Anyhoo, vare sig ni tror på Al Gore eller Jalle Ahlbäck så kan man konstatera att temperaturer stiger och faller och hur man än vrider och vänder på saken så är vår tid en reaktion på de två mest betydande meteorologiska fenomenen under förra milleniet, den medeltida värmeperioden och lilla istiden.
Den medeltida värmeperioden var en period mellan ungefär åren 950 och 1250 då temperaturen i åtminstone Europa, Grönland, Japan, Kina, Sibirien och Nya Zeeland var lika eller högre än nuvarande medeltemperaturer. Begreppet infördes 1965 av den den brittiske klimatforskaren Hubert Horace Lamb (1913–1997), som uppskattade att temperaturen 1100–1200 e.Kr. varit 1–2 °C varmare än årsmedeltemperaturen 1931–1960. Lambs resultat gällde dock endast västra Europa.
Bland annat vikingarna drog nytta av de isfria hav detta fenomen gav upphov till och passade helt sonika på att kollonisera Grönland och andra områden långt norrut. Omkring millennieskiftet 1000 var klimatet så varmt att en fast bosättning på Newfoundland, känd som Vinland (numera känt som L'Anse Aux Meadows), kunde upprätthållas.
I den nyare forskningen är det omdiskuterat huruvida den medeltida värmeperioden var global och hur temperaturen var i förhållande till dagens. Många studier har visat att temperaturen varierade i olika regioner och att skillnaden i global temperatur var mycket liten (och något kallare) jämfört med nu. Andra studier har istället visat att den medeltida värmperioden hade temperaturen som motsvarade dagens. Kunskapen om en eventuell medeltida värmeperiod på södra halvklotet är fortfarande mycket bristfällig. Flera nyare studier antyder dock att en medeltida värmperiod även förekom på södra halvklotet.
 |
| Leiv Erikson oppdager Amerika - Christian Krogh, 1893 |
Den medeltida värmeperioden följdes av det som allmänt brukar kallas lilla istiden. Trots att det inte var en äkta istid har termen använt sedan 1930-talet. Oftast brukar den anses omfatta en period som sträckte sig mellan 1500- och 1800-talen, men forskare med mer lokala sampel är ofta oense om både start- och slutpunkter, som kunde variera avsevärt beroende på lokala förhållanden. Det som i stort sätt är fastslaget är dock att det fanns tre klimatminima under denna tid, omkring 1650, omkring 1770 och omkring 1850, samtliga åtskiljda av aningen varmare perioder. Flera olika orsaker på varför klimatet kyldes ner har föreslagits: en cyklisk lågpunkt i solstrålning, förhöjd vulkanaktivitet, förändringar på havströmmar eller enbart en inbyggd varation i globalt klimat. I det ormboet har jag dock ingen som hälst lust att kast in mig, så jag lämnar de derhän...
I Europa och Nordamerika tog sig lilla istiden uttryck främst i form av kallare vintrar. I Schweitziska alperna förstördes gårdar och byar av utvidgnande glacierer, medan floder och kanaler i Storbritannien och Nederländerna regelbundet frös så djupt att de erbjöd skrinnande och vinterfestivaler. Mellan 1609 och 1804 ordnades så kallade Frost Fairs på Themsen i London och så långt söderut som Turkiet förekom isbildning, där södra delarna av Bosporen och Gyllene Hornet frös fast 1622. Och listan på motsvarande fenomen kan göras lång:
 |
| Vinterlandskap med fågelfälla - Pieter Breugel d.ä., 1565 |
Östersjön frös så regelbundet att slädresor mellan Sverige och Polen blev så vanliga att man började uppföra temporära värdshus på havsisen. Islands befolkning sjönk med hälften genom en kombination av missväxt, ett många km brett havsistäcke runt ön, vilket omöjliggjorde havstransport och fiske samt fluorförgiftning efter ett utbrott i vulkanen Laki 1783.
Men framför allt en incident helt beroende av lilla istiden kom att förändra nordens historia och karta för alltid. 1658, under andra nordiska kriget, kunde de svenska trupperna under Karl X Gustav anfalla Köpenhamn genom att gå över de danska bälten. Kungen, en av de största stridspittar som suttit på den svenska tronen, hade fastnat i ett utnötningskrig i Polen som inte såg ut att ha någon utväg, men en sådan gavs när danskarna under Frederik III förklarade krig. Detta gav Karl en möjlighet att flytta sina trupper från Polen utan att det såg ut som en reträtt och efter att ha snabbmarscherat uppför Jylland kunde man 30 januari 1658 tåga över Stora Bält på dess smalaste ställe, det 12 km breda sundet mellan Langeland och Lolland. Danskarna, som räknat med att den svenska offensiven skulle inledas först på våren, flera månader senare, fick panik och gick i freden i Roskilde med på att ge ifrån sig Skåne, Blekinge, Bohuslän, Bornholm och Tröndelag.
 |
| Karl X Gustav ser ut över isen - Johan Filip Lemke, 1684 |
Så tänk på det när du nästa gång marrar om att det är kallt. Det har alltid, ALLTID, varit värre tidigare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar