligen var, använde han namnet på en av sina väljares döda man som pseudonym, vilket inte var ett speciellt stort steg med tanke på att han använt den identiteten redan i flera månader. Bara för att han kunde. Han ansåg nämligen att att låtsas vara en död person var lugnare än att vara sig själv och mycket enklare än att helt enkelt sluta vara ett rövhål.

"Livet är mycket enklare när man själv få bestämma vad som är sant. Min enhörning håller med mig."

Naturligtvis tog det inte speciellt länge innan man hittade honom i Australien, eftersom allt med med fallet skrek "mest uppenbarar fakesjälvmord ever". Polisen i Melbourna packade iväg honom tillbaka till London, där han troligtvis hade några pinsamma samtal att vänta sig när han kom fram. Han förklarade att hans uppförande var "en brainstorm", vilket naturligtvis inte är logiskt på något plan, men nu är det alltså en typ som låtsades vara död vi talar om. Om han eventuellt hade "brainstormat" lite med någon annan kunde han kanske kommit fram till en bättre plan.

Han var nu brottsmisstänkt, men kunde trots det inte avgå eftersom det tekniskt sett är förbjudet att göra så för parlamentsledamöter i Storbritannien, ditt ansvar för din valkrets är mer eller mindre heligt. Efter att ha funnits skyldig till bedrägeri, förfalskning och tvingat polisen genomföra en falsk undersäkning (attans...), så beslöt han att bryta ännu en regel, avgå och helt enkelt gå i fängelse utan att passera gå.



Ryan Giggs
Skandalen:
En superinjuntion är i Storbritannien ett domstolsbeslut som förbjuder pressen att nämna någondera parten i en historia eller ett rättsfall. En vanlig injunction förbjuder att man nämner någon viss detalj i en rapport, men en superinjunction förbjuder som sagt all diskussion (troligtvis beväpnat med ett hagelgevär och skrikande åt alla att försvinna från deras gård). Så när en anonym Twitteranvändare började läcka ut uppgifter från ett par sådana så var det inte en sak som tappas bort i det allmänna informationsflödet. Speciellt en historia stod ut en aning: Den om att Manchester Uniteds (spottscumspott) walesiske fotbollslegend Ryan Giggs hade haft en "affär" med en dokusåpadeltagare.

Hur han tog hand om skandalen:
Men i stället för att kalla till en presskonferens och på ett passivaggressivt sätt be om förlåtelse stämde Giggs omedelbart Twitter för att få bort varje tillstymmelse av information om frågan.

"För om det finns ett bra sätt tysta ner något, så är det att ställa till  med lite drama."

Han var alltså endast en i mängden av en hög med info om superinjunctions som läcktes på Twitter, men genom att stämma så var han genast den so alla upptäckte. Så inte bara fanns det en sport-kändissexskandal som drogs fram i allas blickfång, men nyhetsrapporteringen kunde alltså inte nämna namnet på de anklagade, eftersom det var förbjudet. Det var den perfekta skitstormen av medialt clusterfuck. Naturligtvis började folk att söka själva när nyheterna berättade att "hemlig sportstjärna är otrogen med hemlig TV-personlighet och vi får inte säha något om det." Och de hittade alltså genast alla detaljer på Twitter. Efter att historien släpptes släppte the Guardian information om hur sökningar och tweets om hade Giggs namn utvecklade på en dag:

Move along, nothing to see here...

Historien blev en så stor sensation att en parlamentsledamot själv passade på att bryta domstolsbeslutet genom att personligen nämna Giggs vid namn, sägande att "det skulle vara opraktiskt att bura in alla 75,000 personer som nämnt spelaren." Nå, Giggs fick nu i alla fall en sweetsweet kompensation av Twitter för det inträffade. Janå, han kunde ha fått det om det int var för den här lagen som säger att ett företag (som Twitter) inte kan vara ansvariga för det som sägs eller görs av deras kunder.

Så för att sammanfatta: Info om en superinjunction läcktes och han försökte att täppa till läckan med en hög stämningar, som drog på sig så mycket publicitet att till och med parlamentet bröt domstolsbeslutet endast för att kalla honom en mulkku. Och så visar det sig att han i det stora hela stämde fel personer hela tiden...

Vad är det Homer Simpson brukar säga? "Oops" eller något?

Silvio Berlusconi
Skandalen:
Silvio Berlusconi, den nyligen avgångna premiärministern i Italien, var ju inte direkt känd för att hålla sig bort från skandaler med en förkärlek för korruption, mutor och "bunga bunga" (förklaringen är lång och tråkig, men den kort version är att bunga bunga betyder sexfest). Så när Berlusconis marockanska och synnerligen underåriga magdansarälskarinna kastades i finkan, ringde han upp fängelset och förklarade att det det blivit ett fruktansvärt missförstånd och att man arresterat barnbarnet till den egyptiska presidenten Hosni Mubarak. Ja, den Hosni Mubarak...

Den italienska polisen hade tydligen inga sätt att verifiera detta, så, kanske med förhoppningen om att de skulle bjudas in nästan gång det vankades bunga bunga, de litade på Berlusconi och lät henne gå. Olyckligtvis så hann inte Berlusconi få ut sin hoito innan hon passat på att erkänna för myndigheterna att Berlusconi hade smak för orgier med prostituerade. De åklagare som genom hela sina karriärer försökt få fast honom för de mest olika saker, vädrade blod och använde vittnesmålet i sina åtal, påstående att han byggt upp ett "vast pimping network" som, ja det skall erkännas, låter som en datinghemsida skapad av Snoop Dogg.

Bevisen började att samlas på hög och det började se lite mörkt ut Teflonsilvio, så för att rädda sin illustra karriär, behövde han en helt ny infallsvinkel för att ta bort uppmärksamheten från den här löjliga, lilla petitessen.

Hur han tog hand om skandalen:
Berlusconi beslöt att försöka skämta bort skandalen (god idé) genom att hoppa på alla homosexuella (usel idé). Hans något överraskande försvarsstrategi var alltså att förklara att det nog faktiskt är "bättre att ha en passion för vackra kvinnor än att vara homo". Eftersom varför inte, egentligen? Efter detta utgår jag ifrån att han drog sig tillbaka till sitt palats klädd som Moammar Gadhaffi och började snorta kokain med en ormtjusare från Sibbo. Protesterna var naturligtvis massiva, men Silvio mötte dom med samma mogna och återhållsamma lugn som han mötte allt.

Men trots detta vattentäta försvar tvingades Berlusconi avgå, men inte innan den italienska ekonomin kollapsade och hjälpta att skuffa hela EU till katastrofens rand. Tydligen kan att skita i allt/hela tiden hålla på med orgier med prostituerade påverka hur du utför ditt jobb.



Franz Josef Strauss
Skandalen:
1962 var Västtyskland ett ställe där man höll sig på tårna när det gällde vissa saker. Det var till exempel ganska viktigt att hålla koll på vad de där jävla kommunisterna höll på med, eftersom Ronald Reagan inte hade hunnit vinna Kalla kriget ännu. Ett av de svåraste jobben innehades av försvarsministern Franz Josef Strauss, mestadels för att man aldrig riktigt kunde vara säker när man vaknade om detta skulle vara dagen som ditt hemland förvandlades till helvetets väntrum för att man klåpat på jobbet.

Så när tidningen Der Spiegel publicerade en artikel där man granskade exakt i hur dåligt skick det västtyska försvaret var och i vänliga ordalag förklarade att Strauss sög som försvarsminister, blev han förtsåeligt nog ganska upprörd. Medveten om att fri press är en av hörnstenarna i en demokrati så var han tvungen att väga sina motdrag noggrant. Det smarta draget skulle ha varit att komma med ett välunderbyggt motargument som kunde visa upp att det tyska försvaret var starkt som Kruppstål och aldrig någonsin skulle låta sig besegras.

Hur han tog hand om skandalen:
Finns det en motsatts till "välunderbyggt motargument"? Och är det i sådana fall "att skicka armén för att stänga ner tidiningen"? För det är nämligen exakt det som Strauss gjorde.

"Pressfrihet, säg hej till anfall genom fönstret."

Der Spiegel hade fått Strauss att se ut som en klant. De påstod till exempel att han under ett privatsamtal med amerikanerna, som ville beefa upp tyska armén med konventionella vapen, i stort sett hade svarat "njaä, det är nog lika bra att ni skickar oss några atombomber istället". Strauss behövde putsa upp bilden av sig, så han beslöt att arrestera hela tidningsredaktionen för landsförräderi.

Med stöd av en grundlagsjurist, som även råkade vara reservistgeneral i västtyska armén, skickade Strauss armén till Der Spiegels redaktion, rannsakade dem och kastade redaktörerna i fängelse. Strauss tog även personligen hand om att artikelns författare arresterades, trots att han vid det skedet låg och slappade på en strand i Spanien.

"Där ser ni! Jag är inte alls menlös, jag är en knäpp reaktionär!"

Reaktionerna på dessa tilltag, 17 år efter att andra värlskriget tog slut, var inte direkt positiva. Specifikt beskrev inrikesministern (på vars borde detta egentligen borde ha hamnat, men som lämnades helt i mörkret) att det gjorda var "något utanför det legala", ett av de artigaste sätt någon blivit fördömd av en kollega på (snattare kallas till exempel aldrig vara "något utanför det legala"). Folkets och den politiska opinionen vände sig snabbt mot Strauss och han avskedades slutligen, medan redaktörerna och författaren släpptes fria. Efter 103 dagar.

Reaktionen på Strauss lilla egotripp hjälpte mycket att hjälpa Tysklands förvandlande från den wagnerianska diktatur den varit till det skojfriska eurotecknoland det är idag. Strauss blev senare president i Bayern, men om det finns någon moral bakom det så går det över i alla fall mitt förstånd.



King Kong-remaken
Skandalen:
Jag vet vad du tänker. Du tror att jag menar Peter Jacksons oändligt långa version från 2005, men nej, det finns flera nyinspelningar av apfanskapet. Jag menar nämligen den version som producerades av Dino De Laurentiis, demonproducenten bakom sådana filmer som La Strada, Conan the Barbarian,, Dune, Blue Velvet, Othello och Racism and Robots från 1976.


Har du inte hört om den sista? Nå, förbered dig på ett visst mått av spoilers i sådana fall:

Det här är till exempel inte en riktig apa...

Problemet var bland annat att Dinos klantige son, Federico, skulle fungera som medproducent för King Kong och han lyckades komma så lång i produktionen som till "sätta ut anställningsannonser" innan han redan hade fuckat upp allt totalt. De Laurenttis Jr ansåg nämligen att det bästa sättet att visa upp en jätteapa var att att ta använda ett trick ur klassikern från 1933, dvs att stoppa en nisse i en apkostym, vilket är helt okej. En del kostym. och sminjobb kan de facto vara bättre än de mest avancerade specialeffekterna som finns, så länge som det sköts snyggt, försiktigt och... ...ajo, inte innehåller orden "Wanted: Tall, Well-Built Black Man to Play Ape".

Federico De Laurentiis (vänster) berättar här hur glad han är över att vara från härskarrasen.

Men vänta nu en smula. Det är inte som att han sade att det var för att "svarta är närmare sina primatrötter". Aj, han gjorde det också. Nå helvete...

Hur han tog hand om skandalen:
Efter att i misstag(?) ha förolämpat en hel folkgrupp och skapat en nationell skandal, beslöt De Laurentiis att det bästa sättet att få bort uppmärksamheten från detta var med den mest enorma, skinande saken han kunde komma på: Han bestämde att om han inte fick använda rasistkarikatyrer, kunde han i nödfall nöja sig med en enorm robot-Kong i stället.

Baaaburaaa, Baaaburaaa!

Federico, jag vet att du dog i en flygolycka 1981, men jag måste trots det bara få ställa en fråga: De enda två lösningar på hur Kong skulle fixas var att antingen kicka politiskt korrekthet ett hundratal år bakåt eller monstruös apmaskin av stål?!

Efter veckor av fel och reparationer, nämnde jag förresten att fanskapet var över 12 meter högt, vägde 13 ton och krävde 20 tekniker för att kunna röra sig, och ett flertal miljoner dollar, varav det mesta gick åt till att täcka konstruktionen med svart hästhår (han köpte typ upp allt tagel i hela världen) slutade med att Mecha Kong användes i endast några tagningar med en slutlig filmtid mätt i sekunder. Och pojkarna De Laurentiis måste återgå till att använda en kille i en apdräkt i alla fall.

Men var inte oroliga: det var en vit man, så det var okej...