For Reasons Unknown

Vetenskapen kan komma fram till och bevisa fantastiska saker, fylld som den är av alla Einsteiner och Pythagoreer som världen genom alla århundraden har haft. Trots detta kan det fortfarande chockera dig att några av de mest självklara och vardagliga sakerna som finns är lika stora mysterier för dem som för genomsnittliga dagisbarn. Saker som...


Hur många planeter det finns
Sedan Pluto för några år sedan slängdes över bord från solsystemsbåten har vi förstått att medlemskap i planetklubben kan ändras helt enligt vetenskapens nycker. Det man kanske inte tänker på då är att det nuvarande systemet med en sol och åtta planeter enbart är vetenskapens kvalficerade gissning för tillfället.

Detta låter märkligt med tanke på att vi alla såg samma modell av hur solsystemet fungerade i lågstadiet och att varje gång vi hör något om rymden i nyheterna så är det alltid något om lysande nytt teleskop si eller ny bild på galax helt våldsamt långt borta så. Vi kartlägger utkanterna på det jävla kända universum här så det borde inte finnas något sätt som vi kunde missa vår egen kosmiska bakgård, eller hur?

Men vad rymden än vill få dig att tro är den största delen av vårt solsystem fortfarande okarterat och okänt. Området mellan Merkurius och solen är för ljust för att kunna observeras och området bakom Uranus är för mörkt (notera vänligen att jag här inte drog in något "behind Uranus the sun doesn't shine"-skämt här). Vetenskapen hittar fortfarande tusentals nya grejer i asteroidbältet och, ajo just det, en del astronomer tror att det kan finnas en till sol. Ja, på riktigt.

Problemet är att inte ens våra bästa teleskop kan se grejer längre borta än Pluto, på grund av bristen på soljus, så astronomerna måste härleda saker och ting utgående från vaga antydningar och gissningar. För det första så antyder det faktum att asteroiderna plötsligt tar slut en bit efter Pluto att det mycket troligt finns en planet på en storlek mellan Mars och jorden som käkat upp all rymdsten där. Så det kan hända att solsystemet har nio planeter igen. Och på tal om Pluto, så har astronomerna upptäckt att en grej kallad Sedna snurrar runt solen, och även om ingen är riktigt säker på storleken, så är man ganska överens om att den är minst lika stor som Pluto.

Eikä tässä vielä kaikki. En annan oregelbundenhet som astronomerna har upptäckt är att vissa kometers banor inte riktigt rör sig som de borde. Och förklaringen till detta är att det måste finnas ytterligare en planet som påverkar de frusna stenarnas omloppsbana. Och enligt deras hypotes så är denna planet ENORM, som i  "fyra gånger större än Jupiter"-enorm. Benämnd Tyche är denna jättelika gasboll allt för långt borta för att solljuset skall nå den, men trots detta anses det att data ihopsamlat av NASA-teleskop skall kunna bevisa dess existens ganska snart.



Hur en cykel fungerar
Cyklar har existerat sedan tidigt 1800-tal och den huvudsakliga designen har ändrats relativt lite på nära 200 år. Den har alltid haft två hjul, en ram att hålla ihop dem och en styrstång, så man skulle tycka att åtminstone nissen som uppfann den första skulle veta vad han gjorde, men trots över ett sekel av av forskning har vetenskapen tvingats komma fram till att han antagligen var något slags trollkarl. De första cyklarna uppfanns inte genom något slags vetenskaplig procedur men genom gamla och beprövade försök och misstag. Even moderna cykeltillverkare erkänner att det inte är ingenjörskonst eller datakunskap som gör någon till en duktig cykeldesigner utan "intuition och erfarenhet".

Så vad händer när du frågar en vetenskapsman vad som gör en cykel stabil? Eller vad som får den att hållas stabil? Eller hur folk åker på dem? Nå, antingen kommer de att låtsats att de glömt att stänga av ugnen och smita iväg eller, om de är ärliga, så kommer de att rycka på axlarna. Cykelforskare erkänner att, även om folk kommit fram till ekvationer om hur hur man cyklar eller hur de tror att cyklar fungerar, så är de där ekvationerna endast glasyr på en stor kaka av "inte en jävla aning". En forskare vid Cornell University säger till och med att absolut ingen någonsin kommit fram till en förståelig förklaring till vad som får en cykel att göra det den gör.

I åratal trodde vetenskapsmännen att det var gyroskopeffekten (kraften som hindrar en snurrande kon från att falla) som var nyckeln till cykelns balans, men nix, på 70-talet var det en forskare som spräckte den teorin. Efter det trodde man att den huvudsakliga orsaken var något kallat castereffekt (något med hur framhjulet vinklas iväg från ramen), men så sent som i år krossades den teorin också av några cykelnördar. Man gjorde det genom att bygga en cykel som saknade både gyroskop- och castereffekter, men som lyckades hålla sig upprätt trots detta.

"Titta mamma! Jag kan cykla utan fysik!"

Så vetenskapsmännen är nu i stort sett tillbaka på ruta ett, eftersom saker som styrgeometri och stabilitet nu tas tillbaka till ritbordet.



Hur man vinner i patiens
Oddsen är ganska höga att du läser det här inlägget när du borde göra något annat (studera, jobba, städa, laga mat, vad fan vet jag). Och när du är klar med att slösa bort tid på att läsa om en besserwissers patologiska intresse för onödig kunskap så är oddsen ganska höga att du kommer att slösa bort tiden på något annat. Och passligt nog har du ett av de mest spelade och beroendeframkallande spelen någonsin på bara en fingertopps avstånd, och du behöver inte ens någon annan att spela med. Patiens.

"Snorungarna på canceravdelningen kan vänta, jag fick just det fjärde ässet."

Mer specifikt spelar du Harpan (på engelska Klondike solitaire), som är lika känt för karriärsuppskjutare som Minesweeper. Och alla av oss når vid något skede, oftast runt den tionde raka förlusten, en punkt där vi försökt sätta oss ner och komma fram till hemligheten. Rain Man kan trots allt knäcka Las Vegas, så hur svårt kan det nu vara att knäcka ett jävla Windowsspel.

Svaret är: Riktigt jävla svårt!

Det kan visserligen hända att det har att göra med att forskarna blivit distraherade när de "studerat" patiens, eller det faktum att patiens kan ha utvecklats ur svart jävla magi, men i stort sett varenda del av spelet har förblivit ett mysterium sedan 1800-talet. De facto så erkänner hardcorematematiker öppet att det är "pinsamt för tillämpad matematik" att nästan ingenting om är känt om Harpan i dess nuvarande form.

När mattenördarna till exempel försökte räkna ut oddsen för att vinna fick de en hel uppsjö av problem. Det första var att de inte ens kunde enas om hur många vinnande händer var möjliga. Matematikerna kom fram till en uppskattad procent på hur många händer kunde vinna som närmade sig 80 eller 90. Men fundera på det här en stund: När du lägger patiens, vinner du då åtminstone 8 av alla 10 omgångar? Och om du nu svarar ja har du antingen den mesigaste X-Mankraften någonsin eller så ljuger du.

Det finns naturligtvis gissningar på hur stora oddsen är för att vinna, men du kommer aldrig att hitta ett exakt svar, även om många datornissar är eniga om att det inte är så stor chans att vinna.

Man skulle tycka att det enbart handlar om att forskare är för upptagna med att bryta ner neutroner och kvarkar och grejer för att hacka ett kortspel, men tänk då på att de redan har knäckt hemligheterna i det synbarligen mycket mer komplicerade spelet Monopol. Men patiens? Det är nu helt enkelt bortom vår förmåga att förstå det hela. Men å andra sidan, om vi faktiskt visste hur man skall vinna i patiens, skulle vi tvingas fortsätta jobba fortare.

"Ursäkta nu damen, men som jag sade tidigare: Jag skall ta han om ert "familjevåld" när jag vunnit två gånger i rad!"

Relax, Take it Easy

Jag har vid ett flertal tillfällen tagit upp grejer som irriterat mig i filmer och det har ofta handlat om att de tror att saker är betydligt enklare än de verkligen är, som att förföra damer eller att totalt ignorera livsfarliga situationer. Men lyckligtvis för alla lata personer så finns det även några relativt idiotsäkra saker som Hollywood låtsas vara sinnessjukt svåra. Intrigstrukturen kräver saker som fiffiga argument, överraskningar och miljardärer som dansar genom fält av laserstrålar, men det visar sig verkligheten inte är ens närmelsevis så invecklad...


Konststölder
Filmer där du sett det:
Oceans 12, The Thomas Crown Affair, Entrapment, After the Sunset

Myten:
I filmtjuvarnas värld är konsttjuvarna adeln. Jobbet kräver en person som förstår sig på kultur, har ett par cojones tillräckligt stora för att våga stjäla något berömt och, viktigast av allt, tillräckligt stor skicklighet för att ta sig genom fält av laserstrålar.

Exhibit A

De utklassar inte bara bankrånare, med sina amerikanska accenter och strumpbyxor, eftersom att inte bry sig om pengar verkar vara en förutsättning för att stjäla konst. "Jag är uttråkad på att vara så här våldsamt rik" är det enda motiv jag lyckats hitta för den namngivande miljardären i The Thomas Crown Affair, som rimligtvis hittat en ny fritidssysselsättning efter att ha tröttnat på att sportjaga människor.

Mer än något annat är dock konsttjuven dragen till utmaningen. I Entrapment, finner sig en annan pensionerad James Bond i ett triangeldrama med Cathrine Zeta Jones och Cathrine Zeta Jones' rumpa, och denna märkliga trio använder månader på att förbereda sig på att stjäla en antik mask, trots att filmen gör det klart att båda har superkrafter (som av någon orsak mest används till att försvinna bakom tåg).

Cathrine Zeta Jones och Cathrine Zeta Jones' röv lär sig samarbeta under laserträningen

Verkligheten:
Konststölder är som bankrån, men i den absolut lättaste änden. När två män stal Edvard Munchs Skriket år 2004, ansågs brottet chockerande för att de orkat ta med sig vapen. Och förra året var franska myndigheter överväldigade av "det extrema mått av sofistikering" uppvisat av två tjuvar som stal fem mästerverk från Moderna museet i Paris, värda tillsammans nästan 100 miljoner ege, genom att slå sönder ett olarmat fönster och komma ihåg att ta på skidmasker. Jag förväntar mig inte att museipersonal skall hålla reda på modetrender i undervärlden, men sådana saker är grejer som heroinister kommer ihåg att göra när de norpar någons bilstereo.

Den största lockelsen verkar vara pengarna, men enligt experter på området är tjuvarna ofta "tvungna att vänta tills nyhet om stölden rapporteras i tidningarna för att veta värdet på det de tagit". Precis som en snattande tonåringar hugger konsttjuvar det som är närmast dörren och hoppas att det är värdefullt.

Och detta är inte den enda manöver de lånat av Wynona Ryder och japanska åldringar. Snatterimetoden att plocka ner grejer från väggen och gömma den under jackan verkar vara en av de mest använda metoderna för att knycka konst från museer. En fransk kille kallad Stephane Breitweiser lyckades till exempel stjäla konst värt dryga miljarden euro från 170 olika museer genom att sticka in dem i sin överstora rock. Och en renoverande byggnadsarbetare lyckades att stjäla fuckin Mona Lisa genom att gömma den inne i halaren.

En av de mest lyckade konststölderna någonsin ägde dock rum i Boston och kunde troligtvis planerats av en femåring, men trots detta har brottet aldrig lösts. Efter att ha lurat in sig i museet med hjälp av maskeradkostymer och falska polisbrickor måste tjuvarna ta hand om ett skrämmande antal säkerhetsvakter (läs: två stycken), båda "musiker" på dryga 20 år varav den ena erkände att han kommit hög till jobbet.

Vid ett skede så utläste tjuvarna ett larm som de på något sätt missat att stavhoppa över. Men lyckligtvis för dem så gick alarmet dock bara till en annan del av byggnaden, som något slags glorifierad babyvakt.



Kallakrigsspionerande
Filmer där du sett det:
Alla Bondfilmer före Goldeneye, Bournetrilogin, The Manchurian Candidate

Myten:
Internationella relationer under kalla kriget var en enda lång biljakt innehållande män i trenchcoatar som försökte döda varandra med vapen som inte såg ut som vapen. Om du så bara sett en enda Bondfilm så vet du att spionerande under kalla kriget var helt jävla lysande. Och om du inte sett dem kan filmaffischerna från You Only Live Twice ge en liten fingervisning.

De enda personer på den här bilden som inte runkar av James Bond är James Bond, och kvinnan som mjukar upp sig för att ha sex med James Bond

James Bond skapades av en riktig spion: Sir Ian Fleming, vars jobb inom det brittiska underrättelseväsendet gav de riktiga erfarenheter som krävdes för att kunna skapa en karaktär som kan styra experimentella flygetyg med sin penis.

Fleming var heller inte den enda spionförfattare med riktigt streed cred i underrättelsekretsar. John le Carre var en annan från-spion-till-författare som skapade en stor del av de spionageberättelser som tog sig ända till filmduken. Han spionerade själv aktivt på ryssarna när han skrev klassiker som The Spy Who Came in From the Cold.

Verkligheten:
Ian Fleming hade verkligen en imponerande karriär inom militär underrättelsetjänst. Han kom bl.a. fram till en plan på att krascha ett plan ner i Themsen var att lura fram fiendespioner. Men som med de flesta militära karriärer så hände alla coola grejer under andra världskriget, de sex år när hela världen förvandlades till en långsökt jättebudgetactionfilm som Michael Bay skulle kalla överdriven. Så efter kriget fann sig plötsligt världen två mäktigaste länder i en mexican standoff, där all kreativ energi som tidigare gått åt till att döda nazin  nu plötsligt gick åt till att designa galna vapen, som ingen egentligen kunde använda, förutom i böcker och filmer. Och det är möjligt att jag står ganska långt ner på need-to-know-listan för försvarshemligheter, men om USA t.ex. skulle ha atombombat månen eller byggt en bas där, tror jag att vi skulle hört talas om det.

Enligt John le Carres memoarer om sin tid inom MI6, så var konspirationerna och motkonspirationerna som vi så ofta associerar med det kalla kriget till stor del imaginära. Arbetet var ofta så tråkigt att spioner ofta stack iväg på fakeuppdrag och i grund och botten larpade de saker som kom med i böckerna.

Han berättar historien om det första "hemliga uppdrag" han genomförde genom att sticka över till den östtyska sidan tillsammans med en äldre underrättelseofficer. Uppdraget var att möta en agent som aldrig dök upp, men medan åren gick insåg le Carre att agenten inte var en jobbade för MI6 eller CIA, han var bara en tysk med ett jobb "lika tråkigt och värdelöst som vårt". Han berättar också om galenskapen som infekterade underrättelseorganisationerna under kalla kriget, där agenterna valde paranoia och fantasifoster framför den tråkiga realiteten att ingen försökte döda dem.

Och man behöver bara kika på hur CIA blandade LSD i varandras drinkar och andra galenskaper inom Project MKULTRA för att se att jänkarna också hade tendens att låta sin fantasi skena iväg. Visst, det kan ha lett till en del häftiga grejer som fortfarande är hemliga, men det ledde också direkt till hippiekulturens födelse.

Tack så helvete, spionjävlar!

Att vara världen bästa hackare
Filmer där du sett det:
Hackers, Swordfish, Live Free and Die Hard

Myten:
Enligt filmerna kräver hackande att du kan maskinskriva på ett främmande språk som du inte kan förstå om din hjärna om din hjärna inte är minst halvdator själv och öppningsscenen i Hackers ger oss en titt på hur världen ser ut för världens största hackare.

"Titta! Allt är datorer, geddit?"

I Swordfish måste Hugh Jackman visa att han är världens bästa hackare genom att snabbhacka sig in i försvarsministeriets datorer medan han har en pistol mot tinningen och blir avsugen av en brud under bordet. Detta kanske låter enkelt för dem av oss som behöver båda de där sakerna för att ens skriva ihop ett enkelt blogginlägg, men han skriver sådan fullständig dynga i en sådan hisnande takt att man inte kan undvika att känna sig skrämd.

"Hacka hårdare! Du hackar inte tillräckligt hårt!"

Du måste uppenbarligen också vara dårsnygg och ha samma frisör som pojkbanden på 90-talet.

Verkligheten:

Kevin Mitnick var den riktiga världens mest eftersökta hackare vid tiden då de flesta hackarfilmer kom ut. Före sin arrestering och dom 1999 lyckades Mitnick hacka sig in i Los Angeles bussystem för att kunna åka gratis (och detta som 12-åring) och hacka in sig hos Motorola, NEC, Nokia, Sun Microsystems och Fujitsu Siemens genom att använda en teknik kallad social manipulation. När han sedan kom ut ur fängelset blev han en av USA:s största experter på datasäkerhet. Så i det stora hela var han Leo från Catch Me If You Can, förutom att använda avancerade hackartekniker som antagligen använde hamrande på tangenter som du inte ens visste att en dator har, eller?

Men egentligen visar Mitnicks karriär att för att bli världens största hackare behöver man inte veta speciellt mycket om datorer över huvud taget. Social manipulation betyder till exempel bara att dra välundersökta lögner. I ett utdrag ur sin bok Ghost in the Wires, berättar Mitnick om hur han "hotade säkerhetsadministrationen genom en utstuderad socialmanipulationsattack". Vilket låter oerhört invecklat, eller hur?

Egentligen gick det ut på att han hittade telefonkatalogen till avdelning han ville ha tag på, ringde upp den den dam som hade den information han ville ha och låtsades vara hennes chef. I ett utdrag ur ljudboken berättar han om en annan socialmanipulation som i stort sett gick ut på att kopiera ett falskt ID-kort och smita genom en dörr bakom någon som kom tillbaka från en rökpaus.

Visserligen är Mitnick bara en man, och det finns absolut hackare som skapar virus med koder som man nog behöver en hel del datakunskap för att förstå. De råkar bara inte vara samma personer som du går till när du vill ta dig in i Nokias databas. Världens största hackare behöver förstå hur han skall använda dessa verktg för att ta sig in där han vill. Eller så kan du göra det på oldschoolsättet med fake-ID:n och busringningar. Hur som helst behöver man inte lära sig ett nytt språk, eller se datorer vart man än går, eller ens kunna skriva speciellt snabbt. Du behöver bara vad alla lurendrejare alltid behövt: Mod och ett bra pokerface.

Hackarvärlden verkar också vara villig att se genom fingrarna även om du inte skulle vara dårsnygg, eller skulle sakna pojkbandshår.

The Words that Maketh Murder

På någon nivå vet vi att språket vi använder formar ur vi tänker. Vi är till exempel räddare för att fightas med någon som heter Muhammed Iamhard Bruce Lee än med någon som heter Alfons Åberg, även om vi inte har sett någon av dem tidigare. Det är helt ologiskt, men du stöter troligtvis på ett sådant exempel varje dag utan att märka det.

Medan vi tänker oss att ord bara är ljud som vi använder för att uttrycka idéer och åsikter, har vetenskapen märkt att språk är mera likt en spegel i lustiga huset, böjande vad vi ser på fantastiska sätt. Till exempel...


Att prata svenska gör oss mer benägna att skylla på folk
Tänk dig att din jobbiga kämppis Martin hoppar på din säng. Du kanske har en sådan där Tempurmadrass och han vill se om han lyckas fälla ett vinglas på det, men klantarslet lyckas bryta sönder sängramen och sängen kollapsar. Dina andra kämppis ropar från andra änden av lägenheten och undrar vad fan som är på gång?

Hur svarar du då? Säger du, "Dumjäveln Martin söndrade sängen?" Vilket visserligen är sant, även om det inte var hans avsikt. Eller säger du, "Sängen gick sönder."

Tänk på att Martin håller på med sådan här skit hela tiden...

Svaret beror ganska långt på vilket språk du talar. Och språket bestämmer heller inte bara hur du uttrycker dig, utan också vem du skyller olyckan på. En svenska- eller engelskatalare är mer benägen att skylla allt på Martin, även om han inte skulle ha hoppat på sängen som en idiot utan bara suttit på den, men en takare i Japan eller Spanien skulle mer troligt bara ha konstaterat att "den gick sönder".

Forskare på Stanford har experimenterat med det här, genom att låta talare av olika språk se filmer på olika situationer där någon knäcker ägg eller spräcker ballonger, ibland med flit och ibland i misstag. Försökspersonerna visste inte varför de såg filmerna.

"Det kanske är en barnvänlig version av Jackass?"

Senare frågade forskarna försökspersonerna om de personer de sett i filmerna. I filmerna där någon söndrade ett ägg med flit var alla försökspersoner, oberoende av vilket språk de talade, lika bra på att komma ihåg detaljer om killen. Han var trots allt den som söndrade ägget. Filmen handlade om honom, äggsöndraren.

Men när de frågades om personerna som förstörde något i misstag så kunde de spanska och japanska försökspersonerna, samma nissar som tidigare skulle sagt att "sängen gick sönder", inte komma ihåg dem. Eftersom det var en olycka var vem som gjorde det inte viktigt. Ägget gick sönder.

Man skulle kunna tro att detta hade mindre med språk och mer med kultur att göra, att folk kanske bara är mindre benägna att slänga runt sig beskyllningar i Japan. Så man genomförde ett annat experiment, denna gång med enbart engelskatalande. De fick se Janet Jacksons ökänd boobflash från Super Bowl för några år sedan. Gruppen gavs därefter en rapport av incidenten och fick i uppdrag att komma fram till ett straff.

Hälften av gruppen fick en rapport med en mycket liten skillnad i beskrivningen: I stället för att läsa "scenkläderna revs sönder" läste de att "Justin Timberlake rev sönder scenkläderna". Folket som fick den andra rapporten delade i genomsnitt ut 50% högre böter än de andra, även efter att de hade sett precis samma film av precis samma incident. Genom att endast ändra beskrivningen en aning till att antyda skuld ändrade man hur personerna tänkte på den.

Vetenskapen har endast börjat förstå hur detta ändrar en kultur, men det kan vara roligt att fundera på. Under  senaste valkampanj, tänk på hur stor del av debatten som kretsade kring att komma fram till vem man skall skylla alla problem på. Vems fel är det att skuldsituationen är uppfuckad? EU? Grekland? Bankerna? Vi måste få veta! Det måste vara någons fel, förihelvete! För det kan ju inte, ni vet, vara något slags komplext och kaotiskt system, beroende på miljarder olika saker som ingen förstår. Att beskriva något på det här sättet känns bara märkligt, vare sig det är en olycka eller en naturkatastrof. Historien behöver en skurk!



Språk gör dig sämre att följa körinstruktioner än aborgina stammedlemmar.
Tänk dig att jag skulle vilja komma på och bo på din soffa ett par månader eftersom, du vet, Martin förstörde min säng. Så när du ger mig körinstruktioner säger du något i stil med: "Ta vänster vi R-kiosken och fortsätt två kvarter..." Det är trots allt sättet du tänker dig riktningar i ditt huvud - sväng vänster här, ta höger där.

Men låt oss säga att du på något sätt aldrig haft ordet "vänster" i ditt språk. Nå, du skulle väll fortfarande kunna ha en idé om att svänga vänster, eller hur? Det är inte som att du skulle ha svårare att hitta ditt hus bara för att du saknar ett visst ord?

Jo sidu, det skulle du...

Att komma fram till detta krävde en uppsättning ganska unika försökspersoner, men forskarna lyckades hitta dem i form av några döva ungar i Nicaragua som hade uppfunnit sitt eget teckenspråk. I sin tidiga form hade det här språket inga tecken för "höger" eller "vänster". Men det som använde språket var annars normala, deras andra sinnen fungerade precis som dina. Så man skulle tycka att det kanske var krångligare för dem att förklara var olika saker fanns i ett rum, men att det skulle vara lika lätt för dem som för dig att hitta saker. Det är det inte.

De tog teckenspråkstalarna, gav dem bindel för ögonen, snurrade runt dem och bad dem att leta reda på en sak som de precis hade sett blivit gömd i ett rum. För det flesta av oss skulle detta vara ganska lätt, saken finns på golvet till vänster om fönstret och för andra teckenspråkstalare är det inte speciellt mycket svårare. Men de här ungarna sög på det.

Att sakna termer för riktingar som "till vänster om fönstret" gjorde det inte bara svårare för dem att tala om för dig var saken fanns, det gjorde det svårare för dem att tala om för sig själva var den var, när de skulle minnas det i huvudet. Deras förmåga att komma fram till var saker fanns dikterades av deras språk. De hittade nog det de letade efter till slut, men själva letandet var en mycket långsammare och krångligare process för dem. De saknade ett inre språk för att kunna orientera sig själva ordentligt.

Och det blir konstigare. Om jag bad dig att komma och plocka upp mig för att mina Bemare gått sönder igen och jag gav dig instruktioner som: "kör norrut vid Shellen, fortsätt en halv km, ta sedan västerut vid sjukhuset och söderut genom gränden..." skulle du då be mig att se mig i reven? Jag är rätt säker på att utan kompass kan alla av er inte ens peka ut norr från ert eget vardagsrum, för att inte tala om i en okänd stad.

Men du kunde kidnappa en australisk urinvånare och han skulle omedelbart veta vilket håll som är vilket. Han skulle veta exakt vilken riktning han var vänd mot precis hela tiden. Han är tvungen, för aborginspråket Guugu Yimithirr saknar också ord för "vänster", "höger", "framför" och "bakom". Så de är tvungna att ge alla instruktioner enligt vädersträcken. Ja, på riktigt. Om du skall hänga upp en platt-TV på deras vägg säger de inte, "flytta den 5 cm till vänster" utan "flytta den 5 cm österut".

Nu skulle du kunna tycka att detta rent praktiskt skulle vara ganska irriterande, men det visar sig att deras förlitande på kompassen ger dem en nästan övernaturlig känsla för ritkningar, och det är för att de är tvungna till det - deras språk fungerar inte utan det. Eftersom de talar med geocentrerade riktingar tänker de också i sådana, så de skulle troligtvis ta sig runt i städer bättre än dig, även om de aldrig skulle varit inne i en bil.



Ryskatalande kan se fler färger än dig
Hur folk uppfattar färger borde vara lika för alla. Vi har pga evolutionen alla samma sorts näthinnor och det är samma ljusvåglängder vi tar in. Trots det står det, precis nu, ett ungt par på Bauhaus och tittar på små kort med färgprov på dem. Kvinnan håller upp fyra kort för sin man och säger: "Tycker du mera om äggskal, elfenben, grädde eller benvit?" Han ser på korten, som alla är vita, och frågar om hon avsiktligt jävlas med honom.

Men det gör hon inte. Experiment har kommit fram till att huruvuda du kan ta in en färg eller inte beror på om du har ett namn på det i ditt språk. Du kan se färgen, du tänker bara inte på den.

En studie jämförde några unga barn i England med barn från en stam i Namibia. På engelska lär sig barn vanligtvis 11 basfärger (svart, vit, grå, röd, grön, blå, gul, rosa, orange, lila och brun) men inom Himbaspråket finns det bara fem. De klumpar till exempel ihop röd, rosa och orange och kallar det för "serandu."

Om du visar ett litet Himbabarn ett rosa kort och sedan senare ett rött kort och undrade om det ar samma kort skulle de oftast missta sig och säga ja, eftersom båda var "serandu". Samma sak om jag visade dig "äggskal" och en timme senare "brustablett" och frågade om det var samma kort som senast. Jag vill alltså upprepa att de kan se färgerna: Om du håller upp ett rosa och ett rött kort bredvid varandra kan både ett engelskt och ett himbabarn se att de är olika. Men inte när de ser dem ett åt gången.

Men, om du lär dem nya namn för färgerna, att ena är "rosa" och att andra är "röd", kan de från och med det idientifiera dem själva, utan att behöva den andra färgen att jämföra med. Samma sak med flickan, eller inredningsarkitekten som genast kan skilja på "äggskal" från "registerplåt" de ser den på väggen, medan hennes pojkvän inte skulle kunna göra det ens med en pistol mot huvudet. Förmågan att känna igen en färg kräver att man har ett namn den.

På samma sätt har turkiska och ryska delat upp vad vi kalla "blå" i två olika färger, för mörkare och ljusare valörer. Därför gör de alltid bättre ifrån sig än engelska- eller svenskatalande när de genomför samma "är det här blå kortet samma som förra blå kort"-test. Ännu konstigare, när man testade ryssarna var att när man gav dem en verbal distraktion (som att tvinga dem komma ihåg en serie siffror medan de genomförde färgtestet) så försvann fördelen. Det var språkdelen i hjärnan som lät dem "se" färgen.



Språk kan förvrida hur du uppfattar tid
Tänk dig i ditt huvud en tidslinje av ditt liv. Din födelse i ena änden, din död i den andra och idag någonstans mitt mellan dem. Jag skall ta och dra till med en vild gissning och säga att du tänkte dig linjen som vågrät, din födelse till vänster och din död till höger. Nästan alla svenskatalande uppfattar tiden på det här sättet och när vi talar om händelser tänker vi oss att vi följer dem som om vi gick längs med en stig. Vi talar om att lämna hemska saker "bakom oss" eller att vi har en fruktansvärd John Tosh-tent "på kommande".

Mandarintalare tänker sig däremot tiden som lodrät. De kan till exempel tala om att huruvida en händels var "uppe" (att det redan hänt) eller "nere" (någon gång i framtiden). Skillnaden verkar bero på hur vi läser text, svenska vågrätt från vänster till höger, medan kinesisk text brukade skrivas uppifrån och ner (och fortfarande görs så på vissa håll i världen). Så det blev en självklarhet i språket att beskriva hur händelser utvecklar sig åt samma håll som de skrivs.

Men det här saker blir underliga: Ett annat experiment på Stanford försökte att lägga krokben för den här processen genom ta mandarintalare och tvinga dem att arrangera saker vågrätt i en viss ording och sedan tvinga dem att svara på en serie tidsbaserade frågor, som "kommer april före eller efter mars".

Genom att tvinga dem att tänka vågrätt genom saksorterandet, gjorde man det svårare för dem att svara på tidsbaserade frågor. Samma sak med svenskspråkiga: Låt dem ordna saker på hög och de får svårare att svara på frågor som handlar om kronologi. Med andra ord: Tvinga dem att tänka åt fel håll och det blir svårare att tänka på tid.

Och kanske ännu konstigare är att folk från Indonesien ofta inte använder ord för att förklara hur tiden går över huvud taget. Alltså, om du på svenska rapporterar ett brott, så säger du antingen "Martin hoppade sönder min säng", "Martin hoppar sönder min säng" eller "Martin är på väg att hoppa sönder min säng". Det finns inget sätt att föra fram informationen utan att förklara i vilket skede av sängsöndrarprocessen vi just nu är kronologiskt. Men i Indonesien har de ett sätt att föra fram det utan någon tempusform, och de gör ofta det.

De gör också ofta det här, vad det nu sedan är...

Under olika experiment så ombads de beskriva tre olika foton av en kille på väg mot en fotboll, sparkande den och seende hur den flyger iväg. Indonesierna använde ofta exakt samma ord för att beskriva alla tre, något i stil med "man sparka boll". Fråga dem senare vad som var skillnaden mellan de tre fotona så kunde de ofta inte komma på någon. Eftersom deras språk inte kräver att man lägger in någon tidsaspekt, så brukar de inte upptäcka den. Deras språk driver hur de tänker. Hur påverkar då detta vardagligt liv i Indonesien? Detta är inte helt klarlagt ännu, men en forskare skämtade om att indonesier alltid verkar vara försenade.



Språk påverkar hur vi ser på föremål

Snabbt psykologitest: Om den här nyckelpigan kunde tala, hur skulle hon då låta? Skulle hon vara djup och sexig? Moderlig och tröstande? Bitchig och gnällig? Och vad skulle hon tänka på? Sina ägg? Hur hon skall fixa fram mat åt sina larver?

Hej, vad pågår här?!

Lägg till bildtext

Förihelvete! Hon har helt tydligt en pitt! Det är som om... ...det skulle finnas manliga nyckelpigor!

Du var naturligtvis medveten om det är på någon nivå (den förbannade nyckelpigskillen är en återkommande vits i A Bug's Life) men poängen är att det finns vissa saker som du instinktivt ser som manliga eller kvinnliga, även när det inte finns någon direkt orsak. Vissa blir alltid överraskade när de upptäcker att en pudel är en hane, medan sjömän alltid tänker sig sina skepp som en hon.

Vissa språk gör dock detta med allt. Spanska, franska och tyska ger till exempel kön till varje ord. På spanska är "la cochina" (kök) feminint, vilket man kan se av "a"-ljudet i slutet på ordet. Burrito är maskulint, vilket ses på o:et, och när man talar om människor lägger man alltid ut könet: På svenska kan man säga att grannen hälsade på men på spanska måste du precisera detta som "vecino" eller "vecina", beroende på om grannen hade eller saknade en dolm.

På samma sätt som nyckelpigan helt godtyckligt råkade få ett namn som får dig att ge den feminina kvaliteter så råkar livlösa objekt på de här språken ut för samma sak. Och även detta är helt godtyckligt, på spanska är ordet för bro (puente) maskulint, medan det på tyska (brücke) är feminint. På samma sätt som med nyckelpigan så finns det ingen direkt orsak varför de skulle vara feminina, och tyskarna vet om att broar inte har slidor. Men det visar sig att det påverkar i alla fall i och med att de instinktivt ges feminina egenskaper. Visa en bild på en bro åt en tysk och han är mer benägen att beskriva den som "slank" eller "elegant", medan en spanjor skulle använda ord som "stark", "säker" eller eventuellt "välutrustad".

Under ett annat experiment lade man en gaffel på ett bord och lät testpersonen låtsas att den kunde tala, på samma sätt som med nyckelpigan tidigare. Som i att man skulle göra en riktigt tråkig Pixarfilm som handlar om gafflar. Franskatalare (som kallar saken för det mycket feminina och sirliga "fourchette") gav den omedelbart en kvinnoröst. Spanskatalare (som talar om besticket som det oerhört manliga "EL TENEDOR!") tänkte den genast som en man, troligtvis med Sean Connorys röst. Samma jävla gaffel! Genast när deras språk började att hänvisa till saken som "hon" eller "han", kunde de inte hålla sig från att tänka på saken på det sättet.

Twisted Logic

Albert Einstein sade att sunt förnuft är den samling av fördomar man samlat på sig när man fyller 18. Men det är också resultatet av några genomgripande, och extremt korkade, logiska argumentationsfel som fastnat i människohjärnan under generationer, av orsak eller annan. Dessa söndriga tankar, av vilka du antagligen redan haft ett flertal idag, är en stor orsak till många saker som är åt helvete i världen.


Historikerns argumentationsfel
Där du har hört det:
"Fan, jag hörde att Lisa försökte knivhugga dig. Du borde ha vetat att den kärringen är galen!"

Hur det vilseleder oss:
Kommer du ihåg den där gången du beslöt att hoppa från skrivbordet när du och dina kompisar lekte akrobat? Kommer du ihåg hur dina kompisar tyckte att det skulle vara helt dårhäftigt och tyckte att det var en lysande idé? Och kommer du ihåg när du gråtande och med brutet nyckel sprang till mamma, och de skrattade och sade att du borde vetat bättre? Grattis, historikerns argumentationsfel har just slagit dig på käftern. Eller var det mig...

Problemet är att det finns något i våra hjärnor som helt enkelt inte låter oss se oss själva i den andra killens situation. Vi är den feta och småpackade jävel som skriker att Beckham är värdelös för att han skjutit en straff över i stället för att placera den nere i hörnet. Vi är alla helt övertygade att, om vi varit i samma situation, skulle vi ha fattat rätt beslut: Titanic skulle inte ha sjunkit, börsen skulle inte ha kraschat och Mixu Paatelainen skulle inte ha försökt rensa undan bollen genom att skjuta den mot eget mål.

Ögonblicket vi ser någon annans misstag med hänseende, intalar vi oss vilka fullkomliga idioter de måste varit. Problemet är, naturligtvis, att reaktionen att skaka på huvudet, skratta och kalla dem dumjävlar hindrar oss från att dra lärdom av deras misstag.

Och det blir värre:
För att se detta hända på en global skala är det bara att öppna en historiebok, eller tittat på nyheterna. George Santayana varnade redan 1905 i sin ofta felciterade maxim att "den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det", och människor har valt att fira detta genom att ignorera honom i hundra år. Det är inte det att vi inte direkt minns det förflutna, det är att nu i framtiden verkar allt man gjort idiotiskt.

Det folk inte inser är att med exakt samma förutsättningar och kunskap som Hitler hade 1941, skulle de också ha hoppat på Ryssland. Och om vi varit Sylvester Stallone år 1985, skulle vi också gjort en film om armbrytning och gift oss med Brigitte Nielsen.



Nirvanaargumentationsfelet
Där du har hört det:
"Så du gav pengar till Röda Korset? Hah, som om det skulle hindra hungersnöd..."

Hur det vilseleder oss:
Nirvanaargumentation är när du avfärdar något i den riktiga världen för att du jämför det med ett orealistiskt, perfekt alternativ, som gör att det ser värdelöst ut. Det skulle inte vara något problem, om det inte var att det hindrar oss från att få saker gjorda.

Det kan till exempel finnas många orsaker till att man skjuter upp saker: Att man drack för mycket dagen före, att man är oinspirerad eller att det är första gången man skall göra bögporr och börjar tveka, men en av de vanligaste orsakerna till att man skjuter upp grejer är rädslan att resultatet inte skall vara lika bra som den "perfekta" tanke vi har i huvudet. Ta till exempel din författarkompis som de facto aldrig skrivit något, för att han "väntar på att den rätta idén" till en bok skall komma.

Detta är orsaken till att folk bor i sina föräldrars källare: Man väntar på det perfekta jobbet, den perfekta flickan, den perfekta vänskapen, före man tar sig an något.

Men om du inte redan är full av tvivlan på dig själv, så var inte orolig. Det finns nämligen fullt med skithögar som är villiga att hjälpa till om det skulle behövas. Varje minimal förbättring av något hos någon annan dissas som något slags världsfrånvänd skenhelighet, för allt som inte är perfekt är inte är värt att göra, så det är lika bra att låta bli, likt dem själva. "Ha! Dricker du lightcokis med din hamburgare? Som om det skulle göra någon skillnad!"

Och det blir värre:

Politiker använder det här argumentet hela tiden när de hoppar på en idé som de inte tycker om. "Visst, din plan hjälper tusentals familjer ur fattigdom. Men jag har hört om folk som utnyttjar systemet! Så det är lika bra att vi skrotar det!"

Eller som det går i valtider: "Jag röstar minsann inte på någon av dem! De är alla precis likadana, korrumperade judelakejer hela bunten! Nej, jag stannar hemma tills du kan visa mig en perfekt, okorrumperade, intelligent politiker som har exakt samma åsikter som jag!"

Hänvisandet till sannolikhet

Där du har hört det:

"Visst har jag lottat. Någon måste ju vinna och det kan ju lika gärna vara jag." eller "Jag hörde att de hittat ett nytt fall av fågelinfluensa i Kina. Ser jag en fågel kommer jag att döda skiten ur den!"

Hur det vilseledar oss:

Våra hjärnor är oerhört usla när det gäller att räkna ut sannolikhet, och som ett resultat av det här har vi alla en något luddig föreställning som säger att om att något kan hända, kommer det sannolikt att göra det. Och vi tänker det här utan att ha någon aning om vad "sannolikt" ens betyder.

Detta är orsaken till att miljontals barn tror att det skall bli fotbollsproffs när de blir stora, trots att det bara finns tillräckligt med jobb för en liten, liten del av dem. Och när nyheterna säger att en asteroid kan träffa jorden under de närmaste 10 miljoner åren, kommer människor att börja kika mot himlen, plötsligt säkra på att en asteroid skall komma farande vilken dag som helst.

Hänvisandet till sannolikhet är det argumentationsfel som står bakom en av det "sunda förnuftets" mest älskade grundpelare: Murphys lag. För dem som inte känner till komiska ordvitsar från 70-talet, så säger Murphys lag ungefär: Att något som kan gå åt helvete kommer att göra det. Och medan denna attityd kan göra dig deprimerad och lättretlig, så kan tron på det motsatta tvinga dig att sälja en njure för att få pengar till hyran.

Och det blir värre:

Hänvisandet till sannolikhet är antagligen ett av de mest geniala sätt som folk kan övertyga andra till att ge dem  sina pengar. Hela vadslagningsindustrin är till exempel byggd runt detta faktum. Så, varje gång vi köper en lott, satsar pengar på en häst eller inleder ett finansiellt samarbete med en avsatt prins i Nigeria, så luras vi av hänvisandet till sannolikhet.

Hollywood är heller inte direkt hjälpsamma, eftersom varje jävla sportfilm handlar om att ett en en-på-miljonen-chans går in. Ingen vill höra om en underdog som kommer in i sin stora match och förlorar den med 12-0, så efter att ha hört samma historia hundratals gånger, har vi lyckats skapa en outtalad tro att den osannolika underdogen alltid vinner. Vi borde dock kanske stanna upp och fråga oss, att om det verkligen alltid är så, varför de fortfarande kallas för osannolik underdog?

Felaktigt orsakssamband

Där du har hört det:

"Om den här pittringen inte för tur med sig, hur kommer det då sig att jag fick ett nytt jobb när jag hade den på?"

Hur det vilseledar oss:

Människor är källkodade till att se mönster, och att se länkar och samband mellan olika stimuli är en stor del av hur folk tar sig fram i en komplex miljö. In the good ole' days av vår evolution hjälpte det oss att jaga och hitta mat, men idag hjälper det mest till att leva med andra personer, hålla reda på stora mängder information och förstå vad fan som Lost egentligen handlar om.

Men ibland klickar den delen av hjärnan som känner igen mönster och detta kan leda till alla slags konstigheter, speciellt i form av vidskepelse. Du spelar poker, förlorar och förlorar, och plötsligt fiser en fet tant bredvid dig. Du får in en färgstege och plötsligt är du övertygad om att hennes ändtarm innehåller magi i gasform. Så du följer henne runt casinot hela följande dag och frågar henne om hon skulle vilja ha en skål ärtsoppa, som du bara råkar ha med dig.

Och det blir värre:

Ett bra exempel på felaktigt orsakssamband är den påstådda "Sports Illustrated Cover Jinx". Detta är en påstådd förbannelse där idrottsmän som är med på omslaget kommer att vara usla eller stöta på otur efteråt. Om man lämnar bort att Michael Jordan var på omslaget 49 gånger och aldrig stötte på något sådant, så är saken den att idrottsmän på omslaget oftast avbildas på höjden av sina karriärer, så att de rent automatiskt av den orsaken kommer att bli sämre. Stora kast i nivån är normala hos idrottsmän, liksom falnande skicklighet (pga gamla skador, mättnad och sådana saker).

Detta kallas också regressionsteori, eftersom varje trend kommer att sjunka tillbaka till sin normala nivå. Så tänk dig att kriminaliteten går upp i en stad, de väljer en ny borgmästare och schazam! kriminaliteten sjunker på nytt.

Wow! Den här borgmästaren är magisk! Eller kanske Batman! Egentligen så var ökningen utöver det normala och sjönk tillbaka till det normala pga att situationen blev mättad. Men borgmästaren, och otaliga andra politiker och gurun, kan bygga en hel karriär på felaktigt orsakssamband.

Specialplädering

Där du hört det:

"Jag vet att jag var heroinist tidigare. Men det här är speed, det är skillnad."

Hur det vilseledar oss:

Även om det låter som något som Matlock skulle hålla på med, betyder specialplädering att man låter något vara ett undantag till en regel, utan någon logisk orsak. Varje dag använder folk specialplädering för att ha mindre dåligt samvete när de gjort något jävligt. När någon annan dricker upp den sista ölen är de en värdelös skithög som förtjänar att ruttna i helvetet, men när du eller någon av dina vänner gör det, är det för att du var riktigt törstig och hade en dålig dag och ändå inte drack så många förra veckan.

Och det blir värre:

Det är inte svårt att peka på exempel på skenhelighet: Poliser som inte skriver ut trafikböter till andra poliser, politiker som klagar på bidragsfusk men samtidigt lyfter extrabetalning för att betala av sin fiskdam eller andra politiker som pratar om hur viktig den statliga skolan är men samtidigt sätter sina barn i exklusiva privatskolor. Det som egentligen är intressant hur alla bortförklarar sina fiffel för sig själva.

Du hittar aldrig någon som säger: "Reglerna gäller inte för mig, för jag är så jävla lysande!" Men tack vare specialplädering har människohjärnan en utstuderad mentalyoga som effektivt eliminerar alla skuldkänslor. Och saken är den att ibland så stämmer det: Ja, du kallade din chef en skit för att du hade en dålig dag. Ja, du har dåliga vanor pga din uppfostran. Ja, du var brysk med din fru för att du var försenad.

Det konstiga är dock att vi inte låter andra ha detta som ursäkt. Flickan bakom disken på Hese var inte ohövlig för att hon hade en dålig dag. Hon är bara en satans bitch. Och killen på Gigantti var inte okunnig om deras garantisystem, han var medvetet ond och försökte stjäla dina pengar! En del personer har hållit personliga vendettor i åratal baserade på saker av någon annan, som vi förlåter oss själva för att göra flera gånger per dag.

De kunde lika gärna ha kallat det "Orsaken-att-världen-verkar-vara-full-av-kukhuvuden"-argumentationsfelet.

In a Secret Place

Människor bygger fantastiska saker. Chansen är till exempel stor att du idag passerade någonting på väg till jobbet som skulle få våra förfäder att anklaga någon för häxeri. Som vi alla nyligen lärt oss var detta inte jätteovanligt. Men vi stannar aldrig till och funderar vilka storslagna grejer som någon kunde sitta och väsä på i någon skrubb, för varför i helvete skulle någon bygga något imponerande och hålla det hemligt? Men det visar sig att det finns många (oftast helt vansinniga) orsaker. Så nästa gång du tittar ut genom fönstret är du kanske helt ovetande om att du stirrar rakt på något som...


Chrysler Buildings hemliga spira
I början på 1900-talet hade storleken betydelse i New York. Jätteföretag byggde upptornande skyskrapor som för att profilera sig själva och för att sitt namn mera känt. Och medan det är onödigt klichémässigt att klaga om pittmätande, så är de falliska antydningarna ganska självklara här: USA:s rikaste företag tävlade om att vara den största dolmen på Manhattan.

1929 började två affärsjättar att fightas om vem som skulle ha den högsta bygganden på holmen. I ena hörnan var Chrysler Building, en skinande stråle av hopp över jänkarnas oövervinneliga bilindustri, och i andra hörnan byggnaden som numera är känd som 40 Wall Street, sponsrad av Bank of Manhattan. William van Alen, Chrysler Buildings arkitekt, fick ändra sina ritningar ett antal gånger innan han kommit fram till en slutdesign med en förväntad sluthöjd på 246 meter.

Endast en månad senare fick van Alen veta att hans tidigare kompanjon, en nisse med det skrämmande namnet H. Craig Severance, hade anlitats att rita en byggand till 40 Wall Street med de specifika instruktionerna att "göra det högre än den där Chryslerskiten." (Citat overifierat)

"Nu skall vi se vem som kan ge ett längre långfinger åt gud."

Båda parter började att designa och omdesigna sina byggnader i en galen iver av tävlingsinriktad arkitektur som otvivelaktigt skulle vara svår att göra intressant om historien någon gång filmatiserades. Men när bygganderna började bli färdiga lutade det åt att båda skulle sluta på exakt 256 m. Då bestämde sig Severance att visa fjantarna på Chrysler vem som ville det här mera och tecknade om ritningarna man använt hela tiden för att klämma in ytterligare tre våningar och 27 meter i Bank of Manhattan, för att kunna släppa nyheten om att detta var världens högsta byggnad. Men medan han och grabbarna high fiveade varandra iklädda "World's Tallest Building"-teskjortor, höll van Alen på med grejer. Hemliga grejer. Höga grejer.

Spetsiga grejer

Van Alen hade i hemlighet låtit bygga en 56 meter hög spira i ett enormt ventilationsrör som byggts in för att ventilera bort rök vid en brand. Den 23 oktober 1929, efter att Severances projekt hade nått sin fulla höjd och inte kunde byggas till, lät van Alen hissa upp sitt enorma långfinger av stål till toppen av Chrysler Building, vilket överträffade 40 Wall Street som världen högsta byggnad och Eiffeltornet som världens högsta byggnadsverk. För att fuck you H. Craig Severance!

Detta satte igång en intensiv debatt om huruvida det räknades eller inte. Kritikerna kallade det en pinsam gimmick, medan de flesta förståsigpåarna prisade byggandens arkitektoniska integritet, med eller utan spira. Följande år enades man dock kring att ingen kunde bry sig mindre, eftersom en ny och ännu högre byggnad designad som zeppelinarterminal norpade Chrysler Buildings spirformade krona.

Flock of Seagulls on this motherfucker!

Det var dock inte ett så stort problem för Chrysler, som nyligen av en grupp arkitekter valdes till den mest beundrade bygganden på Manhattan. Bank of Manhattan Building däremot har bytt ägare många gånger sedan själva husgrunden utökades uppåt som en del av en slutligen misslyckad publicitetsploj, och kallas passande nog idag för Trump Tower.



Boeing Plant 2
Under tidigt 1940-tal var Boeing Plant 2 en av de största och viktigaste byggnaderna i världen. Den var ansvarig för att bygga en stor del av de bombflygplan som de allierade använde till att vinna andra världskriget, vilket gav Boeing Plant 2 smeknamnet "bygganden som vann andra välrldskriget". Och för att fabriker tydligen står längst bak i kön när det gäller att få fiffiga smeknamn.

Men för att vara så avgörande så såg den inte direkt skrämmande ut.

Den största bygganden på bilden verkar vara en forellodling

Men detta var naturligtvis meningen.

Problemet med att lita på att en enorm byggand skall vinna ett världskrig är att din fiende kan släppa bomber på den från hur högt de själva vill utan att behöva oroa sig för grejer som att sikta eller att hålla sig närmelsevis nykter.

"Pilot till navigatör... kan du hämta upp lite mera Jägermeister?"

Vid sin höjdpunkt hade fabriken trappat upp produktionen till så många som 12 B-17 Flying Fortressar per dygn. Storleken vad 16,5 hektar fabriksyta och placering utanför Seattle betydde dock att det skulle vara den första plats som japanska bombflyg skulle hälsa på om de beslöt sig för att jävlas med USA på nytt.

Men de skulle naturligtvis tvingas hitta det jävla stället först. Med ett beslut som troligtvis ledde till rena ansiktsyogan av höjda ögonbryn och rynkade pannor hos militärledningen, beslöt sig Boeing att vända sig till John S. Detlie, scenograf och art director i Hollywood, för att låta hans filmmagi göra en mycket stor, mycket uppenbar byggand rejält mycket mindre av både de sakerna.

Med ett pris på två miljoner dollar (30 miljoner i dagens värde) kostade det en förmögenhet, men när Detlie var klar hade han fått USA:s mest sårbara mål att försvinna under ett totalt konstgjort villaområde på 12 kvarter draperat över fabrikens tak. Det som från luften såg ut som ett grannskap i en villaförort, med hus, gator, träd och till och med kullar, var på närahåll en enorm Hollywoodkuliss bestående av faner, hönsnät, säckväv och tonvis med målfärg. Kamouflaget var så detaljerat att fakevägarna hade vägskyltar som markerade dem, med namn som Plywood Boulevard och Synthetic Street.

"Jane, jag sade att vi skulle ha tagit till höger för att komma till Bullshit Avenue!"

Efter kriget monterade man ner kulissen och materialet gavs till Boeings anställda för en spottstyver. Så idag finns det riktiga hem som byggts av bitar av fakehemen som användes till att gömma byggnaden som vann kriget. Det betyder också att, under några självande ögonblick, var Hollywood så viktigt och betydelsefullt som de själva tror.



Damanhurs tempel
Mer än 30 meter under markytan, grävd ner i de italienska alpernas förberg och enbart nåbara från ett litet, oansenligt hus, ligger en otrolig hemlighet.

Enligt Oberto Airaudi, som föredrar att kalla sig Falco av någon anledning, har han sedan han var 10 paranormala visioner från ett "tidigare liv" av fantastiskt intrikata tempel. Och medan det där låter som osammahängande babbel av någon som rökt vad fan nu än Samuel Coleridge rökte när han skrev "Kubla Khan", gjorde Falco det till sin livsuppgift att återskapa sina visioner.

En natt i augusti 1978 började Falco och några likasinnade kompanjoner att gräva i bergssidan. Under de kommande 14 åren jobbade de i fyratimmarsskift, användande enkla handverktyg och skisser Falco gjort av sina visioner. Rykten började cirkulera att något märkligt var på gång i huset och 1992 dök polisen upp vid Falcos dörr. När han vägrade att släppa in dem hotade de med att använda dynamit. Falco insåg att de antingen menade allvar eller var skurkar i en Disneyfilm, så han och hans andra "Damanhurianer" samarbetade och ledde polisen genom en hemlig dörr och in i berget.

Det tog en timme för dem att visa upp allt de byggt för byråkraterna.

"Dricker ni LSD med tratt, eller?"

Inne i berget fanns en labyrint bestående av sju enorma, löjligt utsmyckade tempel, några med bortemot åtta meter till taket. Överväldigade av det de såg visade myndigheterna att de nog var Disneyskurkar i alla fall och tog kontroll över templen i regeringens namn. Falco fick fortsätta med konstverken men fick veta att inget mer byggande fick förekomma eftersom han inte fåt byggtillstånd. Italienska regeringen döpte senare templen till "jordens åttonde underverk" och det är inte svårt att se varför:

Det här skulle utan problem kunna användas som omslag till valfri progeskiva

Tunnlar och hemliga rum fortsatte kilometervis in i bergssidan. Varje rum var utstuderat inrett exakt enligt det som måste vara den galnaste dröm en 10-åring någonsin har haft.

Jag själv som knappt kan skruva ihop en IKEA-bokhylla utan att svära så mycket att grannarna spontant brinner upp kan inte riktigt komma runt att de här nissarna ensamma byggde ett världsunderverk. Med handverktyg. Och medan Falco tydligt blivit inspirerad av något högre är den fullständigt ofattbara delen att han fick alla sina vänner att arbeta gratis, enbart aus liebe zur kunst, för att hjälpa en vuxen mans barnvision att ta form. Jag ställer gärna upp och hjälper mina vänner att flytta och så, men är rätt säker på att jag kastat ifrån mig verktygen efter det första fyratimmarspasset.

"Och så skall vi ha en spegelsal, för att fuck you! Därför!"

De hemliga städerna inom Manhattan Project
I slutet på 1942 köpte  United States Army Corps of Engineers upp 240 km² åkermark nordväst om Knoxville, Tennessee, tillräckligt med plats för att bygga fyra städer stora som Manhattan. Och om inte det var tillräckligt för att få urin-vånarna att börja klia sig i huvudet byggde man senare tre enorma fabrikshallar på tomten. Och när jag säger enorma menar jag att en av dem var den största byggnaden i världen vid tidpunkten.

"Om vi alla viskar så märker nazisterna inget."

Snart strömmade det in 75,000 personer in i staden och började jobba där och en armé av byggarbetare började att bygga upp en stad för att ge husrum åt dem. Och fortfarande var det ingen som visste något. Inte ens folket som arbetade på de enorma fabrikerna visste vad som var på gång. Kusligast av allt var dock att trots att de var större än Björneborg fanns staden inte med på en enda karta.

Det största mind fucket var dock hur alla (inklusive fabriksarbetarna) fick veta vad fan som var på gång: i tidningsartiklar dagen efter att USA släppt den första atombomben på Japan.

"Nå just så. Tidningen säger att jag hållit på och byggt en bomb som suddar ut skillnaden mellan gud och människor. Vem kunde nu trott det..."

Staden i Tennessee, som så småningom fick namnet Oak Ridge, var inte ens den enda hemliga staden. Medan Oakl Ridge byggdes i Tennessee för arbetarna som tog fram materialet som behövdes för bygga bomberna höll byggnadsarbetare (som inte fick veta varför de byggde) att resa en annan hemlig stad i Los Alamos, New Mexico, nordväst om Santa Fe. Den här nya staden, känd som "Site Y" hos de få militärer som kände till saken, skulle fungera som ett avskilt hem för de vetenskapsmän och ingenjörer som höll på med projektet för att avsluta deras arbete.

Och just det, att man råkar bo mitt i öknen i New Mexico, är ganska lämpligt utifall du skulle råka, du vet, smälla av en atombomb någon gång.

Här står Oppenheimer med entourage och solar sig i efterstrålningen av mittpunkten av ett jävla kärnvapentest

Allt som allt gav Manhattanprojektet jobb till 130,000 personer, varav många bodde i hemliga städer och inte hade någon aning om vad de höll på med. Kort sagt, om du var teknolog eller fysiker omkring tiden för kriget var dina första år ute från universitetet som att vara en av rollfigurerna i Lost.

Los Alamos är fortfarande hem för Los Alamos National Laboratory, en av de största arbetsgivarna i New Mexico. Idag är Oak Ridge en ganska typisk småstad, förutom att de sjunger "We won WW2" varje gång deras gymnasielag i amerikansk fotboll åker på stryk.

"U-S-A! U-S-A! U-S-A!"

Dead End Mystery

Världen är en magisk plats, full av mysterier som vetenskapen inte förstår. Den är också full av bullshit som folk hittar på för att få uppmärksamhet. Och i centrum av varje "paranormalt" fenomen hittar man en ensam, upmärksamhetstörstande själ, eller ibland flera, beredda att lägga en spöklik vändning på en annars tråkig historia. Men oftast krävs det inte särskilt mycket undersökning för att hitta sanningen. Som till exempel...


Anastasia
Mysteriet:
Överlevde Anastasia Nikolaevna, tsar Nikolai II:s yngsta dotter och arvinge till den ryska monarkin, massakern på Romanovfamiljen under ryska revolutionen? Denna fråga har varit tema för mera än ett dussin filmer och tonvis med böcker eftersom det nästan handlar om en riktig Disneyprinsessa.

Jag är inte helt säker på att få hela sin familj nermejade av bolsjeviker kan kallas som "low level och violence", men okej...

Spekulationen började på 1920-talet när en kvinna vid namn Anna Anderson påstod sig vara Romanovprinsessan och att hon hade levt i exil. Historien fick massvis med publicitet och Anderson höll fast vid sin historia till sin död 1984, då man kunde gräva tillräckligt mycket i den för att komnstatera att hon inte ens var ryska. Man valde dock att inte ta tillbaka den Oscar som Ingrid Bergman vann för att spela Anderson år 1956. Totalt har över 10 kvinnor och säkert ett par män påstått sig vara den riktiga Anastasia och ingen tyckte på något sätt att det var misstänkt att de flesta av dem var av rätt bräcklig mental hälsa.

Sanningen:
Endast en tronpretendent har kunnat föra fram övertygande bevis på att hon kan vara den riktiga Anastasia, och det är ett lik man hittade begravt med resten av Romanovfamiljen år 2008. Den huvudsakliga orsaken till att mysteriet fick överleva var att det tog förbannat länge att lokalisera hennes kropp. Under största delen av 1900-talet fanns det en liten grej, kallat "Kalla kriget", som hindra tillgången till Romanovernas gravplats och även när man grävde upp kropparna 1991 var konspirationsteoretiker överväldigade av det faktum att man verkade sakna ett par lik, inklusive den mystiska prinsessan.

Sedan, nästan ett par årtionden senare, åkte man tillbaka och hittade dem ett 30-tal meter bort. Nå helvete.

2008 kunde således DNA-analys bekräfta att detta verkligen var Anastasia, bevisande att den borttappade prinsessan de facto var väldigt död. Men man fick nu i alla fall ett par skapliga filmer ur historien.



Den Flygande Holländaren
Mysteriet:
Legenden om Den Flygande Holländaren går bak till 1600-talet. Den handlar om ett spökskepp som segar på de sju haven, full av förlorade själar som aldrig kan nå hamn. Enligt historien sjönk Den Flygande Holländaren i en frukstansvärd storm och har sedan dess drivit omkring utan mål (för tydligen blir skepp spöken när de dör). Om du ser Den Flygande Holländaren är det ett tecken på att en storm är på kommande för att göra spöken av dig och ditt skepp också.

Som antydes av namnet så flyger skeppet faktiskt. Det är så du vet att det är ett spökskepp och inte något vanligt skepp som du blandat ihop det med - spökskeppet är det som svävar över vattnet. Ingen ospökbåt kan göra sådant.

Sanningen:
Sjömän som rapporterat sig ha sett Den Flygande Holländaren har hållit legenden vid liv i århundraden för, kom igen, det är en flygande båt som förutspår stormar. Hur många av dem kan det nu faktiskt finnas?

Det visar sig att allt detta är helt logiskt. Nej, seriöst, de har bara fallit offer för en optisk illusion kallad Fata Morgana. Det är en form av hägring som leker med ljus och luftfuktighet på ett sätt som kan, och ofta gör, att skepp långt verkar vara alla slags skrämmande skaer som svävar över horisonten. Den Flygande Holländaren associeras främst med områden som har ideala förhållanden för Fata Morganahägringar, som Nordsjön (fenomenet förekommer främst över kallare vattentemperaturer).

Tydligen är 1600-talssjömän inte det mest pålitliga sättet att objektivt bedömma nautiska fenomen...

Men hur är det med stormarna då? Hur många optiska illusioner finns det som kan kontrollera vädret? Nå, det är nu faktiskt så att det är andra vägen. Gissa vilka atmosfäriska förhållanden som är perfekta för att skapa en Fata Morganabild? Om du gissade "de som finns precis före en storm", vinner du 10 poäng och ett papegojmärke...






Bermudatriangeln
Mysteriet:
Detta är alla så kallade paranormala fenomens gammelfaffa. Du vet hur historien går: Åker du in i triangeln kommer du inte ut igen. Så det är sannolikt något slags magiskt svart hål vid Florida, Puerto Rico och Bermuda där skepp, flygplan och antagligen otaliga förvirrade valar har försvunnit.Enligt paranormala "experter" (på andra håll kända som byfånar) förorsakas detta av antingen aliens, interdimensionella portaler, demoner, spöken, Bigfoot, spök-Bigfoot, havsmonster eller någon form av stargate.

Eller Bigfoot på ett havsmonster. Helveteeeee!

Till och med Christopher Columbus påstår att han såg underligheter där för över 500 år sedan. Och om man börjar läsa böcker om ämnet, skulle man lätt tro att hundratals skepp försvinner där varje vecka.

Så vad är problemet? Blir båtar sugna genom en tidsportal? Sänkta av vildar från den sjunkna kontinenten Atlantis? Eller är det Cthulhu? Det är Cthulhu, eller hur?

"Öh, nä!"

Sanningen:
Jag vill återigen hänvisa till det vetenskapliga fenomen som kallas Folk Som Hittar På Bullshit. Eller som riktiga experter (utan citationstecken) har påpekat är hela det så kallade mysteriet runt Bermudatriangeln att folk tagit vanliga försvinnanden och kryddat dem en aning när de återberättats. En del av legenden är att ett flygplan försvann oförklarligt utanför Daytonas kust en solig dag 1957. Men en sökning i lokaltidingarna dagen efter visar att det antingen inte hände , eller att alla vittnen undertecknade en tysthetspakt i sitt eget blod för att hindra trinangeln från att norpa dem med.

Man tycker också om att beskriva saknade skepp som "försvunna" eller "sågs aldrig igen", vilket genast för tankarna till magi. I verkligheten är det så att om en båt sjunker kommer du aldrig att se den igen, för att den förihelvete ligger på havsbottnet. Troende brukar också ofta glömma bort att många av försvinnandena hänt under stormar eller grov sjö, dvs förhållanden som man kanske kunde förvänta sig att det försvinner skepp i. Andra gånger har skepp rapporterats som saknade och således lagda på triangelns konto, och att man sedan inte orkat korrigera detta när skeppet dykt upp oskadat (som när en kapten, full som en akademare, i misstag seglade till Portugal).

Men den sista pålen i det Draculahjärta som mysteriet med Bermudatriangeln består av är att antalet försvinnanden inte på något sätt är större än något annat tättrafikerat sjöområde (triangeln innehåller några av de mest seglade farvattnen på jorden).

Hate to say I told you so

Inget i Hollywood är mera orealistiskt än de vitsiga one-linerna som våra hjältar fyrar av mitt i stridens hetta. Ingens hjärna fungerar på det sättet i verkliga livet, när vi är under livsfara är det bästa de flesta av oss lyckas klämma fram några mumlade ynkligheter.

Trots detta är historien full av dokumenterat trashtalk som skulle få Arnold att rodna, en hel av det uttalat under de allvarligaste av omständiheter. De kräver dock en viss sorts badass. Som...


Kung Leonidas, slaget vid Thermopylae
Situationen:
Jag har tidigare tagit upp filmen 300, inte för att så stor del av handlingen är komplett dynga (vilket den är), men för att flera av de häftigare elementen anses vara sanna av historiker. Spartanernas förmåga till dissande är en av dem.

Före slaget krävdes det att Sparta skulle kapitulera inför det överväldigande mäktiga Perserriket. Och när persernas ambassadör krävde att spartanerna skulle lägga ner och överlämna sina vapen hade Leonidas ett svar.

Citatet:
"Kom och hämta dem." (Eller på orginalgrekiska, "Molon labe.")

Spartanerna var nämligen rätt berömda för att inte kunna bry sig mindre med några få ord och det här var deras mästerverk. Denna enkla, grekiska fras lyckas nämligen samla ihop varje badass one-liner i två ord. Alternativa tolkningar är "Över min döda kropp" och "Kom på bara".

Resultatet:
Detta var, naturligtvis, det officiella förspelet till slaget vid Thermopylae, där många av de hårdaste, mest överspelade replikerna från 300 faktiskt uttalades. Ja, allt om att spartanerna skulle få strida i skuggan av fiendens pilar och äta i Hades är riktiga, historiskt dokumenterade fakta.






General Robert Nivelle, slaget vid Verdun
Situationen:
Under den 23 juni 1916, ungefär mitt i ett av de blodigaste slagen under första världskriget (och den mänskliga historien), gav general Robert Nivelle en enkel order till sina slitna och utmattade trupper, som tvingades stå emot de anstormande tyska trupperna. Ordern var enkel.

Citatet:
"De skall inte passera".


Eller snarare, "Vous ne les laisserez pas passer, mes camerades" (inte ett jättetufft språk, franskan). Men den kortare, kärvare versionen är den som alla hört talas om. Och jag menar precis alla.

Resultatet:
Denna emkla fras grep så tag i trupperna att den gjordes odödlig. "De skall inte passera" blev det ultimata stridsropet för soldaterna som försvarade de franska linjerna och uppnådde kulturell odödlighet strax efter det. Strofen har funnits på böcker, planscher och medaljer, och fortsatte att användas som en ståndaktig slogan för ett flertal politiska rörelser genom hela 1900-talet och senare. Och Gandalf. Och Monty Python.

Denna medalj ges till överlevande veteraner från Verdun och alla som dödar en Balrog.

Pierre Jacques Etienne Cambronne, slaget vid Waterloo
Situationen:
När slaget vid Waterloo började utvecklas till ett enormt clusterfuck för Napoleon och Frankrike den 18. juli 1815, så krävde britterna att Pierre Cambronne och resterna av Napoleons kejserliga garde skulle kapitulera omedelbart. Cambronne visste att vad han än skulle svara, så skulle det upprepas vitt och brett i militärhistoriens annaler. Så han lät det vara något av vikt.

Citatet:
"Merde!"


1815 var "merde" (som betyder skit, i betydelsen: skit ner dig) något av en supersvordom så ståndaktig och ogentlemannamässig att en motsvarighet i dagens avtrubbade värld skulle bestå av en 10-minutersrant bestående av en blandning av drillsergeanten från Full Metal Jacket och Eddie Murphy från 80-talet. Till och med Ernest Hemingway var imponerad.

Resultatet:
Visst, Cambronne blev tvungen att kapitulera det Gamla Gardet vid Waterloo, men hans odödliga förolämpning mot britterna lever kvar som "le mot de Cambronne" (Cambronnes ord). "Merde!" levde vidare i populärkulturen och har en betydande plats i Victor Hugos Les Miserables. Det höggs till och med in i Cambronnes staty i Nantes. Ett sådant arv kan de flesta av oss bara drömma om.



Sparta, det tredje heliga kriget
Situationen:
Ibland är kommer de bästa förolämpningarna som svar på någon annans förolämpning. Vilket tar oss till Philip II av Makedonien, Alexander den stores Sithlordlike far, som hade en så omättlig aptit på krig och erövring att ödet förbannade hans arv genom att låta Val Kilmer spela honom i Alexander.

Titta, det är Batman!

Efter att ha maxat ut sin armés techtree och bultat upp greker till höger och vänster under det tredje heliga kriget, kastade Philip sitt öga på de väloljade magmusklerna i Sparta. Så, 346 f.Kr. beslöt han själv skulle komma med lite trashtalk mot spartanerna:

"Ni får rådet att underkasta er utan dröjsmål, för om jag tar min armé till ert land, kommer jag att förstöra era gårdar, slå ihjäl ert folk och rasera er stad." Spartanerna svarade...


Citatet:
"Om."


Som i, "det var det enda relevanta i allt du just hotade med."

Resultatet:
Och exakt, det hände aldrig. Både Philip II och hans son Alexander slutade med att spendera resten av sina militära karriärer med att slåss så lång bort från Sparta i obygden som det var möjligt att komma.

Amiral Sir David Beatty, Skagerraksslaget
Situationen:
Under hela första världskriget möttes de två största flottorna på vardera sidan, brittiska Royal Navy och tyska Hochseeflotte, endast en gång, i Skagerrak mellan 31.5-1.6.1916.  Den tyska planen var att använda viceamiral Franz Hippers spaningsgrupp om fem slagkryssare som ett lockbete för att lura in sin motpart, viceamrial Sir David Beattys slagkryssareskader mot den tyska slaglinjen och förstöra den.

På eftermiddagen under den första dagen upptäckte Beatty Hippers kryssare och försökte använda sin högre fart för att komma mellan tyskarna och deras basområden, medan tyskarna försökte dra till sig britterna mot sina tyngre slagskepp som låg och väntade strax bortom horisonten. Detta ledde till en artilleriduell mellan de båda styrkorna där tyskorna snabbt fick övertaget.

Beattys flaggskepp, HMS Lion, blevs snabbt träffat och räddades enbart av att man vattenfyllde ett av sina kanontorn för att släcka branden i det. HMS Indefatigable exploderade efter att en tysk granat träffat ett krutmagasin och snart flög även HMS Queen Mary efter en tysk träff.

Citatet:
"There seems to be something wrong with our bloody ships today."


Resultatet:
I slutändan slutade slaget oavgjort, medan båda sidor utropade sig själva till segrare. Britterna hade förlorat fler skepp och män, men tyskarna hade inte nått sina mål att sänka Beattys kryssareskader och bryta sig ut ur Nordsjön. Citatet summerar dock perfekt upp den brittiska förkärleken för underdrifter och stiff upper lip.



Philip Sheridans drickande bör lämnas ostört
Situationen:
Slaget vid Missionary Ridge är en av de där konstiga bladen i historien som borde vara obligatoriskt läsande i klassrum, men som ofta får högst en fotnot för att det bara är allt för jävla lysande.

Allt började med att unionsgeneralen Philip Sheridan försökte gjuta mod i sina män medan han, som den Irlandsätling han var, höll en fickplunta med whiskey vid sin sida. Plötsligt upptäckta han några sydstatare som kikade på honom från sina ställningar uppe på Missionary Ridge. Så, eftersom han var en officer och gentleman tog han upp sin plunta och skålade med dem: "Here's to you."

Sydstatarna, förbannade över denna som de ansåg det förolämpning, svarade med en gevärssalva som fick tvingade generalen och hans officerar att kasta sig ner för att söka skydd. Sheridan som fått sitt skålande avbrutet så ovänligt på detta sätt, vände sig till sina angripare och vrålade...

Citatet:
That was ungenerous! I'll take your guns for that!"


Hans armé tolkade dock hans utbrott som en order och rusade iväg upp för sluttningen mot Missionary Ridge, med en rasande Sheridan själv i spetsen, medan Sheridans förvirrade överordnade, general Ulysses S. Grant lämnades kvar undrande vad i helvete som pågick.

Resultatet:
Sydstatstrupperna flydde i panik över detta plötsliga anfall med en urförbannad Sheridan i hasorna. Han stannade inte innan han insåg att han segrat för en evighet sedan och att han de facto var den enda unionistgeneral som fortfarande stred.

Och för att han troligtvis fått slut på brännvin och nyktrat till vid det skedet.

Slaget vid Missionary Ridge var en spektakulär seger som kostade sydstaterna kriget i väster och lyfte upp Grant till befälhavare över alla unionsarméer (vilket inte på något sätt var till nackdel när han senare valdes till president). Som Grant senare skulle anmärka: "To Sheridan's prompt movement the Army of the Cumberland, and the nation, are indebted... ...Except for his prompt pursuit, so much in this way would not have been accomplished."

Så ja, Sheridan och hans fickplunta hjälpte till att forma det moderna USA.